När Ann Mari Orrenius fick ett sladdbarn vid 41 års ålder började hon intressera sig för varför kvinnor som är kring 40 och redan har barn vill bli mödrar ytterligare en gång. Det blev ämnet för hennes examensarbete på psykologutbildningen.
Ann Mari Orrenius intervjuade sju kvinnor om varför de valt att bli mammor på nytt efter 40. Deras motiv var att få unna sig ett sista barn och kunna njuta av det när de var mer mogna, att reparera något från tidigare livsfaser (till exempel en abort), att få barn av annat kön, att få ge ett ensamt barn ett syskon eller att få förverkliga drömmar om ett visst antal barn.
Nu har Ann Mari Orrenius sladdbarn hunnit fylla 20 år och själv har hon 30 års erfarenhet av arbete med barn och föräldrars relationer, först som kurator och sedan som psykolog och psykoterapeut.
- Det är väldigt roligt att få barn när man är lite äldre. De andra barnen är större och man har mer tid, säger Ann Mari Orrenius.

En fördel med att vara äldre är att man är mer mogen, en nackdel kan vara att man vet lite för mycket om faror och blir överbeskyddande.
- Min man var 49 år och jag var 41 år och det kändes som om vi var två jätteomhändertagande stormorsor som tog hand om vår son väl mycket. Han blev tvungen att bryta sig loss lite. Men nu tror jag att han kanske tycker att hans föräldrar varit lite klokare än en del av hans kompisars föräldrar.
Ann Mari Orrenius har sett hur barn med äldre föräldrar kan bli lite lillgamla eftersom deras föräldrar har diskuterat mycket med dem.
- Det är inte bara en nackdel att vara lillgammal, det handlar också om att man är klok. Men det är inte bra för barnet om det inte får fungerande kompisrelationer.
Risken är att man som förälder förklarar samband och sammanhang lite tidigare än vad barnet är moget för och på så sätt driver på mognaden.
Så här i efterhand kan Ann Mari Orrenius ångra att hon och hennes man inte skaffade två barn så att deras son hade fått ett jämnårigt syskon. Men sammantaget tycker hon att de positiva faktorerna med att få barn efter 40 överväger.

Att äldre föräldrar inte bara överbeskyddar utan faktiskt skyddar sina barn bättre än unga föräldrar visar en studie som gjorts vid Karolinska Institutet där 800 000 barn följts upp till sju års ålder och alla deras sjukhusbesök har kartlagts. Den visade att risken för förgiftningar, fallolyckor, brännskador, trafikolyckor och misshandel minskar i takt med mammans stigande ålder. Mammorna som fått barn i åldern 33-55 var den grupp där barnen råkade ut för minst olyckor.
- Det hänger förmodligen samman med att äldre mammor är lite mer erfarna, säger Cecilia Ékeus, barnmorska och doktor i folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet i Solna.

De lite äldre mödrarnas erfarenhet tycks också ha det goda med sig att barnen klarar sig bättre i skolan.
Marja Walldén, professor emerita i sociologi vid Stockholms universitet, följde 9 000 barn som var födda 1953 i 30 år. Huvudsyftet med undersökningen var att se vilken betydelse barns placering i en syskonskaran har. I undersökningen ingick intelligenstest, skolbetyg i grundskola och gymnasium samt uppgifter om de gått vidare till högre studier.
- Ju högre moderns ålder är, desto bättre går det för barnet i skolan. Det är inte bara att det går sämre om man har tonårsföräldrar, utan det är en ganska snygg kurva uppåt i åldrarna, säger Marja Walldén.
Undersökningen visade också att endabarn och de äldsta syskonen klarar sig bäst i skolan och sedan är det en fallande skala för yngre syskon oavsett hur stor syskonskaran är. I studien av vilken roll moderns ålder spelar har Marja Walldén rensat från faktorer som plats i syskonskaran, socialgrupp, moderns utbildning och annat som också påverkar skolresultat. Resultatet visade alltså på en tydlig påverkan av ålder.
- Orsaken kan jag bara spekulera om. Äldre mammor har större livserfarenhet, är mindre upptagna av sig själva och mer inriktade på barnens behov. Det verkar inte orimligt om man jämför med sina vardagserfarenheter, säger Marja Walldén.
Hon har även speciellt studerat sladdbarn och sett
att de klarar sig bra. Sladdbarnen presterar ungefär lika bra som de framgångsrika första barnen.

