Diskussion, skulle Maria nog säga om hur hon försökt påverka barnen till att fortsätta med en aktivitet hon trott på som förälder. Eller när hon önskat det motsatta – få dem att minska på en annan. Läs: dataspel.

– Man kan inte pressa en 14-åring för mycket. Då vill han inte alls i stället.

Och hur peppar du barnen?

– Genom belöning. Och då tänker jag inte främst på pengar, utan positivt bemötande.

Maria är gift, bor i en villaförort utanför Stockholm och har två söner i högstadieåldern – Nicklas, 14, och Jakob, 12. Den äldre tränar tennis och har varit hockeykille, den yngre spelar mycket fotboll. När det gäller att lotsa barnen framåt i livet handlar hennes starkaste drivkraft om att ge dem valmöjligheter: Hon vill göra sitt bästa för att de ska gå ut gymnasiet med alla inriktningar öppna för framtiden.

– Vad de sedan gör med den valmöjligheten är upp till dem, men de ska aldrig kunna säga till oss föräldrar ‘varför gjorde inte ni’ …

Maria och hennes man har sett till att sönerna självklart gör sina läxor före andra aktiviteter. ”Vi har varit tydliga med att skolan är nummer ett”, säger Maria och berättar hur de styr upp dem med frågor om hur läxorna gått.

Två typiska diskussioner i fam­iljen har varit Nicklas hockeyspel och Jakobs sittande framför ­datorn. När Nicklas kom hem och ville sluta med hockeyn var föräldrarna inte överens med ­honom.

– Vi såg ju problemet – att träningen i den åldern plötsligt blev så seriös. Det elitistiska tänkandet gör att klubbarna tappar ungdomarna. Vår kille tröttnade.

Men, fortsätter Maria, de hade också sett hur motiverad han ­varit i alla år och hur bra han mått av rutinerna – att det fanns regler och laganda att lära av. Enligt föräl­drarnas syn innebar hockeyn också en viktig fritidssysselsättning.

– Det var ett bra komplement till skolan och allt dataspel. Vi ville att han skulle röra på sig ­fysiskt och inte ägna sig ännu mer åt datorn.

Och då blev det diskussion?

– Jättemycket. Även om vi förstod honom, ville vi att han skulle fortsätta. Målsättningen var högstadiet ut. Vi försökte övertala honom. Pressa kan man inte göra för hårt, men peppa.

Maria talar om att ge belöningar, som här handlade om positiva kommentarer. När Nicklas kom hem från träningen och såg glad ut sa hon saker som: ”Nu är du så där härligt trött, och har gillat att träffa kompisarna.”

– Och så sa jag att han var duktig, att känna sig duktig är en viktig känsla.

Följer ni ofta med på barnens aktiviteter?

– Min man vill vara med så mycket som möjligt och diskuterar laguppställning, taktik och tankar kring sporten hemma. Jag deltar mest med skjutsningar och mejlkontakt med klubbar och ­deras hemsidor. Och så i skolarbetet förstås, vi vet hur läxveckan ser ut för dem.

Maria avbryter sig:

– Det låter ju inte klokt, vad ­inrutat ... Men det är ju så det är …

Och så var det familjens andra stora diskussionsämne: Dataspel. Hur går det?

– Det diskuterar vi massor! Först var det kul, när man hade en liten kille som kunde använda datorn och vara så duktig med pyssel och lek redan som liten. Vi var uppmuntrande eftersom de också lärde sig bokstäver och språk. Men sedan, vid 10-12 års ålder, blev de beroende. Det går inte att säga annat. Då ville vi möta dataspelet med motion och uteliv, det var den konflikten vi hamnade i.

– Men, förtydligar Maria, alla konflikter handlar ju om att man vill sina barns bästa.

Det gäller även de familjer hon ser i grannskapet som ger pengar eller moppe för vissa betyg i slutet av terminen.

Kopplar ni betygen till pengar?

– På ett sätt gör vi det. Våra barn har ingen veckopeng utan vi tycker att de ska prestera också – och då menar vi inte bara plocka ur diskmaskinen och bädda sin säng. Vi vill motivera till skolarbetet och har ett system där de får en viss summa om de har 90 procent rätt på sina prov. Jag menar att de koncentrerar sig något mer.

Och om de inte når upp till vad de borde?

– Då pratar vi, peppar dem och tar nästa steg. När vi vet att de är svaga i något ämne sänker vi så klart ribban. Och peppandet är alltid en svår balansgång. Om vi inte ska döda motivationen ­direkt måste vi möta dem där de är.

Hur vet ni det?

– Genom utvecklingssamtalen på skolan. Var finns svårigheterna, var är det tufft eller tungt?

När det gäller att peppa barnen, försöker Maria också förstå vilka personligheter de är. Jakob älskar samvaro och föräldrarnas närvaro och kan bli uppmuntrad av att göra något extra tillsammans – som att gå på bio. Nicklas peppas av pengar eftersom det har börjat bli viktigt med prylar. Båda får peppningar också i form av beröm.

Hur kan det låta?

– Fasen va bra jobbat! Yes, yes, yes! Vad du har varit duktig. Man måste peppa utan att gå till överdrift.

Maria menar att föräldrar ofta känner sina barn väl och vet vad de kan klara och inte. I enstaka fall har hon pushat sina söner – som inför att flyga på egen hand till mormor eller en match de tvekat att spela.

– Jag kan pressa dem något, men det funkar bara när jag litar på att de klarar det. Då kan jag säga ’gör det nu, jag vet att du fixar det! Om du är förbannad på mig efteråt får du vara det!’ Men de har bara känt tillfredsställelse.

Vad behöver ungdomar för att klara sig i den här världen?

Maria funderar, sedan svarar hon:

– God självkänsla, gott självförtroende och känna att de ­duger. Att klara grupptrycket och vad de har föresatt sig. Den gyllene regeln. Och så nyfikenhet och ödmjukhet, allmänbildning och lust att lära. Det tror jag de behöver mest.