Detta är en av de mest absurda politiska diskussioner vi har i Sverige idag.
För många av oss svenska föräldrar och våra barn är det ett omöjligt förslag. Det vet vi och därför svarar vi konsekvent nej till kvotering i alla undersökningar. Vare sig LO eller regeringen kan i sin vildaste fantasi föreställa sig alla de olika livssituationer som vi föräldrar lever under, vilket kräver unika lösningar.
Jag tror dock inte att förslaget har med barn och föräldrar att göra. Istället används barn och föräldrar som murbräcka för andra politiska syften. Mer om detta senare.
Frågan kan inte besvaras utan att ta in två andra faktorer. Hur lång föräldraledighet är det vi talar om? Svar: de tolv månader vi har i Sverige. Vilka andra möjligheter har föräldrar att kunna vara hemma med sina barn? Svar: Det krävs stora eller mycket stora ekonomiska uppoffringar av svenska familjer för att kunna vara längre med sina barn på grund av det svenska skattesystemet.

Vore det så att vi talade om 2-3 års föräldraledighet eller om 60-70 procent av Sveriges familjer kunde hitta andra lösningar att vara hemma så länge med sina barn så skulle man kanske kunna tänka sig kvoterad föräldraledighet. Men bara kanske.
Ingen föreslår på allvar att vi ska sätta ett sex månader gammalt barn på dagis. Redan att sätta ettåringar på dagis protesterar den barnpsykiatriska expertisen emot. Alltså kommer föräldraledigheten i huvudsak att tas ut under det första året.
Jag har tre barn nio år, fem år och fyra månader gamla. Jag har, liksom säkert många andra pappor, gått igenom fasen där man upptäcker att ett spädbarn inte har så stor behållning av sin pappa.

Eftersom mina barn aldrig gått heltid på dagis och jag har hemmakontor så vet jag också att från två-tre års ålder så har pappa en helt annan betydelse. Det har funnits och finns perioder där jag känner hur mina äldsta barn absolut behövt mig, just mig, deras pappa, och ingen annan. Jag är jätteglad att jag kunnat finnas till hands för dem just då.
Men för de flesta svenska barn är pappa
vid denna ålder till stor del ersatt med dagis och kvinnlig dagispersonal. Lite tillspetsat kan man säga att hela denna diskussion handlar om hur pappor ska dela på mammarollen med mamman, för att samhället sedan ska ta kunna ta över papparollen på ettårsdagen.
Jag vill också spinna vidare på den andra tråden där jag menar att det är ett politiskt förslag. Då är det ett fegt förslag. Fegt därför att om LO hade lite civilkurage så skulle man ställa sig på föräldrarnas sida mot arbetsgivarna.

Då skulle man hitta lösningar som gjorde att de som varit hemma med barnen, vare sig det är pappor eller mammor, var välkomna tillbaka på arbetsmarknaden. LO kunde åtminstone kräva, via regeringen, att den offentliga sektorn tog emot alla hemmamammor och hemmapappor som vill tillbaka till arbetslivet.
Få upplevelser i livet är så berikande som att vara med sina barn - förutsatt att det är självvalt. Relationen med våra barn är vår starkaste relation med framtiden. Där kan vi, mer än någon annanstans, älska det
Sverige och den värld som kommer att finnas om 25-50 år.

Att vara med sina barn kan ge mer personlig utveckling och mognad än många ledarskapsutbildningar. Alltså, värdera föräldraledigheten i den arbetssökandes meritlista som en lika lång ledarskapsutbildning. På detta sätt skulle man i ett enda slag få bort alla så kallade fällor.
Kunde man sedan få ha barnen med sig på jobbet i de fall där detta är möjligt, alternativt distansjobba, så skulle vi kanske kunna få det mänskligare samhälle som många politiker vurmar för men inte lyckas förverkliga.
Tack Idagsidan för att ni tar upp ett viktigt ämne.
Jonas Himmelstrand


Jag läser alltid artiklar om pappaledighet med stort intresse. Min man och jag har två barn (sex och tio år) och vi har delat på föräldraledigheten.
Jag är höginkomsttagare, och jag tjänar mer än tre gånger så mycket som min man. Ändå var jag hemma med mina barn i nio respektive 11 månader. Vi sparade pengar innan vi skaffade barn, så att jag skulle kunna vara hemma i alla fall några månader och amma.

