Yngre barn har ofta lättare att knyta an till sina adoptivföräldrar eftersom risken är mindre att de har hunnit vara med om upprepade traumatiska händelser.
Foto: Magnus Neideman
Att våga lita på att relationen till mamma och pappa håller. Det är vad Marias och hennes makes fyra adoptivbarn brottas med på olika sätt.
– Alla barn har sin personlighet och historia och det påverkar deras förmåga att knyta an. Adoptionen blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir bra ändå, säger hon.
Maria och hennes man var i 20-årsåldern när de började längta efter att bli föräldrar. Efter något år blev hon gravid, men barnet föddes för tidigt och dog i samband med förlossningen.
Sorgen fick dem att lägga föräldraplanerna på hyllan. I stället flyttade de till Stockholm och började läsa på universitet.
Men efter fem år trängde sig barnlängtan på igen. Eftersom Maria hade haft ytterligare ett par missfall, visste de att det skulle bli svårt att bli föräldrar på biologisk väg. När de såg en annons i tidningen: ”Adoption – något för dig?” blev de därför genast intresserade och adoptionsprocessen drog igång.
– För oss har det aldrig varit viktigt med biologiska barn som liknar oss utseendemässigt. När man vill bli förälder längtar man efter barn och inte efter gener, säger Maria.
Och i dag är hon och maken stolta föräldrar till fyra adoptivbarn. Första dottern kom till dem när hon var sex år. Maria och hennes man ville bli föräldrar snabbt och eftersom väntetiderna var längre för yngre barn, var de beredda att ta emot ett lite äldre barn.
– Folk tyckte inte att vi var kloka. Eftersom vi var unga menade de att vi skulle adoptera en bebis som lättare skulle knyta an till oss. Men vi tänkte att om det är någon gång man kan ta emot ett äldre barn så är det ju vid första adoptionen. Då har man fortfarande all tid i världen att jobba med relationen, säger Maria.
Så småningom fick de besked om att det fanns en sexårig flicka som väntade på dem i Indien. De flög dit och på barnhemmet satt en gänglig flicka med världens tandglugg som såg fram emot att få träffa sina nya föräldrar. Hon hade fått ett fotoalbum med bilder på dem och sitt nya hem. Först var hon lite avvaktande men sedan gick hon fram och visade albumet för Maria och hennes man.
– Då lutade hon huvudet mot min axel och i den stunden stillades all min oro. Då kände jag att det skulle gå bra. Det var en jublande lyckokänsla… eller förälskelse, minns Maria.
Under adoptionsutbildningen hade de fått lära sig mycket om anknytningsprocessen och om hur samspelet med det nyanlända barnet kunde stödjas. Bland annat betonade man vikten av kroppskontakt. Maria minns att hon masserade sin dotter väldigt mycket. Hon och maken har också kånkat runt på alla sina barn och låtit dem sova i föräldrarnas säng.
– Som adoptivförälder rekommenderas man isolera sig med barnet den första tiden, men i min familj kan man inte göra så. Mina föräldrar och svärföräldrar har funnits där från första dagen. De tillhör familjen och har en jättenära relation till barnen, säger Maria.
Trots alla varningar om att det skulle vara svårare för ett äldre barn att knyta an till sina adoptivföräldrar, har Maria och hennes man aldrig upplevt det som något problem. De vet inte mycket om hennes tidiga historia, men troligtvis hade hon föräldrar som hon kunde knyta an till under de första viktiga åren i livet. Dottern fick en trygg grund som gjort att hon senare vågat lita på andra vuxna.
Äldsta dottern har också alltid visat tydligt vad hon behöver. Nu är hon 20 år och har flyttat till egen lägenhet, men fortfarande kommer hon hem några gånger i veckan för att ”tanka” närhet.
- Men allt har inte varit komplikationsfritt. I tonåren testade hon vår relation på olika sätt: ”Hur kunde de matcha ihop mig med de knäppaste föräldrarna i världen?” kunde hon skrika. Men då svarade vi alltid att de valde oss därför att de insåg att vi kunde älska henne mest. Vi har aldrig blivit sårade, utan hon har kunnat banka på oss utan att vi dragit oss undan, säger Maria.
Dottern saknade dock kompisarna på barnhemmet och snart började hon att tjata om ett syskon. Maria och hennes make ville också ha fler barn och efter några år adopterade de sin andra dotter, som då var sex månader.
– Eftersom hon var så liten när hon adopterades tror folk att hon har minst men, men hon är det barn som har haft värst separationsångest, konstaterar Maria.
Under sina första sex månader i livet utsattes hon för tre stora separationer och antagligen hann hon inte knyta an till någon vuxen. När hon väl landat hos sina nya föräldrar ville hon därför inte släppa taget om dem alls. Riktigt hur allvarlig separationsångesten var förstod Maria inte förrän dottern skulle skolas in på dagis.
– Ena stunden såg jag en glad tjej gå iväg med fröken i handen. Nästa stund låg hon på golvet och gallskrek. På den förskolan finns det stora klösmärken vid fönstren efter hennes naglar. Jag förstår inte varför jag inte bara tog henne därifrån, men adoptionsrådgivningen tyckte absolut att vi skulle fortsätta inskolningen.
Så småningom bytte de förskola och då blev det bättre. Men separationer och förändringar har fortsatt att vara svårt för henne. Hon behöver hela tiden försäkra sig om att mamma och pappa finns kvar vid hennes sida.
För sex år sedan adopterade Maria och hennes man ytterligare två barn, från Colombia. Det var ett syskonpar och den yngsta pojken var tre år. Han visade att han längtade efter ett familjeliv och han är det barn som haft lättast att knyta an till sina nya föräldrar.
Hans äldre syster däremot var sex år när hon adopterades och hon hade starkare minnen av sin tidigare familj. I sorgen efter den fanns ingen plats för några nya föräldrar eller syskon.
– Hon ville inte riktigt ha oss och det är nog det svåraste man kan möta som förälder. De andra barnen kommer självmant och sätter sig i våra knän men henne måste man hela tiden hämta. Och när man kramar henne blir hon stel som en pinne.
Maria beskriver det som att dottern har byggt en mur kring sitt hjärta. Där innanför låser hon in sin sorg och sina känslor av övergivenhet. Så länge muren finns där har hon svårt att knyta an till sina nya föräldrar.
– Vi andra är hela tiden där med våra hackor och mejslar och försöker riva ner muren, men på något sätt lyckas hon ändå mura på ett och annat varv. Vi har dock inte gett upp. Hålen blir större och större och en dag rasar förhoppningsvis muren.
Att inte kunna nå fram till sitt barn med den kärlek och trygghet man vill erbjuda, leder förstås lätt till skuldkänslor: Vad gör vi för fel? Älskar vi inte tillräckligt mycket? Som tur är har Maria och hennes familj fått bra hjälp från barn– och ungdomspsykiatrin (BUP).
– Man måste våga lita på sin föräldrainstinkt och inte se det som ett misslyckande om man behöver hjälp utifrån. Utan personalen på BUP och alla tårar man fått gråta där över sin oförmåga som förälder, hade vi kanske inte orkat fortsätta älska och hålla fast vid vår dotter – vilket ju är precis vad hon behöver mest av allt.
Fotnot: Maria heter egentligen något annat.
