Sätt på dig stövlarna, annars missar du bussen! Hur många gånger har jag inte sagt åt dig att plocka upp kläderna? Du måste gå och lägga dig nu, det här är sista varningen …

Känns tjatet igen? I så fall är du inte ensam, och värst är det när barnen är i fyra femårsåldern. Då är syskonbråk, skjuta upp sänggåendet och matvägran – i nämnd ordning – de vanligaste konflikterna. Treåringar och föräldrar är oense om något var tredje minut. Två-fyraåringar kan få ett vredesutbrott om dagen.

Att vi uppmuntras att lösa problemen med just tjat är enligt psykologen och forskaren Martin Forster inte konstigt. Föräldrarna blir ju av med sin irritation och barnet gör som de vill. Kortsiktigt, vill säga. Snart är familjen tillbaka i samma konfliktsituation.

– Jag skulle vilja ge föräldrar och barn en chans att se vad som händer om de förändrar sitt sätt att agera, säger Martin Forster som skrivit en bok om hur det kan gå till: Fem gånger mer kärlek som kommer ut i mars på Natur & Kultur. Med stöd i ett otal forskningsstudier berättar han om vad som kan ske om man lyckas lära om från tjat (”tillsägelser som inte fungerar”) till positiv uppmärksamhet (umgänge, skratt, bekräftelser). En bra balans mellan dessa har en direkt koppling till färre konflikter hemma. Dessutom har barnen lättare att få kompisar i skolan, bättre studieresultat och ökad självkänsla.

Balansen beskrivs som en 5:1-regel i fråga om kommunikation och gränssättning. För varje gång föräldern bestämmer sig för att driva sin sak i konflikten behövs fem positiva samspel tillsammans med barnet.

– Varje liten situation mellan föräldrar och barn sätter spår, oavsett laddning, förklarar Martin Forster som utgår från inlärningspsykologin. Båda lär sig och minns till nästa gång, vilket styr hur man agerar.

Det gäller också förälderns tjat eftersom de flesta vuxna i sin tur har lärt sig att tillrättavisa när någon gör fel. ”Det sker med automatik”, som Martin Forster säger. Men när barnen går till sängs på kvällen minns de sällan vad tjatet har gällt under dagens konflikter, utan bara hur kritiken har känts. Att bli ifrågasatt och känna sig dålig väcker ilska, trots och motstånd. Har irritationen gått över i skäll kan det bidra till att barn får dåligt självförtroende. Hård bestraffning kan göra att de reagerar med hjälplöshet.

– För barnen blir inlärningen bara att de inte är beredda att ta emot förälderns missnöje, så tjat är även pedagogiskt en dålig metod, menar Martin Forster.

Alltså gäller det för föräldrarna att göra på något annat sätt i stället, som en pappa han berättar om i boken. Pappan bestämde sig för att gå på spårvägsmuseet med sin trotsiga treåring, bara de två tillsammans, i stället för att försöka lösa bråket hemma där ett nytt syskon konkurrerade om föräldrarnas uppmärksamhet. Han planerade in umgänge – och omedelbart hände något i relationen.

– Kraften kommer genom att ändra inramningen så att nya saker kan komma fram, snarare än att försöka skärpa de situationer som redan uppstår i familjen, berättar Martin Forster. Man ändrar först miljön som man agerar i, därefter ändras känslan.

Det avgjort bästa sättet är för många att ha mera tid ihop, enligt forskning Martin Forster tagit del av. Och tid brukar ju vara en källa till dåligt samvete hos föräldrarna. Men de familjer som börjat prioritera umgänge med barnen får färre konflikter. Barn som skrattar mycket med sina föräldrar har mer empati och större förståelse för andra.

– Tid, samspel och umgänge är fundamentet i relationen och en viktig del av ”femman” i 5:1-balansen. Femman står för varje positiv interaktion med barnet. Fem gånger mer kärlek, säger Martin Forster och uppmanar: Ös på med uppskattning och allt som visar att man tycker om sina barn i så många situationer som möjligt. Om det handlar om egenskaper, undvik ordet ”duktig” som är en vuxenetikett och kopplas till prestationer. Använd i stället beskrivande beröm, som ”jag ser hur du räknade på det här viset när du kom fram till rätt svar … Jag noterade att du tog upp kläderna och la dem i lådan, va' bra!”

Regeln om förhållandet 5:1 bygger på forskning om kommunikation mellan äkta makar som håller ihop länge (de ger varandra fem uppskattningar på varje klagomål) och om vad som händer i familjer som fokuserar på det som fungerar väl tillsammans med barnen. En amerikansk studie visar hur barn kan utveckla bättre förmågor i språk, matematik och logiskt tänkande om föräldrarna möter dem med betydligt mer uppmuntran (positiv bekräftelse av vad de gör) än tjat och tillsägelser (nej, fel, stopp, inte).

– Bekräftelser hänger ihop med positiva känslor, förklarar Martin Forster. Det tar bort fokus från beteenden och lösningar som inte ger effekt på lång sikt.

Så när man sagt ”ja, bra, toppen, rätt” fem gånger, kan man säga ”nej, inte, stopp, fel” en gång?

– I princip ja, svarar Martin Forster. Men det handlar inte om att räkna ord utan att se till helheten. Av allt det man gör tillsammans under en dag bör max en femtedel handla om tillrättavisningar och konflikter.

Hur kommer det sig att vi hamnar i kortsiktigt tjat, när 5:1-regeln uppenbarligen är så mycket bättre för alla? Det borde vi väl ha kommit på för länge sedan?

– Vi lever ju i ett kortsiktigt tänkande i samhället över huvud taget – vi vet att vi mår bättre av att äta nyttigt och motionera mer och sånt gör vi inte heller automatiskt. Att försöka undvika tjat kräver tålamod. Man kan tappa orken.

Som då barnet måste få på sig ytterkläderna för att hinna med bussen till dagis. Stövlarna vill inte komma på och konflikten är under uppsegling. I första hand råder Martin Forster föräldern att avleda barnets uppmärksamhet från konflikten, så det kan gå att kommunicera utan tjat.

– Det kommer att ta litet längre tid, första dagen, första veckan – och kanske månaden. Men sedan lär man sig, lovar han. Och även om det aldrig blir en snabbare metod, så är den trevligare. Det kan man också lägga in i vågskålen.

Men om man verkligen måste hinna med bussen?

– Då kanske man måste ta strid. Det är ettan i 5:1-regeln, och då måste man stå på sig – helst med så litet ilske-uttryck som möjligt. Framför allt ska man vara tydlig, så att barnet vet att ett nej betyder nej. Annars blir det en urvattning av språket.

Efter en månad då familjemedlemmarna givits förutsättningar att förhandla mer konstruktivt, hävdar Martin Forster att följande händer: Barnet får en annan bild av sin förälder, vilket kan spilla över också på hur det ser på andra vuxna i sin närhet. Det kommer att ha gjort minst lika mycket av vad som krävs i deras vardag som innan. De visar mer uppskattning, söker sig mera till föräldrarna och är helt enkelt gladare.

– Positiv samvaro ger den starkaste effekten. Sedan är det allmänt viktigt att föregå med gott exempel, för barnen härmar inte bara föräldrarnas dåliga beteende. De kommer att ta efter också det goda. Varje situation av samspel blir ett minne som läggs till minne – och kommer att bidra till den människa man blir som vuxen.