- Det här med att vara ute och få frisk luft är ju fortfarande nyttigt, vi har inte hittat något annat som kan ersätta, säger Barbro Samuelsson.
Hon är föreståndare för parkleken i Rålambshovsparken i Stockholm och en varm förespråkare för utelek. Varje år har hon lekkurser för parklekspersonal. Röda vita rosen, kull, hoppa hage är inte bara lekar utan också en del av vårt kulturarv, menar Barbro Samuelsson.

- I dag är alla barn instoppade i sina fack, i åldersindelade grupper på förskolan eller på fritis. De lekar som man lärde sig av äldre kompisar på gården eller i parken finns inte kvar längre.
När Barbro Samuelsson, som nu är 62 år, började arbeta som fritidspedagog i Stockholm på 1970-talet lekte barn fortfarande över åldersgränserna, men det är ytterst sällan hon ser det i dag.
- Det skulle i så fall vara i parkleken. Det blir en träffpunkt för alla åldrar, så har man tur kan man få leka med lite olika generationer.
Till parkleken i Rålambshovsparken kommer småbarn med mamma, pappa eller kanske
mormor. Även förskolepersonal kommer dit med barnen. På eftermiddagarna är parkleken fritisklubb för barn från några skolor i åldern 10-12 år. Ibland händer det också att ett gäng tonåringar släntrar in och ber att få låna en fotboll.

Vi sitter i det trånga lilla köket i parklekens hus och pratar. Emellanåt blir vi avbrutna av nymfparakiten Pingle som skriker och barn som kommer in och frågar efter smörgås eller plåster. I hallen sitter gulnade instruktionsbilder från skidskolan som parkleken ordnade på 50-talet. Olika åkstilar är pedagogiskt beskrivna: Rakt utför, orgeltramp, sneddning i sicksack och under bilden på det vi i dag kallar slalom står ”Snett utför - skråställning”.

En förändring som Barbro Samuelsson tycker sig ha sett under åren är att barn är mindre rörliga i dag.
- Det märker jag när man har barn med sig ut i skogen. Ibland kan man se att de snubblar över både det ena och det andra, även om de inte är i snubbelåldern. Det handlar om balans, att man inte får samma träning.
Många stadsbarn rör sig mycket på slät mark; trottoarer, innergårdar och skolgårdar.
När de leker ringdanslekar kan hon se hur barnen klarar det bra åt ett håll, men inte lika bra när man ska vända och dansa åt andra hållet.
- Man vet i dag att kroppsutvecklingen är väldigt viktig för att kunna lära sig. Dataspelen har gjort dem väldigt fingerfärdiga. Men de här stora grova rörelserna, att kunna klättra, snurra, gunga - de behövs också, säger Barbro Samuelsson.

Men för Barbro Samuelsson är leken inte bara hälsobefrämjande utan också en stor glädje i livet. Att hon jobbat med parkleksverksamhet i 35 år förklarar hon med att ”det är just för att jag får leka”. Favoritleken är bolljonglering. Rasa tornet tycker hon också är kul. Den går till så att man bygger upp ett torn med klossar. Sedan ställer man sig i en ring runt tornet och håller varandra i händerna. Det gäller att dra och parera så att någon annan än man själv välter tornet. Barbro Samuelsson är också väldigt förtjust i brännboll, även om hon med ålderns rätt numera ofta överlåter till de yngre i personalen att spela med barnen.
- Man känner sig glad och befriad från mycket och det vill vi ju att våra barn också ska få känna sig. Alla de här momenten man behöver klara av för att bli en vuxen människa, det får man i leken; kamratskap, rörelsemönster, att ta hänsyn och lyssna och följa regler. Lek och humor ligger nära varandra. Man får göra bort sig utan att det är så farligt.

Barbro Samuelsson växte upp på Gotland på 40- och 50-talet. Hon hade bara 50 meter till stranden, ”bättre kan man inte ha det”. På den tiden var vuxna med och lekte på ett annat sätt än i dag. När de lekte kurragömma på kvällen kunde en vuxen vara med. Varje torsdag samlades både barn och vuxna för att spela brännboll.
- Nu har dataspel konkurrerat ut mycket av de här rörlighetslekarna, tjuv och polis, röda vita rosen. Nu upplever man väl sådant framför datorn.
På lördagarna var sällskapslekar som ”Ett skepp kommer lastat” och ”Packa pappas kappsäck” underhållning på
kvällen.
- Sådant är ingen som leker i dag, möjligen i bilen när man kör långa sträckor.

Lekmaterial har också blivit viktigare, tycker Barbro Samuelsson. Förr brydde sig barnen inte så mycket om vad det var för boll de spelade fotboll med.
- Man kan inte gör vissa saker för man har inte de rätta prylarna. Spelar man pingis skyller man på sin racket, man vet att det finns andra modeller som kostar mycket mer och är mycket bättre.
- I vår nit att ge våra barn en så bra uppfostran som möjligt kanske vi tillrättalägger och ger färdiga lösningar väldigt mycket, i stället för att låta barnen själva fundera ut vad de ska hitta på. Vi brukar säga att barn blir konsumenter av lek, de producerar ingen lek.


– Man kan leka med kaniner, men de är inte precis några leksaker. Man måste respektera dem, säger Evelina Lorentzon som pysslar om parklekens djur tillsammans med Felicia Leander Zaar.

En snöig dag är det inga problem att få barnen att gå ut.
Leon Millde, 10 år, och Gustav Seffer, 11 år, åker leksakssnowboard i backen vid amfiteatern i Rålambshovsparken och avslutar med ett elegant hopp. Några andra barn åker nerför trapporna och ramlar mindre elegant.
- På vintern är det roligast att åka pulka och snowboard. När vi är inne brukar vi leka sanning och konka, sjunga karaoke och framförallt äta mellanmål, berättar Leon Millde.

Den här dagen är mellanmålet
”barnens val” och det doftar härligt av vitlök när vi kommer in. Barnen har önskat kött med klyftpotatis och bearnaisesås som mellis. Andra gånger kan det bli godis som mellanmål när barnen får bestämma.
Utanför står Felicia Leander Zaar och Evelina Lorentzon med kaniner i famnen.
- Det var Barbro som satte igång kaninklubben fast hon är allergisk, berättar Evelina.
- Hon är jättesnäll - och rolig, förklarar Felicia Leander Zaar.
Kaninerna bor i kaninhuset i parkleken och flickorna har nycklar dit så de kan komma dit och sköta om dem även på helgerna.
- Man kan leka med dem, men de är inte precis några leksaker. Man måste respektera dem, säger Evelina Lorentzon.