– Det är helt magiskt när alla våra barn här på avdelningen är i full lek. Det händer att alla 19 är totalt koncentrerade, på olika platser i olika rum. Då är de inne i en helt annan värld, säger förskolläraren Magnus Attnäs.

Barn blir bättre på att uttrycka egna känslor och bedöma andras om de leker lekar som har känslouttryck.

Mikael Jensen, lekforskare.

Det är en grå majdag när vi gör ett besök på förskolan Läkarvillan i Stockholm. Barnen har lekt utomhus den första kyliga morgontimmen och fortsätter nu inomhus fram till lunch.

Medan vi pratar med förskollärare Magnus hörs ljud av lek med en tågbana i rummet intill. På vägen från Läkarvillan kommer vi att se spår av att vilda djur varit med i tågbaneleken. Det är en vanlig dag i förskolan. Intill oss leker Fanny. Hon småpratar för sig själv. Snart hittar Ludvig också hit. Först hittar han solglasögon och en orange fjäderboa.”Hawaii, Hawaii” hör vi från den lilla vrån. Men Fanny tycker att Ludvig ska prova en kungamössa som ser ut som en krona. Då kommer Bianca in och vill vara med. ”Jag är leopardprinsessa, ok?” säger hon.

Sen hör vi inte mycket av dem förrän ett meningsutbyte utbryter. De är inte överens om vilka roller de ska ha.

– Jag bestämmer mest, säger Ludvig, och tittar på tjejerna. Sen säger han tydligt:

– Det där kan ni ju inte säga. Om hon inte vill så måste hon inte.

Bianca har inte fått sin vilja igenom, men försöker övertyga Fanny med ett nytt förslag på hur leken kan fortsätta:

– Jag var ändå din syster, ingen prinsessa, men jag var ändå leopard.

Magnus Attnäs förklarar att han ser på leken som ett sätt att både använda sin fantasi och att lära sig att tänka självständigt. När barnen leker tillsammans hamnar de hela tiden i situationer som kräver att de löser olika slags problem. Han framhåller också att det är viktigt att leka det man har varit med om. Det är ett sätt att bearbeta nya erfarenheter.

Forskaren Mikael Jensen som disputerade år 2008 med avhandlingen ”Kognitiv utveckling och låtsaslekens mysterier” kan bekräfta detta. Han har fördjupat sig i lekens själva väsen och tagit reda på vad som krävs för att kunna leka på låtsas. Det kan tyckas enkelt och självklart, men i själva verket är låtsasleken mycket komplex. Först måste tankeförmågan vara tillräckligt utvecklad för att kunna leka ”som om”-lekar. Förmågan att imitera behövs också. Här spelar bland annat hjärnans spegelneuroner in. Med hjälp av dem kan redan de allra minsta barnen imitera både handlingar och känslotillstånd samt tolka andra. I leken speglar barnen varandras känslor och skapar på så sätt en gemensam sinnesstämning.

Låtsaslekandet börjar ungefär i 18-månadersåldern. Ofta hjälper vi föräldrar våra barn att låtsas till exempel när vi leker att skeden med mat som ska in i munnen är ett flygplan. I ett- till treårsåldern leker barnen själva eller parallellt. Barnen går och bär på en docka eller kör barnvagn för att de sett andra göra det. De står vid spis och hanterar slevar och grytor som de sett vuxna göra. Det är lek, det är på låtsas, men mest på egen hand.

– Det finns en social dimension även hos de här små barnen. De leker tillsammans, ett barn säger tuff tuff tuff och så åker något nedför rutschkanan och så gör ett annat barn likadant. De tar efter varandra och turas om, förklarar Mikael Jensen.

Ju mer livserfarenhet och minnen ett barn har i livet desto mer stoff till leken har barnet. Mellan fem och sju års ålder når låtsaslekandet sin kulmen för att börja trappas ned i åttaårsåldern. För att förstå att andra barn låtsas och vad de låtsas krävs en viss utvecklingsnivå. Att komma överens i leken och föra den vidare med en lustfylld spänning är ingen barnlek, skulle man kunna säga.

