När jag läser om insemination kan jag inte låta bli att tänka på en passage i Karin Boyes Kallocain. Jag reagerade redan när jag gick i nionde klass och läste den:

” ... Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken.” (Karin Boye: Kallocain)

För mig var han någon man inte talade om. Han fanns, någonstans, i en viss stad, men man undvek att tala om honom.

Anders Schaerström

Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag minns att redan när jag första gången läste det, vid 15 års ålder, inte kunde förstå resonemanget. Det är ju tvärtom. Det är männen som inte behövs. Man kan ta vara på sperma, men kvinnorna behövs för att fostren ska utvecklas, för att amma barnen – och, tja, följa dem under uppväxten. Var kommer männen in?

Visst, formuleringen ingår i ett visst sammanhang, som går ut på att män är till för sin kroppsstyrka och att föra krig:

”Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är över huvud taget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående. Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken.” (Karin Boye: Kallocain)

Det är ett utbrott av befogad bitterhet över att kvinnan är underordnad. Det var för mer än 70 år sedan. Ett befogat utbrott.

Men när det gäller fortplantningen måste invändningen bli densamma idag.

Och det är ju bara kvinnor som kan skaffa barn på det sättet. Hur jämställt är det egentligen? Om det nu spelar någon roll i sammanhanget. Det gör det kanske, om man utgår från att det ska vara en rättighet att ha barn. Jag undrade om någon hade tänkt på det, tills Carlos Rojas skrev sin Brännpunktsartikel .

Men är det en rättighet?

Samma sak när det gäller så kallade samkönade par som adoptivföräldrar. Är det en rättighet? Min enkla uppfattning är att det är barnets bästa som ska vara avgörande för vem som ska få ta hand om det så länge det behöver tas om hand. Par eller ensamstående, homo- eller heterosexuella, unga eller äldre ... det är barnets bästa som ska avgöra. Och det måste man avgöra från fall till fall. Barn behöver någon vuxen. En är bättre än ingen. Hederliga, ansvarskännande, kärleksfulla vuxna – det måste vara viktigare än antalet, deras kön, ålder eller vad man kallar sexuell läggning och så vidare.

Men behöver barnet en pappa?

Vi är några stycken som har vuxit upp utan en pappa. Kända och okända. Kungen. Bill Clinton. Jag. Och många, många fler.

Skälen varierar. Varje fall har sin historia.

Idag (SvD 11/4 2011) läste jag om lille Edgar, som frågar efter sin pappa och får veta att han finns i Danmark.

Mina föräldrar skildes, under tydligen uppslitande former, så tidigt att jag inte har något minne av en far. För mig var han någon man inte talade om. Han fanns, någonstans, i en viss stad, men man undvek att tala om honom.

Jag hade en ensamstående mamma. Men det fanns andra vuxna. Mormor och morfar – men han blev åldrad och sjuk. Så dog han. Det fanns ett par morbröder, som jag träffade ibland.

Skilsmässor var ovanliga i min barndoms 50-tal. Andra barn hade två föräldrar. Jag minns att någon klasskamrat sa: ”Din mor är inte gift.”

Men det var hon ju. Eller var hon inte?

Jag minns en gång när jag var 11, 12 år. Vi hade haft engelska i något år. En dag kom någon infödd engelsk lärarinna på besök för att hålla en enstaka lektion, samtala med oss. Jag minns att hon vände sig till mig och frågade: What will you give your father for Christmas? Jag var bra i engelska, men jag blev alldeles ställd. Jag kunde inte svara. Bänkgrannen viskade: Säg ”I have no father”. Och jag genmälde: ”men det har jag ju”. Och ändå inte.

Nu sitter jag här med efterlämnade brev som mina föräldrar skrev till varandra. De sparade dem och de visste att jag skulle få dem. Men jag har inte läst alla ännu. Jag vet att det kommer att göra ont.

Men vad har det här med er artikelserie att göra? Behöver barnet en pappa? Skulle jag ha blivit annorlunda om jag hade haft en? Jag blev en man utan barn. Och allt är för sent att ändra på.

Ursäkta dessa osammanhängande tankeflisor. Nu har jag åtminstone kommit en bit på väg med att formulera dem.

Anders Schaerström

– – –

Jag har precis läst er artikel om barn som växer upp utan pappa. Jag hör själv till den kategorin barn och blir alltid engagerad när liknande debatter förs.

Precis som Patrick kommer min pappa från Italien. Min mamma hade ett flera år långt ”sommarförhållande” med honom, det vill säga de träffades hela somrarna då hon åkte ner till Italien.

Jag kom till efter cirka sex år ”av en olyckshändelse”, och då var det inte längre aktuellt för min pappa att umgås med mamma, eftersom han ju hade sin familj (vilket mamma visste om). Som den katolik han var biktade han sig och borta var bekymret, tycktes det.

Kvar fanns jag, som växte upp med mamma och mina tre äldre halvsyskon i Sverige. Jag upplevde det som att vi hade det bra ekonomiskt och led inte på så sätt.

