– Syns det något? Mats reser sig och gör en gest in mot underlivet. Men nej, det syns inget konstigt. En man i 40-årsåldern, smal och med ganska lösa jeans, inget ovanligt alls. Men under jeansen sitter hans penis i en hårt riggad tejpanordning för att dra ut förhuden – den lilla förhud han har kvar sedan omskärelsen i småbarnsåren. Från tejpstruten utanför ollonet går en snodd ned längs benet och fäster runt vristen. Så går han flera dagar i sträck. Kissa går att göra genom ett hål i struten, men spontant sex får man låta bli de dagarna.

Han har kämpat i ett par år nu och tror att han har ett par år kvar. Om man tänjer hela tiden kan nämligen förhuden bit för bit bli längre. Mats mål är att täcka åtminstone halva ollonet.

Han tar fram två foton och visar: hans penis före behandlingsstart och nu två år senare. Det är en tydlig skillnad. Nu går förhuden ner lite över kanten till ollonet. Kanske några millimeter.

Mats är svensk och skälet till hans omskärelse var medicinsk: som liten hade han återkommande inflammationer. Och så ser det ut för en del omskurna – det finns en medicinsk anledning att avlägsna en del av förhuden. Men de flesta omskärelser görs inom judendom och islam, där det är en central del av den religiösa identiteten för en man.

För att minska risken för farliga komplikationer infördes 2001 en lag i Sverige som tillåter och reglerar rituell omskärelse av pojkar (all omskärelse av flickor är totalförbjudet).

Även om Mats omskurits av medicinska skäl har han aldrig varit bekväm med det. Så här i efterhand ifrågasätter han också om det var nödvändigt att göra det. Han var bara tre år men minns det tydligt.

– Jag var jättebesviken över att det inte skulle växa ut igen och jag skulle ha en konstig snopp för alltid, berättar Mats.

När han kom upp i skolåren kände han sig annorlunda. Det var jobbigt att visa sig naken i duschen efter idrott till exempel. Och det blev värre när han blev 11-12 år.

– Killarna snackade om att gå ut i skogen och runka, men jag ­insåg att det inte var något för mig för man drar ju då förhuden fram och tillbaka över ollonet. Och det kunde ju inte jag, säger Mats.

Även om livet rullade på upp i vuxenåren utan jättebesvär fanns gnaget ändå kvar.

Och när han passerat 30 upplevde han för första gången sexuella problem när han använde kondom – det blev svårt med ­erektionen. På internet hittade han till sin förvåning en massa andra män i liknande situation. Arga män som kände att det begåtts ett övergrepp mot dem. Förtvivlade män som gjorde allt för att förbättra läget. Chattsajter där de stöttade varandra.

Mats upptäckte då också att det finns metoder för att återskapa förhuden. Och där är han i dag. Tejpar noga på morgonen, det tar väl en kvart, och så går han med tejpen några dagar innan det är dags att byta. Det blir lite ömt och sårigt av tejpen.

– Det gör lite ont, hela tiden. Ingen risk att jag glömmer att jag är omskuren.

Många lever alldeles utmärkt utan sin förhud och har ett fullgott sexliv. Och omskärelse kan behövas vid förhudsförträngning. Ändå tycker han det är mycket märkligt att det är tillåtet på småbarn utan medicinska skäl. Barn som inte har en chans att värja sig eller hävda sin åsikt. Varje frisk pojke borde få välja själv när han blivit vuxen, tycker Mats.

– Det är som att manlig sexualitet inte går att prata om annat än när det handlar om våldtäkt och könssjukdomar. Men man kan uppleva mycket skönt med en intakt förhud.

Soleyman Ghasemiani har muslimsk bakgrund och omskars som sexåring i iranska Kurdistan. Han bor sedan många år i Sverige och slutade tro på Gud redan som tonåring, innan han kom hit. Att tillåta omskärelse på barn tycker han är att låta religionsfriheten gå alldeles för långt. Han upplever inte några problem i sitt sexliv, men tycker det är en viktig barnrättsfråga.

Sin egen omskärelse minns han glasklart än i dag, mer än fyrtio år senare.

– Det var en sommardag och jag och mina kusiner var på gården. De vuxna sade ”nu kommer den här mannen”. Jag var väldigt rädd för jag hade hört talas om honom, och på kurdiska kallas slaktaren för ”snoppskäraren”.

Som barn förstod Soleyman inte riktigt vad det här innebar eller hur mycket man skulle skära. Så därför är minnet som lever kvar starkast det av skräck. När de vuxna sade att man skulle gå in rusade därför sexårige Soleyman allt vad han kunde därifrån, men blev upphunnen av sin farbror som bar in honom.

– Jag sprattlade och skrek men det hjälpte inte. De skrattade åt mig, sa ”är du en flicka? Det är bara flickor som gråter!”.

Inne i ett rum fullt med släktingar tvingades Soleyman ned på golvet, där flera vuxna män höll i honom. De skällde lite för att han krånglade. Sedan distraherades han att titta åt annat håll, och då sved det till. Någon bedövning användes inte.

– Det gjorde fruktansvärt ont då men det värsta var efteråt. I säkert en vecka sved det så hemskt när jag skulle kissa.

Men det allra värsta var rädslan, och att bli fasthållen. Liksom att rummet var fullt med åskådare.

– Det är självklart inte okej att blotta ett barns underliv inför andra på det viset. Det är kränkande.

Hans liv därefter har fungerat bra men minnet bär han med sig. Sexuellt har han själv inte upplevt svårigheter. Han tror nog att det påverkar eftersom man mister det naturliga sekret som finns under förhuden och ollonet blir alldeles torrt. Men, som han konstaterar:

– Det förstås svårt att veta när man inte har något att jämföra med.

Mats heter någonting annat i verkligheten.