Som förälder är det lätt att känna sig klämd mellan alla rekommendationer kring barns fysiska och psykiska hälsa. Särskilt tydligt kan det bli vid matbordet.

Å ena sidan matas vi dagligen med nya forskningsrön om vad barn bör och inte bör äta: ”Svenska barn behöver mer D-vitamin.” ”Omega-3 är bra för inlärningsförmågan.” ”E-nummer 102 gör barn hyperaktiva.”

Å andra sidan trummar den psykologiska expertisen in hur viktigt det är att respektera barns gränser och inte tvinga dem till saker mot deras vilja.

Så hur gör man då om man sitter där med nyttiga rotfrukter och omega-3-fyllda fiskar på stora fat och ens barn bara kniper igen munnen och vänder bort huvudet?

Respekterar barnets nej – och bidrar till hans eller hennes framtida näringsbrist och inlärningssvårigheter? Eller tvingar barnet att äta – och kränker hans eller hennes integritet och framtida självkänsla?

– Jag tror att dagens föräldrar är oroligare än tidigare generationer när det gäller barnens matvanor. Och det är ju inte så konstigt. Den hälsosamma maten har varit mycket i fokus de senaste åren och via medier och internet får vi väldigt mycket information om vad och hur vi bör äta.

– Som ambitiös förälder suger man förstås i sig detta. Dessutom lägger dagens mammor och pappor ofta skulden för matkrånglet på sig själva, säger barndietisten Sara Ask, som arbetar på Karolinska universitetssjukhuset.

Dagen när vi träffas är hon dock föräldraledig med ettåriga dottern Edit. Innanför dörren till lägenheten i Aspudden slår doften av nygräddade pepparkakor emot en och efter att vi slagit oss ner i köket, häller Sara upp kaffe med Edit tryggt sovandes i en bärsele på magen.

Äldsta dottern Nora är på förksolan och det vilar ett lugn över hemmet. Det är lätt att få för sig att det vid det här rustika matbordet aldrig förekommer något krångel med maten, men det dementerar Sara raskt. Ingen av hennes döttrar har varit särskilt matglad till en början och lilla Edit ratar dagligen mat som föräldrarna serverat.

– Däremot blir jag inte lika orolig som många andra föräldrar. När det gäller friska barn finns det goda marginaler att ta det lite lugnt med maten, säger hon.

Och att en normal ettåring faktiskt har energireserver som gör att han eller hon klarar sig flera veckor utan att äta (förutsatt att vätska ges), kan vara bra att påminna sig om när oron kring matkrånglet smyger sig på – vilket den lätt gör.

– Ja, få saker är så ångestladdat som matvägran. Som förälder har man ansvar för barnets liv och vi vet att ”äta bör man, annars dör man”. När man sedan sitter där med ett barn som bara stänger munnen och vänder bort huvudet, är det lätt att börja tvångsmata i ren panik – och då låser det sig ännu värre, säger Sara Ask.

Den här oron känner förstås barnen, som snabbt inser att det är de som har makten vid matbordet. Bara genom att stänga munnen när skeden närmar sig, får de föräldrarna att gå i taket av stress och ta till de mest bisarra trick för att få i älsklingen den där hemgjorda palsternackspurén.

– I de lägena är det väldigt lätt att försöka distrahera barnet för att få det att äta. Om sonen får leka med några kort samtidigt, kanske man kan sticka in skeden utan att han protesterar. Men snart krävs det mer och mer för att avleda uppmärksamheten från maten. Till slut får man kalla in cirkus Brazil Jack för att barnet ska öppna munnen, säger Sara Ask.

Förutom att de här distraktionsförsöken till slut blir svåra att genomföra rent praktiskt, lär sig barnet aldrig att vara närvarande i själva ätandet. Han eller hon gapar och sväljer visserligen, men tankarna och uppmärksamheten är någon helt annanstans.

– Dessutom tror jag faktiskt att barnen känner sig lite kränkta när de får saker stoppade i munnen utan att de är förberedda på det. Man vill ju gärna se vad som ligger på skeden så att man hinner vänja sig vid tanken innan man får maten på tungan, säger Sara Ask.

En viss skepsis till ny mat finns också nedärvd och har under årtusenden skyddat oss från att sätta tänderna i okända och kanske farliga födoämnen. För att acceptera en ny smak behöver de flesta barn därför få minst tio smakportioner.

– Människor är också olika känsliga för starka smaker. Själv är jag till exempel känslig för beskt. Jag testade det tillsammans med min mamma en gång och den vätska som mest smakade vatten för henne, var som råttgift för mig, säger Sara Ask, som alltid tar socker i kaffet eftersom det annars smakar för beskt.

När det gäller lite äldre barn som kan – men inte vill – äta själva, förpestas måltiderna lätt av tjat och hot: ”Ta nu en tugga till! Om du inte äter upp får du inte titta på Bolibompa.”

– Det är också lätt att ta till mutor: ”Ta fem tuggor till av fisken så får du glass sedan.” Indirekt säger man ju då att fisken är så tråkig att barnet måste få glass efteråt för att kunna äta upp den. Som förälder sänker man värdet på fisken och höjer värdet på glassen, säger Sara Ask.

Så hur ska man göra istället? Huvudregeln är, enligt Sara, att ta det lugnt och i möjligaste mån försöka undvika bråk och tjat kring maten.

Och visst är det bra med en allsidig kost, men varje måltid behöver inte täcka in hela kostcirkeln. Att bara äta potatis och dricka ett glas mjölk till middag är helt okej. Senare i veckan kanske man kompletterar med laxen och någon grönsak.

Rådet till väldigt ambitiösa föräldrar är också att hålla hälsosträvan på en rimlig nivå och sedan utgå från barnens lust. De populära polarkakorna är kanske inte världens nyttigaste bröd, men med ett bra pålägg och ett glas mjölk till, utgör de en fullt acceptabel frukost.

– Visst är det bra att försöka äta hälsosamt, men begränsar man godis, saft och läsk till enstaka tillfällen och äter vanlig mat däremellan så kan det inte bli så fel, säger Sara Ask lugnande.

Att låta även små barn försöka äta själva med egen sked är också bra. Att såväl köket som barnet får genomgå en totalsanering efter varje måltid innan den rätta tekniken övats in, får man försöka stå ut med.

Så snart barnen klarar det kan man också låta dem lägga upp mat till sig själva på tallriken, så att de kan anpassa portionen utifrån hur hungriga de är just den dagen.

– Som förälder har man ofta en tydlig bild av hur mycket ett barn ska äta. Men det är lätt att lägga upp för mycket och då kan det kännas som en övermäktig uppgift för barnet att få i sig allt. När hälften ligger kvar på tallriken uppfattas det som ett misslyckande, säger Sara Ask.

För att skapa matlust hos barnet är det också viktigt att försöka få det lite lustfyllt kring matbordet – vilket är lättare sagt än gjort när det nypressade potatismoset spottas ut på golvet och den snitsigt tillredda fisken avspisas som äcklig.

– Jag vet att det är svårt, men istället för att bråka om maten kan man testa att bara ignorera barnens oönskade beteende. Om de leker med maten eller låter bli att äta, så säg eller gör ingenting. När barnen däremot äter ordentligt, bjuder man in dem i gemenskapen runt bordet genom att till exempel uppmuntra och säga ”Mmm, vad gott!”