”Skrik inte åt barnen! Måste du vara så arg jämt”, säger pappan.

”Men någon måste ju sätta gränser i det här huset, du är alldeles för snäll, barnen kör ju fullständigt över dig”, säger mamman. Å så är grälet i gång.

– Det är oundvikligt att parrelationen påverkas av att få barn. När man blir föräldrar märker man att man har olika mycket ­tålamod och olika förmåga att hantera kaos. Det här kan innebära att det uppstår flera konflikter kring uppfostran av barnen varje dag.

Det säger Elia Psouni, legitimerad psykolog och doktor i utvecklingspsykologi vid Högskolan Kristianstad. Hon forskar specifikt på familje- och föräldraskapspsykologi.

– Två föräldrar som är lika ­engagerade i föräldraarbetet har exakt lika mycket rätt att forma sitt barns liv och uppfostran. Våra jämställda föräldraroller innebär alltså en oändlig förhandling mellan föräldrarna. Även om man har diskuterat om föräldraskap i ett helt decennium, som jag och min man har, så uppstår oenighet.

Elia Psouni och hennes man Martin har två döttrar, 4 och 6,5 år. Hemma pågår ständigt diskussioner om hur de ska lösa de problem som uppstår i föräldraarbetet.

– Föräldrar som är oense hinner ofta inte diskutera färdigt sina olika uppfattningar. Alla har så mycket att göra, är trötta och upptagna. Men en sådan dialog är nödvändig för att man ska kunna förhandla fram en lösning i form av en gemensam ståndpunkt. Det är föräldrarnas ansvar att både förebygga och följa upp en konfliktsituation. Det gäller att eftersträva balans och harmoni i umgänget med sitt barn, säger Elia Psouni.

Ett tvistemål kanske gäller matbordet. Den ena föräldern vill inte ha några tvång kring maten och den andra föräldern tycker att det är viktigt att man äter upp det man har på tallriken.

– Man kanske får börja med att backa några steg. Mycket av våra reaktioner kommer ifrån vår egen uppfostran och det är viktigt att ta reda på om åsikten är ett medvetet val eller en reflexmässig ­reaktion.

– Varför tycker den ene att det är viktigt att äta upp? För att inte slösa med mat? Eller vill vi att barnet ska lära sig att känna sin egen mättnadsgräns? I så fall kanske man får börja med att låta barnet ta själv eller servera en tredjedel av en vanlig portion, så får barnet ta om istället, föreslår Elia Psouni.

– Det är viktigt att hela tiden se över barnuppfostran och inte glömma att det handlar om en ­annan människa, barnet, som har en viktig input i processen. Lyssna på barnen, de kan komma med kreativa lösningar.

Men, erkänner hon, de kan också ”sabotera” våra försök att komma överens. Till exempel, föräldrarna kanske har enats om att lägga barnet varannan kväll, men barnet är inne i en mammaperiod och vägrar att gå och lägga sig med pappa.

– Jag själv ville inte acceptera att mitt ena barn gick igenom en sådan period. Ska man kämpa emot eller ­acceptera barnets vilja? Man måste hitta ett sätt som gör att pappan inte blir ledsen, att mamman inte känner skuld och att barnen inte nekas att välja den förälder den vill ha. Och så får man hela tiden tänka att detta är en övergående period. Barnen växer och vi föräldrar växer.

Hur påverkas barnen av att ha två föräldrar som gör på olika sätt?

– Det finns forskning som ­visar att det inte nödvändigtvis är en nackdel för barn att leva med ett par olika system. Istället gynnar det flexibiliteten i deras tänkande. Att de exempelvis tröstas på olika sätt, gör också att de lättare kan tröstas av en dagisfröken, säger Elia Psouni.

– Hur barnet påverkas beror på föräldrarnas relation. Om den är laddad och deras olika budskap är en del av en maktkamp blir det så klart svårt för barnet som tvingas brottas med dubbla lojaliteter. Vilket budskap de än väljer så sviker de någon. Om föräldrarna däremot respekterar varandra far barnet inte illa av att de tycker olika. Då lär det sig istället att man får lov att ha egna värderingar, och vara en egen person i en relation, säger Sophie Arnö som är legitimerad psykolog och chefredaktör på Rädda Barnens tidning Barn.

Men ofta hör man att föräldrarna måste hålla en enad front gentemot barnen?

– Jag gillar inte uttryck som ”enad front”. Det får mig att tänka på krig. Att man ingår i en föräldrapakt eller kamp mot barnen. Det ger ett intryck av att barnet är någon man ska besegra – ­någon man är rädd och osäker inför, säger Sophie Arnö.

Men är det inte viktigt att vara konsekvent i barnuppfostran?

– Jo, i vissa utvecklingsfaser är det viktigt. Men generellt sett är det viktigaste att varje förälder är konsekvent i sig. Man behöver inte göra allt lika som den andra föräldern, säger Elia Psouni.

– Jag tycker att istället för att alltid vara konsekvent och aldrig ge sig, så kan man vara lyhörd och ibland låta barnen påverka föräldrarnas beslut. Det lär dem att de blir hörda och kan påverka sin egen situation, säger Sophie Arnö.

Trots att man inte behöver vara konsekvent eller överens i alla lägen behöver barn ändå en vardag som baseras på en viss struktur där föräldrarna har försökt enas om de stora besluten, menar Sophie Arnö. Även om man inte tycker lika behöver man hitta lösningar som man kan enas kring – som när man ska gå och lägga sig eller hur många timmar dator man får spela varje dag.

– Utmaningen är att komma fram till former som båda föräldrarna kan acceptera. När väl grundstrukturen finns där far barnen inte illa av att föräldrarna gör olika, så länge föräldrarna respekterar varandras olikheter och ger varandra frihet att vara individer i de små besluten. Med pappa kan man få en glass på ­vägen hem en solig dag, för sån är han. Och mamma kan läsa en längre saga, för sådan är hon, säger Sophie Arnö och fortsätter;

– Det handlar om att man som föräldrar attackerar problemen tillsammans, istället för varandra. Ett gott föräldraskap bygger på samarbete och respekt – och stora öron. Att man har en vilja att lyssna till och en vilja att förstå barnen.

Får man lägga sig i en konfliktsituation som ens partner har med barnet?

– Det är vanskligt. Det är inte säkert att partnern blir tacksam, snarare irriterad. Men man kan, vid ett annat tillfälle, diskutera om och hur man får lägga sig i varandras konflikter. Ska man göra det måste det ske med respekt och utan att underminera sin partner, säger Elia Psouni.

Större barn kan med fördel informeras om resultatet av föräldrarnas förhandlingar, tycker Elia Psouni.

– Man kan säga ungefär att ”först gjorde vi på ett sätt och då blev alla arga. Sen pratade mamma och pappa, och kom överens om att göra på det här sättet istället.” Det är en fantastisk möjlighet att lära barn att konflikter kan lösas, att man äger sitt liv och därmed förmedla optimism och hopp.