På papptallrikar får barnen i samtalsgrupperna måla självporträtt: ett för det ansikte de visar utåt, ett som visar hur det känns inuti. Mångas tallrikar får en leende sida – den de är utåt – och en med tårar för hur de känner sig inombords.
Få barn vill att deras föräldrar ska skiljas. De allra flesta vill vara en familj i ett hem, säger Birgitta Grane, socialpedagog på Resursenheten för barn och ungdom i Skarpnäck.
– Många barn har en situation som de måste hitta ett sätt att förhålla sig till, vare sig de tycker om den eller inte. Pappa kanske flyttar till en annan stad och mamma till en ny man. Det behöver inte bara vara negativt för barnen, men det är en ny situation
Sedan 1999 har Birgitta Grane tillsammans med Barbro Andersson hållit i samtalsgrupper för skilsmässobarn. Nu har de samlat sina erfarenheter i en bok, en praktisk handledning för andra som vill starta grupper.
– Samtalsgrupper för barn till missbrukare eller för dem som förlorat en förälder eller ett syskon, har man haft länge i Sverige. Men grupper för skilsmässobarn har bara funnits i tio år och saknas fortfarande i de flesta kommuner. Det är som att en skilsmässa skulle vara något så banalt, så vanligt, att det inte behövs, säger Barbro Andersson, socionom och förskollärare.
I ett stort ljust rum träffar Barbro Andersson och Birgitta Grane barnen. På golvet ligger en röllakanmatta, några stolar står i ring kring ett lågt bord. I ett hörn finns ett större bord med pennor, papper, en kortlek med bilder på nallar som gestaltar olika känslor. Här ligger också några papptallrikar. På dem får barnen måla självporträtt: ett för det ansikte de visar utåt, ett som visar hur det känns inuti. Mångas tallrikar får en leende sida – den de är utåt – och en med tårar för hur det känns inombords.
– En underliggande ledsenhet är ett gemensamt tema för alla barn i våra grupper. En del är också arga. De saknar familjegemenskapen, att ha båda sina föräldrar där.
Barnen i grupperna brukar vara mellan sju och tolv år och för de flesta ligger skilsmässan några år bakåt i tiden.
– I varje grupp brukar det vara några som bor växelvis hos sina föräldrar, men de allra flesta bor mest med sin mamma. Ofta kan det också vara något barn som upplevt våld i hemmet, eller som har en förälder som inte vill träffa dem eller som själva inte vill träffa en av sina föräldrar. Men det finns också de som har föräldrar som kommer ganska bra överens, föräldrar som till och med kan äta middag ihop ibland.
På väggen sitter några av de bilder gruppen använder som utgångspunkt för samtalen. Bilder med namn som Känslornas hav, Familjeträdgården, Förändringens väg, Skilsmässodalen eller Framtidens port.
– Vi sätter upp en bild för var och en av de tio gånger gruppen träffas. Det blir som en resa för barnen, där bilderna gör tydligt vad vi pratar om.
Samtalen varvas med mycket lek, fika och målande, beroende på barnens åldrar och behov. Sättet att nå fram med ord, att få barnen att våga sätta ord på känslor kan vara många.
– Ofta kan det vara bra att generalisera. ”Många barn tycker att det är svårt när de vuxna bråkar mycket med varandra. Vad tycker ni att barn ska göra om deras föräldrar bråkar?”
Ibland, särskilt med de yngre barnen, kommer en korg med gosedjur fram. Det är ledsna kaninen Mimmi, snälla björnen Ville och arga katten Emil. Tillsammans med barnen får djuren ”prata” och spela upp ett drama kring känslor, konflikter och händelser.
Men räcker det inte att föräldrarna pratar med sina barn om barnen mår dåligt?
– De flesta vuxna har någon utomstående att prata med, det har sällan barn. Barnen kanske säger till en kompis ”nu ska jag till pappa”, men att berätta hur det känns, om de längtar eller tvärtom oroar sig, gör få barn. Ofta pratar de inte ens med sina syskon.
Barn är extremt lojala med sina föräldrar. Även om föräldrarna är aldrig så goda, kloka och förstående, menar Birgitta Grane och Barbro Andersson, kan det därför vara svårt för barnen att berätta om sina tankar och känslor kring skilsmässan. Ofta vet ju barnen att föräldrarna både kan vara ledsna och arga, att de är fullt upptagna med sitt. Att då våga säga ”jag vill bo mer hos mamma” och kanske göra pappa än mer ledsen, är inte lätt.
– Vi hade en pojke som ville säga till sin pappa att han inte tyckte om pappans nya sambo, men inte vågade. Han tog upp ämnet i gruppen vecka efter vecka. Nionde gången hade något hänt, vi såg det direkt när han kom. ”Det är något jag måste säga”, sa han, och berättade så att han till slut sagt till sin pappa vad han kände. Och pappa hade inte blivit arg. För barnen kan det vara viktigt att få säga vad de känner, pappa kanske fortfarande väljer att bo ihop med den nya kvinnan, men barnen ska i alla fall få säga vad de tycker.
Varje barn måste hitta sitt sätt att stå ut med sitt liv och att acceptera att de har de föräldrar de har, menar Birgitta Grane och Barbro Andersson.
– Vad är det näst bästa? En gång var det en pojke som till slut kom på ”mina föräldrar är i alla fall inte döda.” Och det var ju alltid något.
Barnen i grupperna brukar vara varandras stöd, ge konkreta råd och tips om hur de hanterat olika situationer. Som att man kan sätta på musik på hög volym om ens mamma och pappa bråkar, eller gå in till dem och säga ifrån.
– Även om barnen inte kan gå hem och förändra sin situation kan de i alla fall få känslan av att de inte är ensamma.
Gång på gång återkommer Birgitta Grane och Barbro Andersson till detta under intervjun: att barnen i de flesta fall inte har något val utan måste finna sig i hur livet har blivit. Gruppsamtalen kan i bästa fall ge redskap att inte fastna i sin ledsenhet, att inte tro att skilsmässan är deras, barnens, fel och möjlighet att se det som ändå är bra.
I Skarpnäck har de resurser till en grupp per termin, oftast är det upp till ett halvårs kö. De är alltid två ledare i grupperna och helst inte fler än sex barn. Många familjer tipsas om samtalsgrupperna via skolan, kanske en kurator, andra får höra om dem via Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) eller Familjerättens samarbetssamtal. Båda föräldrarnas samtycke till barnets medverkan krävs.
– Det händer att barnen vill men att föräldrarna eller en av dem säger nej. Det kan bero på en vårdnadstvist eller att någon av föräldrarna inte tycker att man ska rota i skilsmässan.
Kan det vara skadligt för vissa barn?
– Nej, vi rotar inte heller i hur barnen mår utan har ett arbetssätt där barnen själva avgör hur mycket eller hur lite de vill berätta.
