Det är full fart när de fyra vuxna skådespelarna gestaltar scener ur livet för 10–12-åringar. De slänger sig hit och dit, knuffar varandra och brottas. Det är mer fysisk teater än ordflöden när den lilla ensemblen river av några av scenerna ur Unga Dramatens föreställning Hjärtats beatbox som har premiär på Elverket nu på torsdag den 22 april.

På besök är femton femteklassare från Katarina Norra skola på Södermalm. De verkar väldigt sugna på att ge sig i kast med sina uppgifter. 11-åringarna ska nämligen inte bara vara publik utan också ge kritik och berätta för skådespelarna hur de bättre kan gestalta hur man gör, känner och tänker i den här åldern. Rummet är fullt av energi.

”Vet ni vad en regissör gör?” frågar läraren Liselott Hestréus sina elever som sitter på rad längst framme vid scengolvet. Flera händer åker upp i luften. ”Regissören är den som bestämmer, den som säger Gör så här!”, säger en tjej klart och tydligt.

Nina Wester ber 11-åringarna att tycka till om föreställningen är för barnslig eller om det är något de inte förstår eller något annat som de kan tänkas ha förbättringsförslag om.

Ensemblen drar igång repetitionen av en scen. Den unga publiken ger ifrån sig spridda fniss. Ibland blir det nästan lite pinsamt att ha skådespelarna så nära. Efter den korta scenen tar Nina och skådespelarna tacksamt emot kommentarer. De behöver inte vänta länge förrän det viftas bland eleverna:

”Det ser konstigt ut när de står så där vid väggen”.

”Jag fattade inte vad de gjorde”.

”Så leker inte vi”.

Scenen där alla skådespelarna hamnar huller om buller i en soffa, tycker 11-åringarnas lärare Liselott Hestréus att hon känner igen precis.

”Killar, ni brukar ju ligga i en hög i soffan i korridoren! Det var enorm igenkänning från min sida”, säger hon medan killarna skakar på huvudet eftersom de inte verkar ha känt igen sig alls.

Liselott Hestréus berättar att pjäsens innehåll, gestaltningen av mellanstadiepirret, tajmar perfekt med den sexualundervisning som kommer i årskurs 6. Flera av eleverna har gjort klart för henne att de ser fram emot detta.

Skådespelarna spelar upp ytterligare en scen. Den ska handla om kärlek. När de får till något uttryck som 11-åringarna känner igen går det ett sus genom den lilla publiken. Fast den kritiska publiken dissar scenen där den som är kär skriver en lapp som föremålet för kärleken ska få. Lappar är töntigt. Lågstadienivå.

”Ska man fråga chans skickar man ett sms eller säger det face to face”, upplyser en 12-åring.

”Ja, alltså när man var mindre, typ i tvåan, då hade man budbärare”, förklarar en annan.

”Ja, då gick man från den ena till den andra för att vara ihop med någon. Jag var ihop med en kille från typ dagis till typ tvåan”, berättar en tjej spontant.

Eleverna är väldigt öppna och pratglada och hjälper gärna till att göra scenerna mer trovärdiga, enligt deras synsätt. De som vågar säga det gör klart att de vet ganska mycket om kärlek och sex. Manuset till ”Hjärtats beatbox” har arbetats om flera gånger.

Redan i vintras gav sig skådespelartruppen ut till Hässelbygårdsskolan för att träffa 10-åringar och höra hur de ser på livet och kärleken, om hur pirret i kroppen känns och vad de gör med alla känslorna.

Då hade ensemblen börjat med att läsa en barnbok om sex och arbetsnamnet på föreställningen var länge ”6 för nybörjare”. Men boken passade inte riktigt för den här åldersgruppen och titeln visade sig också göra omgivningen osäker. Skulle det handla om sex för 10–12-åringar? Hjälp! Både ja och nej, menar regissören Nina Wester.

– Pirret i kroppen handlar ju om barnens sexualitet. Men vi ska inte berätta om den med vuxenspråk. Barnen har rätt att få sina känslor speglade på ett sätt som passar dem, men vuxna blir så nojiga, konstaterar Nina Wester.

Hon konstaterar att det här är minerad mark. Nina Wester deltog som dramatiker och regissör i Suzanne Ostens barndomsprojekt på Dramatiska institutet, DI, för några år sedan. Det var med den erfarenheten i ryggen som hon ombads regissera föreställningen på Unga Dramaten. Det hon gjorde på DI hängde inte ihop med den porrnovell som lästes upp av en annan DI-student och som blev en skandal.

– Vi blev anklagade för att vara pedofiler allihop. Helt felaktigt. Det var ett jättebra projekt.

Efter repetitionen med Södermalmseleverna konstaterar Nina Wester och skådespelarna vilken enormt stor skillnad det är på att vara 10 i Hässelbygårdsskolan och 12 i Katarina Norra skola.

Hur man är som 10 eller 12-åring beror på vem man är som individ, i vilket utvecklingsstadium kroppen är och, förstås, vilken bakgrund man har. Allt detta spelar väldigt stor roll för hur man tolkar skämten, lekarna, rollfigurerna på scenen.

– Det lockar mig verkligen att göra bra teater för 10–12-åringar, jag vill att de ska känna sig sedda och att de ska ha haft kul när de lämnar teatern. Men missar man den rätta tonen så missar man. Tänk om vi har varit för försiktiga?

Om några dagar har de svaret. Då har i alla fall premiärpubliken gett sina signaler om den skrattade, fnissade, skruvade nervöst på sig eller bara gäspade.