Att barn föds utanför officiella parrelationer och uppfostras av ensamstående mödrar är inget nytt. Så har det varit i alla tider. Men under senare år har det dessutom blivit möjligt för svenska ensamstående kvinnor att åka till utländska – oftast danska – kliniker för att bli inseminerade med sperma från kända eller okända donatorer.

Nästan inga svenska donatorbarn som kommit till på det här sättet har hunnit bli så gamla att de själva kan se på sin uppväxt i backspegeln och berätta hur de har upplevt det. Internationellt finns några forskningsstudier, men underlaget är fortfarande begränsat.

Inte heller 40-åriga Patrick Lindfors har den erfarenheten. Däremot finns det en hel del paralleller mellan hans historia och situationen för dagens donatorbarn som växer upp med frivilligt ensamstående mödrar.

Patricks mamma blev som 18-åring gravid utomlands med en italiensk musiker och eftersom han inte var intresserad av att bilda familj, åkte hon till Sverige och födde och uppfostrade sin son mestadels ensam. Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.

– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd? Oavsett om ens mamma har blivit gravid på naturlig väg med en italienare eller med donerad sperma från en dansk student, tror jag att man som barn brottas med de här frågorna.

Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt.

Samtidigt är Patrick noga med att betona att han inte vill användas som ett avskräckande exempel mot insemination av singelmammor. Tvärtom tror han att den kärlek, det engagemang och den barnlängtan som ligger bakom beslutet att åka till Danmark för att bli inseminerad, gör dessa ensamstående kvinnor till bättre föräldrar än de flesta.

– Men man måste vara med­veten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.

För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?

Allra mest brände frågan om varför pappan hade erkänt faderskapet, men sedan inte ville ha något med sin son att göra. Sedan Patrick själv blivit förälder till två döttrar har det blivit ännu mer obegripligt och oförsvarligt.

– När jag var liten hoppades jag väl att vi två skulle kunna få en relation, men allt eftersom tiden gått har jag främst bara velat träffa honom för att ställa några enkla frågor. På frågan om han aldrig var nyfiken på mig skulle han antagligen svara nej och det skulle förstås svida i stunden. Men jag skulle komma över det och gå vidare. Utan svar blir det som ett stort mörkt hål inombords som aldrig går att täppa igen.

För att ändå försöka fylla igen åtminstone delar av det där själs­liga hålet, har Patrick själv sökt sina italienska rötter. Som tioåring var han och mamman på semester i Italien och de kontaktade då pappans syster. Hon tog emot sin brorson med öppna armar, men meddelade att pappan var bortrest på turné.

Som 24-åring gjorde Patrick ett nytt försök. Han pluggade italienska i Rom och kontaktade då sin faster igen. Hon blev överförtjust och bjöd genast in honom till en lunch tillsammans med sina två söner, det vill säga Patricks kusiner.

– Det kändes jättebra. Jag berättade att jag inte hade några ekonomiska anspråk, men att jag väldigt gärna ville träffa min pappa. Min faster lovade att undersöka saken, men kort därefter fick jag beskedet att han inte ville se mig.

I USA – och nyligen även i Sverige – har det startats kontaktförmedlingar på nätet, där bland andra frivilligt ensamstående mammor och deras barn kan leta upp genetiska halvsyskon via numret på den anonyma donatorn. För vissa av dessa barn blir kontakten med ett genetiskt halvsyskon ett slags surrogat för den frånvarande och okända genetiska pappan.

Även Patrick fick i tonåren veta att han hade en halvsyster i Italien. Hon var då bara åtta år och visste inget om sin svenske halvbror. Patrick hade alltid drömt om ett syskon, men kände inte att han kunde dyka upp oanmäld i hennes liv.

Men så en dag för några år sedan damp det ner ett brev hemma hos Patrick. Det visade sig vara från halvsystern, som nu hunnit bli 25 år. En släkting hade avslöjat att hon hade en halvbror i Sverige och hon ville gärna ha kontakt. De har nu träffats flera gånger.

– Har man inte tillgång till hela sitt ursprung, blir de bitar som finns oerhört betydelsefulla. Sedan jag lärt känna min halvsyster, har suget efter att någon gång träffa min pappa minskat. Hon och min faster var med när jag gifte mig och det betydde jättemycket. Min pappa vet att jag har kontakt med hans familj, men vill ändå inte träffa mig. Nu har han fått cancer i hjärnan och kommer att dö utan att ha sett sin son.

Även om Patrick beskriver ovissheten kring sin pappa som ett livslångt sår, har det periodvis känts som om såret nästan läkt. Men sedan har något hänt i livet och så har det rivits upp på nytt.

– På ett sätt är det ju konstigt att en person, som man aldrig har träffat, kan ha en så stor betydelse i ens liv. För mig har pappas frånvaro varit grunden för hur jag utvecklats som person, på både gott och ont.

– Det var delvis på grund av honom som jag ”krisade”, skilde mig och fick gå flera år i terapi, men också att jag vid 37 års ålder började plugga på universitetet och skriva musik, säger Patrick, vars debutalbum med låten Alla vägar bär till Rom, nyligen släpptes.

Musiken ser han som den mest positiva konsekvensen av sin pappas frånvaro. Patrick har arbetat inom skivbolagsbranschen med andras musik, men i samband med att han började gå

i terapi och bearbeta känslorna kring den frånvarande pappan, fick han lust att själv skriva musik igen. Och att albumet kretsar mycket kring Rom, var förstås ingen slump.

– Många av de problem jag har haft i livet kan härledas till Rom, men också många positiva upplevelser. Trots sin frånvaro har pappa påverkat mitt liv på en mängd olika sätt. Lite lustigt är det ju till exempel att jag sysslar med musik – precis som han.