Hälften av alla världens barn har utsatts för sexuella övergrepp eller fysiskt eller emotionellt våld. Det visar läkaren Einar Helander i sin bok Violence against children: a global problem

De höga siffrorna känns närmast overkliga. Men Einar Helander stödjer sig på ett gediget vetenskapligt underlag.

– Jag påstår inget som jag inte kan styrka med välgjorda studier. Annars skulle ingen tro mig.

Einar Helander har över 30 års erfarenhet av hjälparbete med utsatta barn runt om i världen, med uppdrag för bland annat WHO, FN och Världsbanken. Nu har han fyllt 81 år och vill med ”Violence against children: a global problem” rikta omvärldens uppmärksamhet mot det han betecknar som en global pandemi: övergrepp och vanvård av barn i såväl västvärlden som utvecklingsländerna.

Projektet har pågått i snart tio år och bokens innehåll kombinerar hans egna vittnesmål från arbete i storstädernas slumområden och på landsbygden med uppgifter från vetenskapliga rapporter. Underlaget består av omkring 30 000 studier på området och täcker i stort sett alla världens länder.

– Det som förvånade mig mest då jag började samla material var att sexuella övergrepp mot barn är ett lika stort problem i västvärlden som i utvecklingsländerna, säger Einar Helander.

En gemensam faktor i såväl västvärlden som utvecklingsländerna vid övergrepp mot barn är dysfunktionella familjer, ofta till följd av missbruk hos föräldrar som också utgör den största gruppen förövare. Men trots relativt intensiv forskning på området saknas det fortfarande mycket kunskap om orsakerna till förövarnas beteende, uppger Einar Helander. Och övergreppen minskar inte i omfattning.

I väst har internet blivit en ny plattform för övergrepp och i exempelvis många afrikanska länder finns ett omfattande alkoholmissbruk ofta med i bilden.

– Jag har själv sett hur det utbredda alkoholmissbruket i byar i exempelvis Botswana leder till våld inom familjen, inte minst mot barnen. Där försörjer sig många fattiga kvinnor på att tillverka öl av örter med en typ av alkaloider som kan ge upphov till en stark aggressivitet.

För att verkligen förstå innebörden av problemet måste det relateras till de neurobiologiska effekterna hos barnen, säger Einar Helander. Han är själv i grunden internmedicinare som disputerat i biokemi, och i boken beskriver han ingående och detaljerat hur vanvård och övergrepp kan ge upphov till skador i centrala nervsystemet och till att hjärntillväxten bromsas.

– Hjärnans biokemiska processer påverkas, såsom frisättning av hormoner, metabolismen och blodcirkulationen. Dessa stressrelaterade effekter leder bland annat till celldöd och ger irreparabla skador, och påverkar emotionella och kognitiva funktioner i hjärnan.

Neurobiologiska processer tidigt i livet har stor betydelse för att barnet ska utveckla en trygg anknytning till föräldrar och andra vuxna.

– Dessa grundläggande processer kan lätt rubbas, exempelvis om barnet överges av föräldrarna, och effekten kvarstår under lång tid även om det senare hamnar i en trygg miljö.

Det finns en rad vetenskapliga belägg för att övergrepp och vanvård under barndomen dess­utom kan leda till en rad allvarliga hälsoeffekter i vuxenlivet, säger Einar Helander.

– Epidemiologiska undersökningar visar att en majoritet av våldsoffren har tre eller fler psykiatriska diagnoser som vuxna, så som svår depression, ångest och psykos.

Alla länder utom två, USA och Somalia, har ratificerat FN:s barnkonvention från 1989. Men fortfarande lever 25 miljoner barn på gatan, drygt 110 miljoner är föräldralösa, det finns 300 000 barnsoldater, drygt 200 miljoner barnarbetare och nästan en halv miljon barnprostituerade. Det totala antalet barn (under 18 år) i världen uppskattades år 2009 till omkring 2,4 miljarder.

– Ett stort problem är att Barnkonventionens kommission inte har någon rätt att kontrollera att de välskriva texterna efterföljs. Den får heller inte tillstånd att fritt inspektera länder där man vet att det finns ett utbrett våld mot barn, säger Einar, och fortsätter:

– Även FN:s tortyrkonvention innehåller texter som förbjuder grym, inhuman och förnedrande behandling, men 140 länder har bestämt att vad som sker med barn hos dem angår ingen annan. Bland dessa återfinns USA och Storbritannien.

Einar Helander menar att FN:s deklarationer saknar kraft eftersom de inte är tvingande. De rapporter om åtgärder och förbättringar som trots allt läggs fram av enskilda länder handlar ofta om skönmålande skisser, planerade åtgärder, fast de presenteras som om de vore genomförda.

Han efterlyser alternativa program till globala konventioner. Det kan exempelvis handla om småskaliga preventionsprogram med hembesök av stödpersoner för att förebygga vanvård och övergrepp på barn. Själv utvecklar Einar Helander för närvarande ett sådant program i Lissabon, där han numera är gästprofessor på universitetet Instituto Superior de Psicologia Aplicada, i samarbete med berörda myndigheter.

– Det finns en rad fördelar med program i liten skala. De drivs nära dem som berörs och lägger stor vikt vid deras specifika behov, föräldrar kan ha ett direkt inflytande på programmen, de är mindre byråkratiska och dessutom är det få regeringar som har resurser att driva stora nationella program.

Einar Helander tycker att kunskapen om konsekvenserna av övergrepp och vanvård behöver spridas.

–Det bör kombineras med en utökad lagstiftning, som även gör fysiska och psykiska övergrepp på barn straffbart.