Mer ångest, depressioner och fobier hos de unga. Större ohälsa, vilsenhet och sårbarhet. Det är den tydligaste förändringen under de senaste tio åren hos unga vuxna som söker hjälp på landets studentmottagningar.
Att de samtidigt matas med signaler om en osäker arbetsmarknad har inte gjort trycket på mottagningarna mindre.
- Alla jag pratar med säger samma sak - vi får alldeles för tung problematik mot det uppdrag och de resurser vi har, berättar Lena Rask, kurator på Studenthälsan i Växjö. Här ska vi ju bara erbjuda studenterna ett fåtal samtal.
Dessa samtal borde handla om hur det är att lämna familjen, bestämma sig för vad man vill bli och allt annat som är normalt i den här åldern. I stället söker allt fler för depressioner, social fobi och sömnproblem.

Lena Rask i Växjö är inte ensam om att ge bilden av en pressad tid för studenterna. Kuratorerna och psykologerna i Umeå, Stockholm, Uppsala och Göteborg säger samma sak. Samtidigt som 80-talisterna är självständiga, frimodiga, orädda och
ifrågasättande, dras de rakt in i höghastighetssamhället. Förändringarna är snabba, de är ständigt nåbara och uppkopplade och ett ord som alla tar i sin mun är förstås stress.
Studenterna av i dag beskriver de sedan så här:
De har en enorm prestationsångest. Man ska vara bäst och vågar inte riskera att göra fel.
Studenterna ställer högre krav på sig själva än vad universitetet gör och konkurrerar stenhårt med varandra. De är drivna till perfektionism och känner sig otillräckliga i allt.
Men tro inte att det här är typiskt bara för studenterna, poängterar de också. Prestationsinriktningen är en del av hela vårt samhälle i dag.
- Vi borde diskutera mer hur normer och värderingar skapas, anser Joanne Pirie på Handelshögskolan i Stockholm. Det är som om det bara finns en enda konventionell bild av vad framgång är, och den attityden gör att studenterna trissar upp varann och höjer ribban själva. De uppmuntras i det osynliga att bli så prestationsinriktade.

Det går inte att generalisera hur studenterna mår,
poängterar dock kuratorerna. De som söker hjälp på studenthälsan är bara en bråkdel av alla som finns inskrivna på universitet och högskolor. Men de som kommer har det ungefär som Margaretha Arthur, kurator vid Göteborgs universitet, beskriver det:
- Stressen är en smygande epidemi. De har tävlat sedan gymnasiet och att vara bäst fyller hela tillvaron. Deras självkänsla bygger bara på prestation.
Och så ger hon en marin metafor för hur sårbart detta kan bli för en ung vuxen: Det är som att hänga en 50-hästars motor i aktern på en liten eka.
De klarar inte den kraften, menar Margaretha Arthur och radar upp symtomen hon möter i Göteborg: hjärtklappning, huvudvärk, darrningar, svettningar och muntorrhet. Kort sagt: ångest och panik.
Det är inte konstigt att man är sårbar när man flyttar hemifrån och inte vet vem man är. I dag finns dessutom en ökad oro inför bostadssituationen och arbetsmarknaden.
- De tacklar tillvarons osäkerhet med alla sina ambitioner, konstaterar Margaretha Arthur. Men ambitionen
sitter under deras eget skinn. Det är mycket värre.

När studenterna ser hur det går hundratals sökande på varje jobb tror de att en grundutbildning inte räcker, konstaterar Lena Rask i Växjö. Alltså lägger de till en examen för att skaffa sig spetskompetens. De driver sig samtidigt till perfektionism:
- De måste vara så himla ambitiösa, och då inte bara med sina studier, noterar hon. De ska också engagera sig i projekt och i praktikplatser. Det skapar en oerhörd studiestress.
Joanne Pirie på Handelshögskolan kallar det för ”en extern bild av framgång”, att studenterna tar in någon annans definition av vad det är att vara framgångsrik. Där ingår att man ska ha en viss utbildning för att lyckas, men också bilda familj och skaffa sig arbetslivserfarenhet.
På Studenthälsan i Stockholm ser Malin Eklund hur de unga ställer högre krav på sig själva än vad universitetet gör. Denna egenhändiga höjning av ribban är en klar förändring sedan hon började på mottagningen 1990. I Umeå kan studenterna sätta i system att inte gå upp och skriva en tenta om de riskerar att få ett sämre betyg än väl godkänt.
- De måste vara bäst, säger Claus Jochheim, kurator i Umeå. Det är en outhärdlig konkurrens mellan studenterna samtidigt som de känner sig otillräckliga inför sig själva, i kropp, själ och studieresultat.