Under alla år har jag dock ägnat åtskilliga tankar åt min pappa, målat upp den romantiserade bilden av en stor och stark och vacker man som egentligen älskade mig och som tänkte lika mycket på mig som jag på honom. Jag har gråtit mycket och undrat varför jag inte fick träffa honom.

Så en dag då jag var i Italien, jag var väl i 12-13-årsåldern, i den by där han tillbringade somrarna (mamma fortsatte att åka till samma ställe med oss barn): när jag ligger på stranden ser jag en man komma gående. Jag känner i kroppen vem det är och får samtidigt bekräftat av min gudmor, att det är min pappa.

Min gudmor tar med mig fram till honom och det är en svindlande känsla. Dessvärre står han där nervöst en stund senare och förklarar att han inte kan ha med mig att göra. Det gick några år innan jag förstod innebörden av det han sa.

Mamma har alltid talat väl om honom trots allt så jag hade ingen negativ bild av honom i grunden.

Men ju äldre jag blev desto större har tomrummet i kroppen blivit. Ordet pappa för mig känns nästan lite konstlat. Jag har längtat efter någon att krypa upp i famnen hos då jag varit ledsen, en stark och trygg famn. Mitt förhållande till min mamma har inte varit det bästa genom åren vilket säkert kan ha bidragit till att saknaden av min pappa ibland varit oerhört stor.

Men jag kan ändå känna att alla barn måste ha den grundläggande rätten till en pappa och en mamma.

Det är något stort och viktigt som saknas för ett barn som inte känner sin ena förälder. Och detta blir mer markant då man är vuxen och kanske själv skaffar barn, även om man får ett mer moget förhållningssätt till det.

Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att skaffa ett barn utan att veta vem som var far, eller utan att låta fadern veta om det hela. Jag dömer ingen, men det är min fulla övertygelse. Oavsett hur mycket man älskar sitt barn som ensamförälder (vilket de naturligtvis gör) så är det hos barnet, som ”ensam”-känslan riskerar att födas, och det är ju barnets bästa vi i Sverige tänker på, eller..?

Avslutningsvis kan jag säga att ja på sätt och vis hade tur för jag fick en ”låtsaspappa” under mina år som sommarbarn på en bondggård i Jämtland och han var fantastisk.

I sommar kommer jag och min åttaåriga dotter att resa till byn på den ö i Italien där pappa och mamma träffades och det faller sig så otroligt att det är just min fars sommarlägenhet som jag lyckats hyra. Med den nya ägaren har man börjat hyra ut den.

Min dotter kommer nu att kunna förknippa ordet morfar med något verkligt, även om hon aldrig får träffa honom (han är avliden).

Paola

– – –

Jag är uppvuxen utan min biologiska pappa och fick reda på vem han var som 13-14-åring. Det kom som en chock och jag började känna mig som en ”oäkting”. Min mamma förnekade det hela till en början och det hela uppdagades på allvar när jag var 23 år.

Pappa och jag har en fin kontakt idag, men under mina år av ovisshet utvecklade jag en bipolär sjukdom som jag behandlas för i dag, jag går i samtalsterapi och äter mediciner. Under åren av ovisshet pratade jag väldigt litet med vuxna människor om detta, knappt med kompisar heller. Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam och att jag gick och bar på en stor hemlighet. Jag skämdes också för att jag gick och bar på hemligheten.

Mitt råd som vuxen med denna erfarenhet är att man ska prata mycket med de här barnen som inte vet vem pappa är, om deras funderingar kring det hela och att absolut inte sopa frågan under mattan. Det hade hjälpt mig ofantligt mycket.

Tack för en bra artikelserie.

Camilla af Sandeberg

– – –

Delar av denna serie har varit smärtsam att läsa. Har man växt upp utan pappa så vet man att det inte är lätt (oavsett hur bra och förstående ens mor var). Att läsa hur lättvindigt några av dessa kvinnor ser på barnalstrandet och identitetsskapande är plågsamt för en som längtat efter sin pappa. ”Barn först, pappa sen! Jag trodde inte han skulle fråga efter sin pappa förrän i tonåren! Jag kunde inte vänta på den rätte.”

Vi har ägnat ett halvt sekel till att komma tillrätta med fenomenet ”den ständigt frånvarande fadern” och nu vill några legitimera detsamma genom insemination. Varför inte arbeta ordentligt med sig själv och förstå att relationer är en del i ens personlighetsutveckling som förbereder en för perioden som förälder?

Inseminationsfrågan kan verka ytterst diskriminerande (mot män) men om det är så är det inte det som är viktigast. Det viktigaste är att man med berått mod berövar sitt barn en pappa för att tillfredställa sin egen önskan att få barn. I grunden är detta egoistiskt och någon borde fråga sig om inte barnen har rätt till två föräldrar. Värna barnens rättigheter, inte de vuxnas förmenta rätt att skaffa barn.

Det är knappast någon tillfällighet att adoptioner föregås av ordentliga utredningar under en relativt lång period. De görs för att barnet ska få bästa möjliga uppväxtmiljö. Tror våra politiker att insemination där fadern är anonym är bästa möjliga start för ett barn i livet är de sannolikt snett ute. Så sannolikt att det är dumt att chansa.

Micael