De psykologer som SvD har talat med är eniga om att åldern inte är den viktigaste faktorn i föräldraskapet, även om den har betydelse.
- Det är så lätt att man problematiserar det här med unga och gamla föräldrar. Det viktiga är förhållningssättet till barn, att kunna sätta sig in i barns behov och att vara redo att jämka på sina egna behov som vuxen. Det kan både unga och gamla människor klara av, säger Karin Graff Cederström, psykolog inom förskolan i Järfälla kommun.
Det hon sett hos en del äldre föräldrar, som haft en lång och smärtfylld väntan på barn, är att de sätter upp överkrav på sig själva.
- Man drömmer om att vara en perfekt förälder och det kan bli lite ansträngt. Man ska vara så duktig och det ska bli den här oerhört fina barndomen. När man är yngre kanske man inte tänker så mycket på det och det kan bli lite lättare på det viset, säger Karin Graff Cederström.

Elisabeth Cleve, legitimerad psykolog vid Ericastiftelsen, en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning i Stockholm, träffar barn i alla åldrar och deras föräldrar.
Hennes erfarenhet är att äldre föräldrar känner sig lite lugnare eftersom de ofta har hunnit resa, utbilda sig, få ett jobb och hygglig ekonomi. Deras oro handlar i stället om hur de ska orka.
- De räknar alltid ut hur gamla de ska vara när barnet tar studenten. Det är det riktmärke vi har i Sverige. Till dess måste man hänga med, då är de myndiga och har gått ut skolan, säger Elisabeth Cleve.
Oron är särskilt stor hos ensamstående.
- Det finns en del ensamstående som adopterat barn från Kina när de varit över 45 år. De är hur förtjusta som helst i sina barn, men det kan bli bekymmer.
Flera av dessa kvinnor haft ett rikt umgänge med jämnåriga väninnor tidigare, men klagar över att det blivit tunnsått i vänkretsen efter adoptionen. Väninnorna har småbarnsåren bakom sig och orkar inte riktigt, speciellt om det är ett barn som är livligt och behöver extra mycket stöd.
Mor- och farföräldrar som inte orkar med barnbarnen tror hon inte bara är ett problem för äldre föräldrar utan också för yngre.
- Är man ung så arbetar mor- och farföräldrar fortfarande och kan av den anledningen inte hjälpa till så mycket. Unga familjer är väldigt ensamma i dag. Är man lite äldre har man i bästa fall föräldrar som gått i pension och kan vara till viss hjälp, säger Elisabeth Cleve.
Det är stor skillnad om man får första barnet som äldre förälder eller om det finns flera barn i syskonskaran sedan tidigare.
- Om det är första barnet kan äldre föräldrar vara väldigt engagerade och det kan kanske bli lite väl mycket. Det kan vara svårt om ett barn får så mycket positiv uppmärksamhet, att allting blir så väldigt märkvärdigt. En del barn kan bli rätt så uppblåsta, det man förr kallade malliga, säger Elisabeth Cleve.

Malena Åsard är legitimerad psykolog vid barnhälsovården i Malmö och har arbetat vid en barnavårdscentral i ett villaområde utanför Malmö med relativt välutbildade medelklassförädrar.
Hennes erfarenhet av äldre förstföderskor är att de ofta hunnit skapa sig en bild av hur barnet och barnledigheten ska vara. När barnet inte passar in i den bilden kan det bli problem.
- Jag har fått hjälpa mamman att se det barn hon har fått och acceptera att det kanske är ett barn som det inte passar att ta med på babysim, babybio eller café. Om barnet är lite känsligt måste man anpassa sig efter det.
Känslan av att inte kunna hantera situationen kan leda till nedstämdhet hos mamman.
- Vissa barn är lättare att handskas med än andra, men att försöka styra ett litet spädbarn brukar inte gå så bra. Man kan lätt känna sig inkompetent om man har väninnor som kan ta med sig sina barn överallt och amma var som helst, säger Malena Åsard.

Många av de lite äldre mammorna har läst mycket om barn i föräldratidningar och böcker. Det positiva är att de är pålästa och benägna att söka hjälp snabbt om det blir problem.
- Oroliga mammor finns i alla åldrar, men många äldre mammor har läst mer och hittar därmed fler
saker att oroa sig för. Det kan vara plötslig spädbarnsdöd, att barnet inte får tillräcklig stimulans, att barnet får för mycket stimulans, funderingar kring vilken förskola man ska placera barnet i, om man ska sova med barnet eller inte och så vidare.
Men livserfarenhet kan förstås också ge perspektiv och göra det lättare att anpassa sig och inse att den intensiva spädbarnsperioden är en relativt kort tid, framhåller Malena Åsard.