Treåringar kan leka tillsammans med andra men nivån på låtsaslek är ännu inte så sofistikerad som den kommer att bli lite senare. Om en treåring leker med två fyra–femåringar är det sannolikt att det yngsta barnet bestämmer hur leken ska gå till. De kan inte föreställa sig saker och fantisera som de äldre barnen. Treåringen är inte heller så bra på att sätta sig in i hur andra tänker.

– Treåringar tror att alla andra vet det de själva vet. De utgår från att alla andra förstår vad han eller hon håller på med.

Om lekkompisarna inte hänger med i svängarna så kan treåringen bli arg och börja diktera. Femåringarna är däremot oerhört känsliga, de berättar och förklarar mycket för varandra i leken. Om de märker att omgivningen missförstår så kan de rätta till det. De är skickliga förhandlare. De förstår att ”det jag vet är det inte säkert att andra vet”.

Avsikten i låtsaslek är mer komplex än den i vardagssituationer. Därför kan det vara svårt för små barn att läsa av vad en handling går ut på, medan större barn har lärt sig känna igen typiska kännetecken på låtsaslek som ljudeffekter, leenden och avvikande rörelsemönster.

Att låtsas handlar delvis om att tolka mentala representationer. Mikael Jensen tar ett exempel från sin forskning.

– Jag visade videosnuttar för treåringar och för femåringar. En visade en person som dricker på låtsas. Tummen förs till munnen. Handen ser ut att hålla om ett glas. Vad såg barnen? De äldre sa att ”det ser ut som om man dricker”. De yngsta sa att de ser någon som ”pussar tummen”.

Sexåringarna kan lägga till det som saknas. Detta säger en hel del om hur de skulle reagera om de var med i leken själva. Om man inte förstår vad den andra vill uppnå så blir det svårt att samspela. Femåringar kan hålla många bollar i luften. Både egna erfarenheter och andras. De kan tänka ”vad förstår jag om detta? Vad vill mina kamrater? Vad händer här nu?” De kan hålla lektråden i tanken, se vart leken är på väg. Den kognitiva toppen kommer i sjuårsåldern. En sjuåring missbedömer inga leksignaler.

Leken är också ett rum för att öva förmågan att tolka både egna och andras känslor.

– Barn blir bättre på att uttrycka egna känslor och bedöma andras om de leker lekar som har känslouttryck. Det är vanligt att en tar rollen att vara farlig och uttrycker vrede. Den låter arg med rösten och hela kroppen blir hotfull. Då kan de andra välja att vara arga tillbaka eller så kan de ta rollen som ledsen eller rädd.

Om barnet som väljer att vara rädd känner efter, vad händer i kroppen när jag uttrycker rädsla? Då får man lite kroppskännedom om egna reaktioner samtidigt som de vet att det är en avslappnad situation. Ibland säger de stopp för att det blev för skrämmande. På riktigt. Då får de sluta leka.

–I åttaårsåldern händer något som har med theory of mind att göra, det vill säga vår förmåga att sätta oss in i andras tankar och känslor. Man kallar det för intentionalitet av tredje graden, dvs att jag kan föreställa mig vad du tänker och känner om mina mentala tillstånd. Ett exempel: ”Jag tror att du tror att jag tror på tomten”.

Mycket av leken mellan fyra och åtta år handlar om att leka sig fram till hur vi kan sätta oss in i andras tankar och vi gör antaganden om hur andra tänker om oss själva. Fördelen med leken är att den är så komplex. Den förutsätter den här typen av samspel och mentala hopp, ”vad vet du, vad vet jag, vad vet du om vad jag vet” och så vidare. Sen kan man spekulera om barnen känner sig nöjda med lekandet när de kommer till ett visst stadium. Att de inte behöver leka mer. Efter åttaårsåldern börjar lekandet trappas ned.

Som vuxen tycker man att det är synd att låtsaslekandet tar slut redan i åttaårsåldern.

– Ja, men lekandet försvinner ju aldrig helt! säger Mikael Jensen förtröstansfullt.