22-årige Mattias Thalén drömmer om en egen musikstudio. Helst vill han jobba halvtid ”med vad som helst” för att kunna ägna sig åt musiken. (Foto: Lars Pehrson)
- Att vara beroende av socialbidrag är väldigt förnedrande i slutänden. Jag känner inte någon som vill vara i den här situationen. Det är väldigt svårt att leva på existensminimum.
Mattias Thalén är 22 år och en av de unga vuxna som står utanför arbetsliv och studier. Att han ställer upp på en intervju i Svenska Dagbladet beror på att han själv tror att det kan öka chanserna att få jobb. Han har aldrig haft någon riktig anställning, bara ett par kortare ströjobb och praktik här och där. När han hör folk som tycker att socialbidragstagare är parasiter och bara till en belastning, blir han förbannad.
- Några av dem som säger så där fick jobb direkt efter skolan, till och med innan studenten. De tycker att ”det är väl ingenting, det är bara att skaffa”. Jag har inte direkt valt att hamna i den här situationen. Jag måste överleva på något sätt tills jag hittar ett jobb.
Vad jobbar de med då?
- På ålderdomshem och sjukhus.
Är det något som du har prövat?
- Lite, i högstadiet, men jag har svårt att ta
hand om andra. Jag kan tänka mig att jobba i kassa, snickra eller syssla med något som har med elektronik att göra. Fast helst vill jag arbeta med musik på något sätt. Stå i musik- eller skivaffär eller jobba på någon ungdomsgård med musikverksamhet. Jag skulle vilja jobba för att få in musik i ungdomars liv, eftersom musiken betyder så mycket för mig.
Mattias spelar gitarr, piano, sjunger och skriver låtar. Han är med i ”ett och ett halvt band”. Han har en katt som heter ”Meshuggah”, vilket kanske kan ge en ledtråd om vilken musikstil det är som gäller (ledord: argt, hårt, metal). Fast Mattias upplyser mig om att Meshuggah också betyder ”galen” på hebreiska. ”Eller nåt”.
I Uppsala, där Mattias bor, har man kartlagt unga vuxna (18-24 år), som är långtidsberoende av socialbidrag. Man fann att nästan hälften var utrikes födda och nästan lika många hade ofullständig gymnasieutbildning. Så gott som alla saknade helt arbetslivserfarenhet. Drygt hälften var kvinnor och många av dem hade psykiska besvär.
Totalt sett hade över en tredjedel av gruppen haft kontakt med psykiatrin på grund av psykiska besvär.
En knapp femtedel hade fysiska besvär som påverkade deras möjligheter att få arbete. Andra hade var språkliga hinder (en tiondel) eller funktionsnedsättning som till exempel adhd/ damp (en dryg tiondel). En knapp tredjedel hade haft kontakt med socialtjänsten på grund av missbruks- eller beroendeproblematik. I nästan hälften av fallen förekommer relationsproblem som har inneburit råd- och stödinsatser på olika sätt. Ofta har det handlat om konflikter inom familjen.
Mattias erfarenhet av skolan är bra, fram till gymnasiet, då det började strula till sig.
- Vi fick problem i familjen och jag hade det jobbigt hemma. Jag kunde inte koncentrera mig på skolan och gjorde aldrig läxorna. Då fick jag gå om ett år och sedan tog jag ett sabbatsår. Jag gick på socialbidrag, sökte jobb och visste inte om jag skulle börja trean igen. Det gjorde jag, men hann inte läsa in alla de ämnen jag inte var godkänd i
samtidigt som jag skulle läsa trean.
- Men i svenska har jag ändrat ett IG till ett VG, säger Mattias och lyser upp. Det är orken det hänger på.
Det är några ämnen kvar att läsa in innan Mattias får sin examen. Men han säger att intresset kommit tillbaka för studier. Till och med för ”hat-ämnet” matte.
- Det är en helt annan sak att läsa ett ämne i lugn och ro, i mindre grupper. För mig var det omöjligt att koncentrera mig i helklass eller till och med ännu större grupper ibland, som det var i gymnasiet.
