Leksaker ligger här och var på golvet i hyrestrean i Rinkeby i Stockholm där Ylva och

Jag visste direkt efter den femte inseminationen att jag var gravid och att det var en flicka.

Marie-Helena Dahlberg bor. På väggen i köket sitter bilder på Ylva som nyfödd och på hennes lilla bebishand i mammas. Ylva föddes en vinterdag 2009 och med i förlossningssalen fanns en av Marie-Helenas bästa vänner.

– Jag hade förväntat mig att hon skulle flippa ur, men hon var lugn hela tiden. Det är ju en lite äcklig upplevelse, men hon var otroligt lugnande och sa ”det där torkar jag upp, ät en vindruva nu”, berättar Marie-Helena.

– Vilken fin gardin! Päron!

Marie-Helenas berättelse avbryts av att Ylva vill visa gardinerna med frukt- och blommönster. Vi har satt oss vid köksbordet och Ylva ritar och kryper runt under bordet om vartannat. Hon är van vid att anpassa sig till vuxensammanhang. Vid sidan av sina läkarstudier är Marie-Helena även landstingspolitiker för Miljöpartiet och Ylva får hänga med på många möten.

Så länge hon kan minnas har Marie-Helena Dahlberg velat bli en ung mamma. Hon har alltid burit med sig en längtan efter barn och planerna har hela tiden varit att få sex-sju barn men inte alltför tätt. Då gäller det att börja i tid.

2005 ändrades lagen om insemination så att även lesbiska fick insemineras. Då uppmärksammades metoden en hel del i medierna, bland annat skrevs det om att det fanns ensamstående kvinnor som skaffade barn på det sättet. Och det gjorde Marie-Helena intresserad.

– Just då var jag singel och 20 år gammal. Insemination kändes som ett bra sätt att få barn så snart som jag ville. Men ett par månader senare träffade jag en man som jag inledde en relation med och då lades planerna på is ett tag, berättar hon.

Två år senare var Marie-Helena singel igen och planerna sattes i verket. Marie-Helena kontaktade Storkkliniken i Danmark, som profilerat sig på att bland annat inseminera frivilliga singelföräldrar och homosexuella kvinnor. Men Marie-Helenas ålder satte käppar i hjulet för planerna direkt.

– De var väldigt skeptiska till att jag var så ung, de undrade om jag var dum i huvudet eller psykiskt störd. De frågade om min relation till mina föräldrar, men vad har det för relevans? Visst, jag hade inte berättat för dem att jag tänkte försöka med insemination. Men det är bara för att jag är en sån som inte tycker om att misslyckas, jag ville inte berätta innan jag visste att det gick vägen.

Oviljan att misslyckas gjorde också att hon inte godtog klinikens inställning. Hon förklarade att hon var 22 år gammal och ingen tonåring, de hade inte rätt att neka henne av andra skäl än psykisk sjukdom, och hon var fullt frisk och medveten om sitt beslut. Efter några samtal hade personalen övertygats och för söken kunde sätta igång. Fem gånger åkte hon i ilfart till Danmark för att hinna insemineras under ägglossningen innan det blev ett litet liv inne i livmodern.

– Jag visste direkt efter den femte inseminationen att jag var gravid och att det var en flicka. Jag åkte och berättade det för en vän som inte ens visste att jag försökte, så säker var jag, säger Marie-Helena med ett leende.

Den starka längtan efter barn är något som Marie-Helena alltid varit öppen med, så det kom inte som någon överraskning för hennes vänner att hon blev mamma redan som 22-åring. Inte heller andra frivilliga singelföräldrar som hon haft kontakt med via Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF, har tyckt att det var konstigt att hon är så ung.

– Det vanligaste är att man skaffar barn på det här sättet för att tiden håller på att rinna ut och man inte har någon partner, så de flesta i Femmis är något äldre. Men de tycker bara att det är roligt att yngre också skaffar barn så här. Det bekräftar deras val eftersom det visar att det inte bara är för att det är sista chansen som man satsar på insemination, utan att det handlar om längtan. Man kan längta efter barn oavsett ålder.

Sättet Marie-Helena blev gravid på har inte heller fått någon annan i bekantskapskretsen att reagera. Hon omges inte av kärnfamiljer utan av alla möjliga sorters familjekonstellationer där normen inte är mamma, pappa, barn. Egentligen var det bara en person som blev arg när hon berättade om graviditeten, och det var Marie-Helenas mamma.

– Hon skällde ut mig rejält när jag berättade. Men det var inte för att jag var ensamstående och ung, hon var själv ensamstående förälder från att jag var ett år gammal. Hon tyckte i stället att jag var dum som skaffade barn innan jag var utbildad och hade allt praktiskt fixat. Men ilskan varade inte så länge, dagen efter ringde hon och sa att hon hittat ett så gulligt babyset som hon bara måste köpa till sitt barnbarn, berättar Marie-Helena.

Ylva har tröttnat på vårt babbel. Efter att ha försökt fånga vår uppmärksamhet med en sång om spöken så knallar hon iväg till sitt rum och leker. Ylva och Marie-Helena ger båda ett obekymrat intryck. När Marie-Helena beskriver deras vardagspussel låter till och med problemen som lättlösta parenteser. En fråga om hur hon lyckas plugga till läkare, arbeta som politiker och vara ensamstående förälder samtidigt möts av ett ryck på axlarna.

– Jag är ju inte kursetta om jag säger så, jag har gjort om alla tentor minst en gång. Men jag är inte rädd för att misslyckas längre och det gör det möjligt för mig att kasta mig ut och prova sånt som kan verka omöjligt.

Vissa av berättelserna från Marie-Helenas föräldraskap låter som en omöjlig ekvation. Som när Ylva är sjuk och Marie-Helena varken får eller kan vabba för att hon är student, det räknas inte som att man förlorar en arbetsdag när man pluggar. Men det praktiska med livet som ensamstående avskräcker uppenbar ligen inte Marie-Helena – planer finns redan på ett syskon, som också ska bli till via insemination.

– Ganska snart vill jag att det ska bli, men det är inte helt bestämt när. Det bästa vore om det stämde med hur mina terminer ligger på läkarlinjen, säger hon och fnissar åt sin egen planering.