Men vad håller de på med egentligen, undrar han och funderar över att så många enbart engagerar sig i sitt utseende och hur man konkurrerar med varandra. De är ointresserade av att göra något ihop i studentkåren.
- I samtalen med mig riktar de en stor anklagelse mot sig själva för att inte duga. De ifrågasätter allt hos sig själva - och kommer inte igång med någon gemensam aktivitet. I olika sammanslutningar skulle de både kunna agera ut det här och upptäcka att fler känner sig vilsna.
Självcentreringen hindrar dem från att engagera sig i gemensamma, politiska aktiviteter, menar Claus Jochheim. Om de tog en kamp mot bostadsbristen eller de låga studiebidragen skulle de ha en gemensam fiende att rikta sin vrede, irritation och hat emot. I stället riktar de den mer än tidigare mot sig själva och konkurrerar ännu hårdare med varandra.

Var kommer det här ifrån?
- Det har funnits för få vuxna under hela skolgången, en frånvarande vuxenvärld, säger Claus Jochheim. Nu är de unga vuxna lämnade i en förvirring: Vem ska jag prata med, vem bekräftar mig? Jag blir inte sedd, jag duger inte.
Och Lena Rask i Växjö konstaterar:
- Vi har målat in oss i ett hörn. I det samhälle vi lämnar över tror unga att de måste vara perfekta från början. Då finns inget rum för dem som vill ”halvträna”. Allt måste vara färdigt vid 20.

St Lukas i Stockholm har i många år tagit emot unga vuxna för samtalsstöd. Sedan slutet av 1980-talet har andelen med lättare ängslan, oro eller ångest nästan fyrdubblats bland 18-23-åriga kvinnor, och mer än fördubblats hos de jämnåriga männen.
Svår oro, ängslan och ångest har ökat nästan lika mycket, medan sömnbesvären tredubblats för alla i åldersgruppen.
- Livsstilen att vara rik, vacker och lyckad har
många komponenter, säger Kerstin Green på St Lukas. Många tror att man ska vara glad igen efter två veckor om det blivit slut med pojk- eller flickvännen. De ser inte det naturliga i att vara ledsen.
Men att vara besviken, rädd, arg och förtvivlad är lika levande känslor som glädje, trivsel och gemenskap, påpekar Michael Lindén, psykolog på Studenthälsan i Uppsala. För att leva upp till bilden av att ”vara lyckad” håller många dessa känslor i från sig.
- Men då håller de också halva livet ifrån sig, säger han. Jag tror föreställningen om att det är onormalt att vara ledsen, arg, besviken och förtvivlad kan vara ett skäl till att fler är deprimerade. Det är som att vi satt något levande inom oss på undantag.
På Studenthälsan i Stockholm hjälper man studenterna att se hur de inre samtal de för med sig själva nästan uteslutande handlar om vad de borde och måste.

- När sådana inre samtal blir till en monolog blir man mycket, mycket sträng mot sig själv, säger Malin Eklund. Vi försöker öppna för en inre
dialog i stället, så att någon annan röst också kan bli hörd.
Kanske den egna rösten, den som talar om vad man innerst inne vill? På Handelshögskolan där studenterna lätt hamnar i betygshets - ”inte för att lära sig tänka kritiskt utan för att nå ett visst statusmål” - ger Joanne Pirie kurser för att studenterna ska lyssna till sig själva.
- Det gäller att montera ned den externa bilden av att vara lyckad och komma fram till en självbild som inte är beroende av andras uppfattning, förklarar hon. Man behöver ge sig själv tid för att förstå vad man själv känner. Vad är framgång för mig?