Högskolestudier är inget Mattias är främmande för, trots att han inte känner någon som gått där (vad han vet). Han skulle gärna vilja läsa röstteknologi, vilket till exempel har att göra med röststyrda telefoner, eller elektronik. Och så musik, så klart. Runt Mattias, bland vänner och familj finns byggjobbare, receptionister, kockar, elektriker, industriarbetare och sjukskrivna. Två av kompisarna är i samma situation som han själv.
Hur känns det att vara beroende av andra ekonomiskt?
- Inte meningslöst kanske, men att man inte är till någon nytta.
Hur kommer det sig att det blivit så här för dig tror du?
- Det är svårt att svara på. Jag fick så mycket hjälp jag kunde ha fått i gymnasiet, men jag hade tappat orken. Jag hade behövt reda ut mina personliga problem.
Vems är ansvaret?
- Det är klart att man har en del ansvar själv, att anstränga sig lite till. Men man orkar inte söka tjugo jobb i veckan under ett halvår. Man behöver någon som pushar en. Själv har jag kompisar som tjatar på mig, jag har bett dem göra det.
Hur ställer sig dina föräldrar till din situation?
-De har haft förståelse för att det är svårt att hitta jobb och bostad. Far, som är elektriker, har försökt hitta jobb till mig i sin bransch, så han har hjälpt mig så gott han har kunnat.
Har de servat dig mycket?
- Det har väl varit lite på gränsen ibland. Förr var det kanske lite väl lätt att fråga efter pengar och så. Nu drar jag mig verkligen för att fråga. Men de har inte ställt några ultimatum eller särskilda krav direkt när det gäller boende och jobb.
Mattias berättar att han har sökt egen lägenhet sedan han var 16 år, men att han först i somras, 22 år gammal, flyttade hemifrån. Via bekanta lyckades han få ett förstahandskontrakt på en enrummare.
- Det är först när man flyttar hemifrån som man börjar bli vuxen. Det märker jag på kompisar också, de som bor själva är mer ansvarstagande.
Hur ser dina dagar ut när du är arbetslös?
- Det dröjer inte länge förrän jag har vänt på dygnet. Jag får sömnproblem. Ofta sover jag inte på hela natten. Då är det tungt att vända dygnet rätt igen. Det handlar om självdisciplin. Men jag har tur, för jag har en kompis som bor nära och han går ut med sin hund varje morgon. Då brukar jag haka på.
När Mattias inte kan sova brukar han försöka ligga kvar i sängen i alla fall. Men somnar han inte går han upp till slut och hittar på något, storstädar eller gör vad som helst som kan göra honom trött.
- Men det där blir ju skillnad när man får mer sysselsättning på dagarna, säger han.
De senaste sex veckorna har Mattias haft något att göra, han har gått en kurs via kommunen och arbetsförmedlingen: ”Jobblinjen”. Projektet är ett försök att hjälpa långtidsarbetslösa unga ut i arbetslivet. Målet är att stärka deras möjligheter att få in en fot i arbetslivet. De får hjälp med att fila på arbetsansökningar och tips på hur man kan söka jobb som inte är utannonserade, till exempel. De får veta mer om utbildningsmöjligheter och hur man marknadsför sin person. Men de har också haft föreläsningar om kost och genomfört konditionstester.
- Det är lätt man glömmer bort sånt om man levt länge på socialbidrag.
Jobblinjens kurs är det bästa han har gjort, säger Mattias och önskar att han hade kunnat göra det tidigare, innan det hade gått så långt att han blev beroende av socialbidrag.
Han är inne på sluttampen nu, och meningen är att alla ska ut på arbetspraktik. Mattias har ännu inte fått napp.
- Lite oroligt är det, eftersom de andra i gruppen är igång. Några ska stå i klädbutik. De fritidsgårdar
jag sökt på har redan tagit emot andra praktikanter. Men kanske får jag komma till Stadsteaterns verkstad, det vore också kul.
