Sofia French återresa till födelselandet Korea gav henne en bild av hur hennes liv startade. Men att spåra upp de biologiska föräldrarna visade sig svårt.
Varifrån kommer du? Har du varit i Korea? Vad vet du om din biologiska mamma? Under hela sitt liv har Sofia French fått frågor om sitt ursprung. I tid och otid.
Ofta har hon känt sig lite som en maskin som dragit igång och levererat tomma standardfraser. ”Jag är adopterad från Korea, jag var bara åtta månader när jag kom, jag har aldrig varit där och jag vet ingenting om Korea eller mina biologiska föräldrar. Och jag bryr mig inte heller.”
Men så när hennes son föddes för sex år sedan förändrades något. Om han en dag skulle komma hem och fråga varför hans mamma inte ser ut som alla andra och varför hon inte liknar mormor och morfar, ville hon kunna ge mer utförliga och uppriktiga svar.
– Plötsligt kände jag att jag ville ta reda på mer för hans skull. Eftersom han liknar mig kommer han säkert också att få en massa frågor. När han är tillsammans med sin pappa skulle man dessutom kunna tro att även min son är adopterad, säger Sofia French.
Så småningom växte beslutet fram att hon skulle resa tillbaka till Korea för att följa de få ledtrådar som fanns till hennes förflutna. Om inte annat ville hon uppleva sitt födelseland med de egna sinnena. I sin senaste bok På jakt efter Mr Kim i Seoul (Wahlström & Widstrand, 2005) berättar Sofia French om de resor som hon beskriver som ”sitt livs tre allra nödvändigaste resor”.
– Så länge man är barn identifierar man sig främst med barnet och uppfattar sig själv som enda offret, men när jag blev förälder började jag se på min bakgrund ur ett annat perspektiv. Redan under spädbarnstiden känner man ju verkligen samhörighet med sitt barn. Det är nästan som en utväxt av en själv. Med tanke på det inser man att det måste ha varit helt fruktansvärt för min biologiska mamma att lämna ifrån sig mig.
För att kunna skapa sig en bild av hur hennes biologiska familj skulle kunna leva idag och hur hennes egen vardag hade kunnat se ut om hon inte bortadopterats, satte sig Sofia French en höstdag 2002 på planet till Seoul.
Där anslöt hon sig till en grupp andra adopterade som också bestämt sig för att göra en återresa. Tillsammans eskorteras de runt mellan olika sevärdheter, bjöds på storslagna bufféer med traditionell koreansk mat och utsågs till hedersmedborgare i kommundelen Kandong.
Sina biologiska föräldrar lyckades Sofia dock aldrig få kontakt med. Varken denna gång eller vid något av de två följande besöken. Uppgifterna var för knapphändiga. Ett hittebarn utan kända föräldrar.
Däremot besökte Sofia den barnmottagning där hon bodde en kort tid före adoptionen. Även om den förändrats en del under de dryga 30 år som gått sedan dess, gav mötet med barnen som bodde där idag en bild av hur det kunde ha varit för henne själv en gång i tiden.
– Det var nog väldigt viktigt för mig att hitta något att hänga upp tiden före min ”födsel” eller ankomst på Arlanda på. Även om en hel del såg annorlunda ut, kunde jag föreställa mig att jag kanske hade legat i en sådan plastlåda eller legat invirad i ett sådant där tjockt vadderat täcke… Jag tror att de flesta människor har ett behov av att se sig själva i backspegeln på något sätt för att förstå vad som gjort dem till de personer de är idag.
Sofia French visste redan från början att chansen att hitta de biologiska föräldrarna var minimal. Det kändes heller inte så avgörande. Under uppväxten var hon övertygad om att de biologiska banden var oviktiga för familjekänslan. Det hade ju relationen till hennes egna föräldrar bekräftat. Hon var deras dotter.
När Sofia så småningom förälskade sig i sin nuvarande make som hade ett barn sedan tidigare, modifierades dock hennes uppfattning något.
Det går förstås inte att jämföra en adoptivfamilj och en styvfamilj rakt av, men att gå in i en ny familjekonstellation där hon själv saknade blodsband till det barn som hon skulle dela sin vardag med, var inte helt okomplicerat.