Jag tycker att det är alldeles självklart att man ska dela på föräldraledigheten, och att säga att det beror på pengarna att papporna inte är hemma, är en illa underbyggd undanflykt.
I dag jobbar min man 75 procent och jag heltid, men det har inte bara ekonomiska orsaker. Jag reser i jobbet och kan inte förkorta min arbetstid på annat sätt än att ha färre arbetsdagar per månad. Min man, däremot, kan jobba kortare dagar, vilket vi tycker är bättre för barnen.
När jag var mammaledig fick jag i 100 dagar mellanskillnaden till 80 % av min lön av min arbetsgivare, men sedan bara föräldrapenningen, ungefär 1/3 av min lön. Vi tog inga stora lån förrän efter vi skaffat barn, just för att jag skulle kunna vara mammaledig.
Jag tycker att alla som snackar om att de, eller deras män, inte kan vara pappalediga på grund av att de har så viktiga jobb, eller för att de inte har råd, snackar skit. Jag är annars åt höger, men här verkar reglering vara enda sättet att få till en förändring. Alla mår bra
av delad föräldraledighet. Fram för kvotering av föräldraledigheten!
Ann Hjortenkrans


Arbetslivet är inte anpassat till att ansvaret för barnen delas. Det som räknas mest i arbetslivet är inte resultat och prestation utan offervilja.
Det man offrar är tid. Tid med barnen.
Många arbetsgivare har fortfarande inställningen att man satsar på jobbet eller på barnen, och arbetsvillkoren är anpassade därefter.
Så länge det är så kommer den ena föräldern (mamman) att stanna hemma och den andra föräldern (pappan) kommer att fortsätta jobba mer än heltid och aldrig ”vabba” (vara hemma med sjukt barn) eller hämta på dagis. Det kallas valfrihet.
Men är det vad föräldrar vill? Är det vad som är bäst för barnen?
Arbetslivet kommer inte att förändras så länge över 80 procent av papporna offrar sin föräldraledighet.
Om föräldraledigheten kvoterades skulle arbetsgivare tvingas tänka om. Det
skulle få många bra konsekvenser, framförallt för barnen och föräldrarna men även för samhället i stort med färre långtidssjukskrivna och utbrända.
Anja Wikström, Astons mamma

Jag blir så upprörd när jag hör debatten om att lagstadga en tredjedel av föräldraledigheten till förmån för varje förälder. Det borde varje familj få bestämma själv. I vår familj är det svårt för min att ta ut sina dagar som det ser ut idag. Detta av rent ekonomiska skäl.
Vi är båda anställda i Landstinget i Stockholms län. Jag som sjuksköterska och han som läkare. Eftersom landstinget som arbetsgivare inte fyller upp lönen till en 80 procentig nivå som många privata och kommunala arbetsgivare blir inkomstbortfallet så stort att vi inte klarar oss.
Vi har tre gemensamma barn, en tvååring och ett tvillingpar fyra månader gamla. Dessutom har jag tre barn, 14, 13 och 11, sedan tidigare som stadigvarande bor hos oss. Min man skulle verkligen behövas hemma för att hjälpa till med tvillingarna och hushållet, men det går inte.

