Den så kallade anknytningsintervjun utvecklas i mitten av 1980-talet av den amerikanska forskaren Mary Main. I denna ber man den vuxna personen beskriva relationen till vardera föräldern. Den intervjuade får nämna ord som karaktäriserar relationen, men också svara på frågor hur det var under barndomen: Hur blev du bemött när du var ledsen? Minns du någon gång när du var sjuk? och så vidare.
- Det man analyserar i anknytningsintervjun är inte vad som hände i barndomen utan hur sammanhängande och logiskt begriplig berättelsen om den är. Som vuxen bör ens anknytningserfarenheter ha förflyttat sig upp från en konkret minnesnivå till en personlig berättarnivå, säger Pia Risholm Mothander, universitetslektor i utvecklingspsykologi, legitimerad psykolog och psykoterapeut.
En person kanske beskriver sin barndom så här: ”Mamma var bara 16 år när hon födde mig och visste inte alls hur man tar hand om barn. Pappa var mest ute och åkte moppe. Jag var ofta ensam eller hos mormor.
Men mina föräldrar gjorde så gott de kunde. De var ju så unga och begrep inte bättre. I dag har jag en ganska bra relation med mamma. Pappa träffar jag tyvärr inte. Visst känns det som en brist att jag inte hade en mamma som brydde sig om mig, men idag kan vi ha ganska kul ändå. Jag vet också varför jag själv vill vänta med att skaffa barn.”
Samma person skulle kanske beskriva sin historia på ett mer upprört och osammanhängande sätt: ”Min mamma var 16 när hon fick mig och jag hatar henne fortfarande för att hon inte ställde upp tillräckligt. Varje gång vi har kontakt så bråkar vi. Vi ringer varandra varje dag. Min pappa däremot var helt underbar, men jag har inga minnen av honom.”
- Man kan hysa empati för sina föräldrar och acceptera dem för vad de är – eller vara kvar i en ständig olöst konflikt. Detta utgör en grund för hur vi själva förmår vara föräldrar och det är det som anknytningsintervjun försöker fånga, säger Pia Risholm Mothander.
