11-årige Jonathan Mridha gillar sina träningstimmar i Salkhallen i Bromma. Det går riktigt bra för honom och han känner sig inte pressad av sina föräldrar. Chefstränaren i Salk, Peo Lindqvist, har dock mött många överambitiösa föräldrar som dödat lusten till tennis hos sina barn redan i tidig ålder.
Rrrrrring!!! Mitt under tennisträningen skräller en äggklocka. Tränaren beräknar noggrant minuterna som han ägnar sina elever. Han vet att det kan bli tjafs om tiden fördelas orättvist. På läktaren vakar engagerade föräldrar över sina unga tennisspelare.
Tennis är en föräldrasport, enligt många tränare. Pappor och mammor vill ofta mer än barnen. En studie vid Göteborgs universitet bekräftar bilden. Tennis är en av de sporter i vilken barnen upplever starkast press från föräldrarna. Många ungdomar lägger av för att de tappar lusten.
All sport får känslorna att svalla och inga band är starkare än dem mellan föräldrar och barn. Kombinationen sport–barn–föräldrar är förstås rena dynamiten. Lägger man till en portion tävlingsmentalitet hos föräldern brakar det inte sällan loss till riktiga explosioner på läktarplats. Det händer lite då och då att föräldrar blir avstängda från tennismatcher för att de inte kan hålla tillbaka känslorna och uppträda schysst.
Så här skriver Tennis Stockholm i ett centimetertjockt kompendium som riktar sig till föräldrar med tennisspelande barn:
”Många föräldrar är framgångsrika i sina jobb och vana att kunna påverka olika situationer. Som tennisförälder kan det därför kännas väldigt svårt att befinna sig i en situation där man känner sig maktlös.”
Allt fler klubbar runt om i landet ordnar föräldrakurser eller håller informationsmöten för att komma till rätta med föräldrapressen, bland annat på den stora Stockholmsklubben Salk i Bromma.
– Vi tar upp allt det här på föräldramötena, men de som borde känna sig berörda kan vara de som skrattar högst. De tror att de hjälper sina barn i alla lägen, säger Peo Lindqvist som är chefstränare på Salk.
Mycket har professionaliserats inom tennisen på senare år. Tränarna är anställda (och rädda om sina jobb), barnen spontanspelar inte så mycket längre, klubbkänslan blir allt svagare. Det är individuella insatser som gäller. Barnen skjutsas till sina många matcher av föräldrarna i stället för att åka kollektivt med klubbkamraterna. Ingen är tvungen att hänga kvar och titta på andras matcher. Att se mycket tennis och få en trygg klubbgemenskap har varit en stor del av gamla stjärnors framgångar.
Tennisklubbarna ser som sin uppgift att vaska fram nya svenska stjärnor. För de unga tennisspelarna blir pressen hård. Som
i alla individuella sporter står spelaren ensam på plan, ansvarig för alla dubbelfel, dåliga servereturer och bollar i nät. ”Vad händer om jag inte vinner? Kommer mina föräldrar att vara plågsamt knäpptysta i bilen hem eller ska de analysera varje slag i hela matchen efteråt?”.
Värstinghistorierna om föräldrar som tappat sinnet i samband med matcher frodas på tennisklubbarna. Flera kan berätta om killen vars pappa dunkade sonens huvud i motorhuven efter en förlorad match (fallet gick till domstol), andra nämner att någon fick gå sista milen hem alla gånger han inte vann. De som för historierna vidare medger ofta själva att de känt press hemifrån.
Peo Lindqvist på Salk, vad är egentligen en dålig tennisförälder?
– Farligast är den omedvetna föräldern som pratar tennis hela tiden. Den sätter en press på barnen och idrottandet blir något som hela tiden sker på föräldrarnas initiativ. Barnen ska prestera för mamma och pappa, säger Peo Lindqvist.
Föräldrar som går rakt på sak och säger ”Du ska vinna!” kan vara enklare för barnen att förhålla sig till. De andra lindar in sina starka förväntningar och ger på tok för mycket information. Barnen blir avtrubbade när de ska lyssna på pappas träningsråd och analyser ständigt och jämt.
Det blir förvirrande med instruktioner både från föräldrarna och från tränaren, särskilt när de börjar tävla, vilket kan vara i 8–9-årsåldern. Från 13 års ålder träder de in i rankningssystemet – förmodligen en av riskerna för att döda idrottsglädjen snarare än att föda den. Nu blir prestationerna ännu viktigare.
Det gäller att samla poäng. Många barn deltar i flera matcher varje vecka, föräldrarna skjutsar hit och dit.
– Om en 15-åring vinner över en 18-åring som taggat ned och inte har lust längre får hon eller han massor med poäng, fast det säger inte mycket om 15-åringens potential.
Peo Lindqvist
har en fundering kring vad det stora engagemanget kan bero på.
– Jag har en känsla av att många föräldrar är livrädda för den dagen då barnen lämnar hemmet. Det är som om tennisintresset är det som håller ihop familjen.
Efter SvD-intervjun går Peo Lindqvist ner på tennisbanan igen. Han trivs bland ”sina ungar”, inte minst stjärnskottet Jonathan Mridha, en av Sveriges bästa 95:or. Peo berömmer honom. ”Han har kanonbra slag och så är han så vettig.” Jonathan själv ser också glad ut och säger att 8 timmars träning i veckan är lagom.
– Hans föräldrar vill nog helst att Jonathan blir akademiker, inte tennisproffs, säger Peo Lindqvist.
Även om svenska tennisklubbar upplyser föräldrar om faran med att pressa barn visar världseliten upp en tydlig bild av vad som gäller för att bli bäst.
– De är broilers allihop, påpekar Peo Lindqvist.
