Tänk dig en vanlig svensk gymnasieskola där det går ett tusental elever. Enligt en ny doktorsavhandling skulle 25 av pojkarna där och fem av flickorna någon gång ha tvingat någon annan till sex. Och första gången de gjorde det var i nian.

Samma avhandling visar att av de fall som över huvud taget blir kända, har var fjärde handlat om yngre syskon eller släktingar.

– Då finns en extremt förhöjd risk för att övergreppen blir väldigt omfattande. Barn som blir utsatta av äldre syskon kan vara med om det flera gånger i veckan, säger Cecilia Kjellgren, socionom som doktorerat på sexuella övergrepp bland tonåringar.

Om man återgår till exemplet med skolan ser det också ut så här: 22 av de där killarna skulle aldrig bli anmälda. Och ingen av tjejerna. Genom att jämföra olika forskningsstudier bedömer Cecilia Kjellgren att mörkertalet är stort vad gäller tonårsförövare – uppskattningsvis anmäls i dag 10 procent av pojkarna som begått övergrepp och ytterst få flickor.

– Det är ett av fynden i avhandlingen, att det finns en så stor underrapportering av flickor. Det tyder på att det är skillnad på hur pojkar och flickor anmäls till myndigheterna.

Samtidigt är det just vuxenvärldens gränssättning som är bästa sättet att förhindra återfall, har Cecilia Kjellgren märkt när hon följt upp ungdomar som antingen haft ett avvikande sexuellt beteende eller som sökt hjälp när de varit utsatta för övergrepp.

Var går då gränsen mellan okomplicerad sexuell upptäckarlusta och det som kan betecknas som ett tvingande beteende mot andra? Sexuell nyfikenhet ingår i barns normala utveckling, betonar Cecilia Kjellgren. Barn utforskar sig själva och varandra på en massa olika sätt –  tittar, pillar och leker doktorslekar. Det råder ett samförstånd mellan barnen och det de gör är knappast särskilt avancerat. Intensiteten är heller inte så stark; leken eller pillandet på sig själv går att avleda.

– Man måste vara försiktig med att problematisera och dra förhastade slutsatser, poängterar Cecilia Kjellgren. Det finns ingen anledning att reagera om inte barnen fastnat i ett annorlunda sexuellt beteende, som att bli mer tvångsmässiga eller inte vilja göra annat. Då kan det sexuella ha tagit överhanden.

Så det kan vara värt att hålla ögonen på de barn som redan på dagis visar en annan styrka i sin sexualitet, menar hon – som att med hot eller aggressivitet söka sig till sexuella situationer. Cecilia Kjellgren kallar dem mer ”vuxensexuella” i sina handlingar. Och det kan de vuxna behöva reagera på:

– Så fort någon håller fast för att få göra något, tvingar sig till att sticka in fingrarna eller på annat sätt inte bryr sig om något samtycke, kan man börja tala om ett avvikande beteende. Sedan vet man aldrig hur tidigt ett sexuellt beteendeproblem har börjat. En del tonårsförövare var redan som barn uppenbart avvikande, andra har aldrig förut betett sig sexuellt annorlunda.

Under tonåren blir man sexuell på ett annat sätt än under barndomen. Enligt Cecilia Kjellgren handlar tvingande sex då om att utsätta någon för avancerad sexuell beröring, försök till penetrering eller penetrerande sex mot den andres vilja. Förövarna beter sig också olika beroende på vem de närmar sig: de som utsätter barn lockar dem ofta in i en lek och är mer manipulativa än de som är inriktade på jämnåriga.

– Om en tonåring varit tvingande mot barn, alltså någon som är under tolv år, har det oftare än i andra fall handlat om ett syskon eller en släkting, berättar Cecilia Kjellgren. Någon som man har ”tillgång” till. Lever man under samma tak eller träffas ofta i familjen ökar risken för att det händer ofta, eftersom det är möjligt att göra det varje dag. Barn som blir utsatta av syskon kan ha blivit det hundratals gånger.

Så här kan det se ut hemma: Hårt yrkesarbetande föräldrar tar kanske hjälp av sina större tonåringar för att hämta på dagis och ta hand om sina småsyskon. Eftersom storebror ofta är någon man ser upp till och på andra sätt gillar att vara tillsammans med, är det svårt för det utsatta barnet att berätta att han gör något sexuellt. Att lämna ut den som tar hand om en blir ett olösligt dilemma, menar Cecilia Kjellgren.

– Att bli utsatt så mycket och så ofta är allvarligt. Det är nästan omöjligt att hantera att relationen blivit så laddad till någon som man står så nära.

Även när syskonen blivit vuxna är ämnet i särklass svårt. Cecilia Kjellgren, som mött många tonårsförövare, vet att offret ur för­övarens perspektiv helst skulle vara ”någon man i bästa fall aldrig mer behöver se och aldrig behöver bli påmind om”. Men här handlar det om familjemedlemmar, och ett sätt att förhålla sig är låta de här händelserna från barndomen förbli oberättade, som Cecilia Kjellgren säger.

– Syskonen kan ha en bra relation som vuxna, men tanken på vad de en gång gjorde väcker ångest, ett beskt minne av att det kunde gå som det gick. Vetskapen om att något hände när de var sju och 13 år som inte var okej ligger kvar i decennier. 25–30-åringar kan fortfarande ha problem med otroligt starka minnen av att ha varit sexuella med varandra.

Kan du säga något mer om det svåra med sex mellan syskon?

– Den sexuella kraften är som störst i tonåren, och att ha sex med ett barn kan för de här personerna vara den första sexuella erfarenheten. 18-20-åringar som vet med sig att de haft avvikande sex så tidigt lever med väldigt starka minnen av händelsen. Dofter och synintryck förknippade med en mycket stark sexuell upplevelse sätter avtryck. De går inte att radera.

Var det då tillsammans med en släkting blir minnet extra belastande, konstaterar Cecilia Kjellgren. När det känslomässigt kommer ifatt förövaren att det var en kusin, en bror eller en syster som var offer blir det så mycket mer plågsamt. Det handlar ju om någon man fortsätter att träffa och som väcker minnen av det som hänt.

– När övergreppen pågår stänger de av all eftertanke, som en strategi för att överleva att de håller på just då. Man är inte mottaglig ens som 17-18-åring att sätta sig in i hur det varit för det lilla barnet. Det är sådant som både offer och förövare behöver professionell hjälp med.