Barndomens upplevda orättvisor och syskonkonflikter skapar ofta djupa sår i själen som kan ta lång tid att läka. Även om laddningen mattas något allt eftersom åren går, kan den plötsligt dyka upp igen och då med oanad kraft.
53-åriga Bengt har växt upp som mellanbarn i en syskonskara på fem, med två äldre systrar och två yngre bröder. Pappan arbetade mycket och mamman hade alltid mycket att stå i hemma. Syskonen levde därför mycket sitt eget liv och uppfostrade varandra.
- Det var ju äldsta syrran som bestämde. När vi skulle städa satt hon uppflugen på en byrå och pekade på de saker som vi småsyskon skulle plocka undan. Och när det bjöds godis eller andra delikatesser, delade hon ut medan resten av syskonskaran stod i en ring omkring henne och bevakade att alla bitar blev exakt lika stora.
Trots att äldsta systern styrde och ställde över syskonen, minns Bengt inte att han kände sig överkörd eller nedtryckt. Hennes position var liksom given. Då var relationen svårare med den syster som bara är ett år äldre än han själv. De två slogs varje dag tills Bengt fyllde tio år och han kunde övermanna henne.
- Jag retade henne och då gav hon sig på mig. Hon har alltid varit den vildaste av oss. Kanske var det ett sätt för henne att göra sig mer synlig i familjen, säger Bengt och betonar samtidigt att det här är hans minnen och hans slutsatser. Frågade jag de andra syskonen skulle jag kanske delvis få andra bilder av familjen.
Annars trivdes Bengt med att vara yngre bror till två äldre systrar. Det är fortfarande dem han står närmast och har mest kontakt med. Att få en lillebror tyckte han däremot inte alls om. Åtminstone inte till en början.
- När mamma kom hem med honom från BB sade jag att jag inte ville ha honom hemma, eftersom jag själv ville vara mammas lilla putte. Jag var väl avundsjuk på den uppmärksamhet han fick som minsta barn. En gång lade jag honom faktiskt på golvet, öppnade munnen på honom och spottade i den.
- Jag var tre år när han föddes, men när jag blev lite äldre gick det där över. I småskolan gick jag exempelvis ner på skolgården varje rast för att försäkra mig om att han hade det bra. Jag kände ett stort ansvar för honom. Kanske handlade det också om dåligt samvete.
Efter barndomens olika konflikter hade syskonen en nära och välfungerande relation under många år. Deras barn var i ungefär samma ålder och familjerna träffades ofta. Men när sedan föräldrarna gick bort och syskonen bestämde sig för att ta över släktgården på Gotland, tvingades de in i ett knepigare samarbete kring skötseln. Gradvis har det nu uppstått en spricka mellan dem.
- Det var självklart för alla att behålla gården. Själen är rotad där. Efter att pappa dog har det dock blivit mer och mer infekterat. Tyvärr. Vi har försökt med olika system för arbetsfördelning, men alltid är det någon som tycker att han eller hon arbetar mer än de andra.
- I år har vi inte ens haft någon syskonträff för att diskutera skötseln. En av mina systrar drömmer mardrömmar inför våra möten eftersom hon är så orolig för att det ska bli bråk. Och våra träffar är faktiskt väldigt laddade. Något av syskonen slänger ut en brandfackla och det blir som dynamit för flera av de andra.
Mest handlar konflikterna om vem som gör mest respektive minst. Men syskonen har också råkat i luven på varandra om vem som ska bo var, när de alla är på gården, och om hur arvegods ska fördelas.
- Det var inget dyrt eller vackert hem vi ärvde, men ändå har det blivit bråk om en gammal väggklocka. Ett av syskonen vill gärna ha den, men eftersom vi inte kan komma överens om hur den ska värderas flyttar vi nu runt klockan mellan oss.
- Vi får ha den ett år i taget, vilket förstås är heltokigt! Konflikten kan ju inte handla om de hundringar vi kanske skulle kunna få för klockan. Det måste vara gamla oförrätter och känslor som kommer upp, säger Bengt.
Även om avundsjuka och rivalitet utspelar sig mellan syskon, kan de svarta känslorna bottna i att föräldrarna faktiskt fått dem att känna sig som rivaler genom att ständigt jämföra dem och tilldela dem olika
etiketter: Han är den klyftiga medan hon är den lite lata. Hon är den sociala medan han den lite udda.
47-åriga Olle minns inte att han och hans yngre syster bråkade särskilt mycket under uppväxten och han har själv aldrig känt någon rivalitet gentemot henne. Hon däremot har varit mer eller mindre fientligt inställd mot honom ända sedan hon flyttade hemifrån.
Så fort de träffas drar hon upp den ena orättvisan efter den andra. Hon missar exempelvis aldrig ett tillfälle att påpeka att han har ett så bekvämt jobb - medan hon minsann sliter ihjäl sig. Eller att han har det så bra ekonomiskt - medan hon tvingas vända på varenda slant.
- Först förstod jag verkligen inte vad de här påhoppen handlade om, men på senare år har jag insett att hennes agg mot mig nog bottnar i en känsla av att inte duga i våra föräldrars ögon.
- Jag hade väldigt lätt för mig och kunde bland annat läsa ovanligt tidigt. Vår mamma ville gärna göra sig lite märkvärdig och talade ofta om för omgivningen vilket begåvat barn jag var,
säger Olle.
När hans lillasyster kom upp i motsvarande ålder, visade det sig att hon hade svårt för bokstäver. Eftersom föräldrarna vant sig vid att ha en bokmal till son, blev de oroliga och besvikna. I efterhand har det visat sig att hon antagligen var dyslektiker.
Till slut lärde sig systern i alla fall att läsa och det har sedan gått minst lika bra i livet för henne som för Olle. Deras mamma fortsatte dock att i tid och otid berätta om sin dotters lässvårigheter.
- Det var säkert tufft för henne att växa upp i skuggan av mig och jag kan förstå om hon känner sig förbannad. Samtidigt tycker jag att hon hackar på fel person. Det var min mamma och inte jag som fällde de där kommentarerna.
Fotnot: Namnen i texten är fingerade.
