Komet, De otroliga åren, Cope, Triple P … Sedan några år tillbaka finns det i Sverige en uppsjö av program där föräldrar genom att följa standardiserade manualer lär sig att hantera sina barns ”beteendeproblem”.

Många av metoderna har anglosaxiskt ursprung och bygger på beteendevetenskapliga teorier. Grundidén är att barn fortsätter med det beteende som leder till föräldrarnas positiva eller negativa uppmärksamhet – och slutar att göra sådant som mamma och pappa ignorerar.

Enligt de flesta programmen ska därför ”bråkiga” barn göra som föräldrarna vill med hjälp av belöningssystem, till exempel guldstjärnor, som när de blivit tillräckligt många, kan växlas in mot en leksak eller ett Skansenbesök. Skulle bråken ändå fortsätta, uppmanas föräldrarna att ignorera barnens beteenden genom att exempelvis vända ryggen till. Trappas konflikten upp ytterligare kan det inom flera program bli tal om ”time out”, där barnen får vara ensamma på sina rum eller sitta på en särskild stol tills de lugnat ner sig.

Medan förespråkarna menar att de här föräldraprogrammen förebygger psykisk ohälsa och stärker samspelet inom familjen, talar kritikerna om skamvråns återkomst och kränkta barn.

En av dem som känner sig skeptisk till färdiga lösningar på barns problem, är socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin, som nyligen kommit ut med boken Att möta sitt barn – och sig själv (Norstedts).

– Dagens föräldrar är ambitiösa, men också osäkra. Om något krånglar kring barnet vänder de sig snabbt utåt, från familjen, och letar efter tvärsäkra expertråd och färdiga metoder. Föräldrarna vill tro att det blir rätt om de följer de här färdiga programmen till punkt och pricka, men i själva verket blir det ofta fel eftersom de kränker barnets individualitet och bortser från orsaken bakom just hans eller hennes ”problembeteende”, säger hon.

Ingegerd Gavelin har arbetat med barn och föräldrar i över 30 år: inom mödravården, barnpsykiatrin och på en barnmedicinsk klinik. De senaste åtta åren har hon dessutom drivit en samtalsmottagning för föräldrar i Sundsvall. I dagarna öppnar hon en liknande verksamhet i Stockholm.

Mot bakgrund av sin långa och breda erfarenhet av föräldrar och barn, vet hon att problemen ser väldigt olika ut och ofta kräver individuella lösningar.

– Varje barn, varje förälder och varje barn-föräldrarelation är unik. Följer man en färdig och standardiserad manual så blir barnet inte sett som den individ han eller hon är. Och det är faktiskt en kränkning. De här metoderna kan leda till kortsiktiga resultat, främst lydnad, men barnen har inte utvecklats på djupet eller lärt sig något mer om sig själva, säger hon.

Inom föräldraprogrammen – liksom i övriga samhället – finns också en syn på barns skrik, gråt och bråk som ”problembeteenden” som snabbt måste åtgärdas. Men enligt Ingegerd Gavelin är barn i grunden oerhört lojala mot sina föräldrar och vill oftast samarbeta. När de inte gör det kan det ligga något annat bakom: En förtvivlan, en längtan eller en känsla av övergivenhet. Om man som förälder då försöker mota bort barnets ”störande” beteende genom att belöna eller ignorera, missar man en viktig signal om att något kanske är fel. På sikt är risken att barnet helt ger upp sina försök att bli förstått.

– Barnen behöver sina föräldrar i ett levande samspel. I stället för att vända uppmärksamheten utåt och kliva in i en pedagogisk roll med färdiga manualer, bör man som förälder lyssna inåt och öva upp sin intuition för hur ens barns tänker och känner. Då kan man få syn på de svårigheter som just han eller hon upplever i sitt liv och tillsammans hitta lösningar, säger Ingegerd Gavelin.

Att bemöta sitt barns känsloutbrott genom att dra sig undan fysiskt eller mentalt, tycker hon också är att överge dem. Stark ilska kan vara skrämmande för barn, som då behöver mamma och pappa extra mycket. I  stället för att ignorera barnet, bör man som föräldrar bekräfta och sätta ord på hans eller hennes känslor: ”Jag ser att du är jätte­arg och tycker att jag har varit orättvis”. Ett sådant bemötande betyder inte att man som förälder måste hålla med barnet eller göra det till viljes. Att uppmärksamma och respektera känslan räcker.

– Genom att vuxna bekräftar och sätter ord på barnens känslor, lär de känna sig själva. Till slut klarar de flesta av att säga att de är arga och förklara varför, i stället för att slänga sig på golvet.

Men varför har då föräldraprogrammen fått ett sådant genomslag? En förklaring är förstås att de finns tillgängliga. Statens folkhälsoinstitut rekommenderar flera av dem på sin hemsida och programmen erbjuds av en rad kommuner och landsting runt om i landet.

Ingegerd Gavelin tror också att det spelar in att dagens föräldrar känner större ansvar för och oro över sina barns psykiska välmående än tidigare generationer. I lagom dos kan oron vara sund, men risken är att den tar över och blir till en destruktiv kraft.

Önskan om att genast komma till rätta med barns ”problembeteenden”, tror Ingegerd Gavelin också hänger ihop med det uppskruvade tempot i samhället. Barn går hela tiden igenom utvecklingsfaser och många problem går över av sig själva om man ger dem lite tid.

– Barnfamiljer är mycket mer pressade i dag. När mina barn var små jobbade jag och nästan alla mina vänner deltid. Det var visserligen könsuppdelat, min man jobbade heltid, men det gjorde att familjens liv blev betydligt lugnare. Dessutom var arbets­livet lugnare i sig. De flesta presterar mer på jobbet i  dag och förväntas dessutom vara tillgängliga dygnet runt, säger Ingegerd Gavelin och fortsätter:

– I en sådan pressad situation finns knappt någon tid att reflektera över vad barnets signaler egentligen står för eller att vänta ut en jobbig utvecklingsfas. Barnet kanske skulle behöva att en förälder under några månaders tid låg intill det vid insomnandet. Men om de stressade föräldrarna vill få barnet i säng fort, för att hinna jobba ytterligare några timmar innan de själva går och lägger sig, har de kanske inte ro att vänta ut en spontan förändring utan vill åtgärda ”problemet” på en gång.