Ansiktsuttrycket brukar avslöja smärtgraden hos en bebis. Det kan variera från avslappnat, till grimaser och tröstlös gråt. På sjukhusen har man under senare år försökt hitta objektiva kriterier för hur ont en bebis har, men för en förälder räcker det oftast att lita på sin intuition.
Foto: Karin Grip
Det kommer före orden, är mer ursprungligt än tal: djurens läte. Kossor råmar, lejon ryter – och späda barn skriker. Att veta vad det lilla barnet vill är en konst, men alla kan lära sig den, menar läkaren Gösta Alfvén.
Han arbetar på Hallunda barn- och ungdomsmottagning söder om Stockholm och hans främsta specialitet är smärta hos barn där det inte finns någon påvisbar organisk förklaring. Med sin långa yrkesmässiga och privata erfarenhet är han en god samtalspartner när det gäller frågor om hur man tolkar små barns signaler och bäst samspelar med dem.
För att förstå spädbarnets ljud, grimaser och viftande behöver man inte vara någon utbildad expert, säger han. En god början är att känna av sina egna reaktioner. Och barns skrik väcker ju som bekant starka känslor.
– Föräldern, mottagaren av barnets signaler, kan intuitivt veta vad barnet vill ha. Det beror på att vi har en empatisk för-
måga, vars biologiska grund är hjärnans spegelneuroner, nervceller som reflekterar barnets inre liv och beteende.
Gösta Alfvén härmar skickligt ett litet barn som gråter av ledsenhet eller rädsla, skriker av ilska eller glädje. Människans universella emotioner är lätta att känna igen. Det gäller att våga lita på sin egen intuition. Resten blir en fråga om gissningar och logiska slutsatser.
Frågor man kan ställa sig är: Är det något som skrämt mitt barn? Känner det sig övergivet? Behöver blöjan bytas? Är barnet hungrigt? När åt hon förra gången? Kan man se det för spädbarn
typiska sökbeteendet med munnen?
Trots den relativa enkelheten händer det att den osäkre missförstår barnets läten och beteende.
– Ett vanligt misstag som oerfar-
na föräldrar gör är att ge bebisen mat i tid och otid. Man vill så
gärna tillfredsställa barnets behov, men misstolkar vad detta behov är, eller kan inte komma på
någon annan anledning än hunger.
Tendensen att försöka trösta det skrikande barnet med mat är förstås extra olyckligt om barnet har kolik, kraftig magsmärta som får barnet att skrika i flera timmar, synbarligen utan anledning. Barnet kan misstolka sina egna inre signaler och uppvisa ett
typiskt hungerbeteende, det verkar vilja suga och äta, men ju mer mat man ger, desto mer ökar smärtan. På så sätt kommer man in i en ond cirkel.
Gösta Alfvén berättar att man kan lära sig se om barnet har
kolik. Barnet uppvisar ett smärtbeteende, det drar upp benen mot magen, och smärtan brukar komma vid ungefär samma tidpunkt på dygnet, oftast kvälls- och nattetid.
– Smärtskrik har också en
annan kvalitet än skrik av andra orsaker. Det är ett mer skärande ljud.
Som förälder blir man förstås trött, slutkörd och irriterad när gråten aldrig verkar upphöra, men också orolig. Hur ont har bebisen? Ska jag söka sjukvård?
Forskningen om små barns smärta har gått snabbt framåt. Så sent som för tio år sedan var man inte så noga med smärtlindring på bebisar vid smärtsamma ingrepp. Visst skrek bebisarna, men läkarna trodde att det bara var reflexer.
Nu vet vi att spädbarn, även för tidigt födda barn, reagerar på smärta på samma sätt som vuxna. Smärtsignalerna bearbetas i hjärnans högre regioner, hjärnbarken. Bebisarna är alltså medvetna om smärtan och minns den. Och eftersom bebisar har nedsatt smärthämning kan det till och med vara så att de är mer smärtkänsliga än vuxna.
Maria Gradin, sjuksköterska på neonatalavdelningen på Universitetssjukhuset i Örebro, har forskat i tio år om smärtlindring för nyfödda och doktorerade nyligen. Hon säger att föräldrar har en tendens att överskatta akut smärta, exempelvis vid provtagning, en smärta som oftast inte är så farlig eftersom bebisen har kraft att reagera på den, medan de har en tendens att underskatta långvariga smärttillstånd.
– Bebisens beteende tolkas inte som smärta, men i själva verket kan det handla om att bebisen inte orkar visa smärtan, utan blir mer uttryckslös.
Man får göra en helhetsbedömning. Är allmäntillståndet nedsatt? Har bebisen feber? Äter hon? Kissar hon? Vid allvarligare tillstånd blir bebisen ofta blek och lätet blir gnälligt. Misstänker man något allvarligt fel bakom skriket, som öroninfektion, bråck eller tarmvred, ska man förstås söka sjukvård.
Inom sjukvården har man utvecklat ganska exakta metoder för smärtbedömning. Sjuksköterskan bedömer spädbarnets ansiktsuttryck och kroppshållning, skrikets karaktär, samt hur pass aktivt och tröstbart barnet är. Sina iakttagelser kan hon jämföra med noggrant fastslagna skalor och på så sätt avgöra vilken smärtlindring som eventuellt behövs.
Om man inte förmår möta barnets behov blir man som förälder lätt stressad. Man känner sig hjälplös och i stället för att bli mer effektiv blir man irriterad. Stressen och irritationen gör att intuitionen och tanke-förmågan blockeras. Du vill att bebisen ska bli tyst, till varje pris, och kan få tankar om att kasta den skrikande ungen i väggen, säger läkaren Gösta Alfvén.
– I det läget är det viktigt att hålla i minnet att spädbarnet inte kan förstå varför du tappar fattningen. Hon är helt beroende av dig för att få hjälp och ser dig helt och hållet som en vårdnadsgivare. Att inte få hjälp eller att utsättas för en förälders aggressivitet kan ge djupa sår.