– Det har varit väldigt viktigt för mig att ha relationer där jag inte är utbytbar – vilket jag ju faktiskt var som styvmamma. Då menar jag inte att jag har varit utbytbar för mina föräldrar, för jag är verkligen deras dotter. Men innan jag blev det var jag utbytbar. Jag lämnades av mina biologiska föräldrar och hade kunnat hamna hos en helt annan familj. Det är en svindlande tanke som jag inte riktigt kan ta in.
Att Sofia French kom in lite snett i den nya familjen tror hon också berodde på att hon identifierade sig så starkt med styvsonen och uppfattade honom som ett övergivet barn.
Mamman bodde utomlands och i det läget kände hon att hon var tvungen att gå in väldigt mycket i en mammaroll för att på något sätt kompensera honom för förlusten.
– Men till skillnad från mig hade han ju faktiskt två föräldrar. Att allt blev så stort för mig i den nya familjen handlade nog också mycket om att jag var ganska ung och inte hade någon som helst erfarenhet av barn. Idag skulle jag definitivt ha reagerat annorlunda.
Att få egna barn har alltid känts viktigt för Sofia. Oron för att inte kunna bli biologisk mamma har gnagt någonstans i bakhuvudet.
Att i sådana fall adoptera ett barn hade känts väldigt konstigt. En adopterad som själv adopterar? Hur skulle det bli rent psykologiskt?
– Nej, det kändes helt otänkbart. Att inte kunna få egna biologiska barn hade varit en extremt stor sorg. Jag måste erkänna att blodsbanden har varit oerhört viktiga för mig. Min son är väldigt lik mig och jag känner mig väldigt trygg och glad i det.
Den starka längtan efter någon som har ens egna drag var också en av förklaringarna till att Sofia French och hennes adopterade väninnor innan de blev föräldrar brukade skämta om att de minsann inte ville ha några ”svennebarn”.
Helst skulle det synas att de – liksom sina mammor – hade en annorlunda etnisk bakgrund. Tanken har faktiskt slagit Sofia att det kanske vore bra om sonen fick barn med någon med asiatiskt utseende. Annars kanske eventuella barnbarn kommer att vara helvita och det österländska ursprunget överspelat.
– Det här med likhet kan ju verka banalt, men det är det inte om man själv har växt upp utan några närvarande biologiska band. Om våra barn inte hade varit ett dugg lika min man tror jag inte att han hade tyckt att det var särskilt sorgligt, men jag hade definitivt tyckt att det var det om de inte alls liknat mig. Min son och numera även min dotter speglar inte bara mig, utan de blir också som speglar för att se tillbaka i det förflutna. Det finns ju även något av mina biologiska föräldrar i dem.
Nu har Sofias dotter hunnit bli ett och ett halvt år och sonen har fyllt sex. Även om han inte på djupet har förstått det speciella med sin mammas bakgrund, pekade han redan som liten på sig själv när han såg bilder av asiatiska barn.
Han var inte heller särskilt gammal när han förstod att Korea är ett land som ligger långt bort, att de pratar ett annat språk där och äter något som heter kimchi och är jättestarkt.
– I samband med att jag väntade hans lillasyster pratade vi förstås mycket om att det låg ett barn i min mage. Vid några tillfällen kommenterade han det med att jag ju också hade legat i mormors mage en gång. Då förklarade jag att jag faktiskt inte hade gjort det, utan att jag hade legat i en annan mammas mage. Han vet alltså hur det ligger till, men han har nog inte förstått innebörden av det.
Sakta men säkert håller sonen dock på att få ihop bilden av sig själv som en del av familjens stora släktträd med förgreningar åt både öst och väst. För en tid sedan var det en grannflicka som frågade Sofia om hon möjligtvis kom från något annat land. ”Det är något med ögonen…” sade hon lite fundersamt. När Sofia berättade att hon var född i Korea var flickans spontana kommentar ”Gud vad coolt!”.
– Eftersom hon var så positiv och tyckte att det var så tufft, började även min son förklara sitt ursprung genom att dela upp kroppen i olika bitar: ”Här är jag lite korean, här är jag lite engelsman och här är jag lite ålänning. Men här i magen och hjärtat är jag svensk.” Jag tycker att det var en sådan otroligt bra bild. Det finns lite ränder här och där men i kärnan är han svensk. Den känslan hoppas jag att han kan fortsätta att bära med sig genom livet.