Han har inte ens kunnat ta ut de 20 dagar han har rätt till vid barnens födelse. Hela den här debatten känns som ett hån mot oss som arbetar och betalar skatt och bor i storstaden, vilket självklart för med sig ökade kostnader för bostad, barnens aktiviteter, busskort etcetera.
Min man vill inget heller än att stanna hemma och hjälpa till med sina barn. Som det är nu kommer de dagar som är vikta åt honom att frysa inne såvida han inte väljer att ta extra jourer under sin föräldraledighet.
Jag tycker att man borde lyfta fram den ekonomiska sidan av problemet också. Det är ju trots allt en stor del av männen som inte utnyttjar ”sina” dagar. Detta om något är diskriminering av folk som inte har råd.
Gunilla Björling

Jag är mammaledig sen 14 månader tillbaka och min man och jag ska dela ledigheten i höst, jag jobbar då lite mer än honom.
Vi säger absolut nej till tvångsdelning av föräldraledigheten! Detta måste vara upp till varje enskild familj att bestämma, ingen myndighet kan veta hur familjesituationen ser ut för alla olika familjer, med ekonomi, jobb, relationsmässigt med mera.
Dessutom tror jag inte det gagnar barnen och det är väl dem vi vill sätta främst, eller?
De föräldrar som pratar sig varma för en tvångsdelning, för dem är det väl ändå inget problem, där lär ju dela broderligt på månaderna. För de som av olika anledningar är emot detta lär ju barnen vara förlorarna, de måste in på dagis tidigare vilket är emot allt sunt förnuft!

Man pratar också om att kvinnorna släpar efter i karriären. Jag undrar vilka kvinnor i karriären man pratar om. Är det alla barnskötare, förskollärare, lärare, vårdbiträden, sjuksköterskor och expediter som missar sin karriär? Den karriären skulle jag vilja se utan barn först ...
Slutligen tycker jag som mamma att har man först burit på barnet i 9 månader med allt vad det innebär, sedan fött fram det med allt vad det innebär, slutligen tagit hand om (läs amma, amma, amma!) barnet med allt vad det innebär i nio månader till, borde man äntligen få mer ”lön för mödan”, alltså kunna börja göra andra spännande saker med sitt barn, inte lämna över det till pappan ...
Jag tycker denna tid med min son varit och är helt underbar, jag behöver detta break från mitt jobb som lärare som är kul med otroligt slitigt ibland, och jag skulle inte för en minut vilja gå tillbaka en dag tidigare! Det som är så skönt är att min man också uppskattar den delning vi har gjort, i ett halvår framöver ska han vara hemma 60 procent med sonen, vilket han känner är alldeles lagom.

Mår vi, föräldrarna bra, så gör också det lilla barnet det! Låt oss vuxna ta ansvar över hur vi vill dela ledigheten! Det bästa är väl att barnet känner sig älskat och uppskattat och att den förälder som väljer att vara hemma verkligen trivs med det och inte är stressad över allt man missar på jobbet, oavsett om det är mamma eller pappa.
Det viktigaste är att barnet kan få möjlighet att faktiskt vara hemma med en trygg person de första levnadsåren, och inte slungas ut bland stora barngrupper alltför tidigt!
Förläng hellre föräldraledigheten med ytterligare ett år, så kan både pappa och mamma hinna vara hemma inte bara med ett litet spädbarn!
Med vänliga och hoppfulla hälsningar att politikerna tar sitt förnuft till fånga och lyssnar på oss ”experter”.
Cecilia Wikström

Tyvärr är det så att de allra flesta unga kvinnor idag väljer att stanna hemma med sina barn och inte dela föräldraledigheten. De bryr sig inte om att ställa krav på sina manliga partners utan stannar hemma utan (större)knot. Man tänker inte igenom sin livssituation och plötsligt inser man att den där pappaledigheten kommer att kosta både nya ”outfittar” och semestrar.
Det blir viktigare att betala villan och än att lilla Arvid och Emma ska få en nära kontakt med sin pappa. ”Gemensamt” kommer man då fram till sitt beslut, som liksom matlagning tvätt och disk smyger sig in på det ”kvinnliga arbetslistan”.
Man märker det inte utan en dag så har man bara en massa listor i huvudet på tex. när släkten ska träffas, vad man ska köpa till hans mamma, att schampot är slut och att han minsann inte har varit hemma med sjukt barn de senaste sju gångerna så den HÄR gången är det faktiskt hans tur!
Frågan man borde ställa sig är om flertalet kvinnor verkligen vill ha jämnställdhet, till det pris vi får betala för den?
Pernilla Jonsson