Sara, 18, vill jobba som stylist, men först måste hon ta igen vad hon missade i gymnasiet. ”Jag är äldre än de andra i min klass. Det märks ibland men det är okej.”
Foto: Tomas Oneborg
Det har gått mindre än ett år sedan Sara senast dömdes för misshandel. Hon är fortfarande lite sur.
Jag slog och slog tills hon gick. Sen sprang jag efter och tog hennes jacka.
– Jag startade inte bråket och sättet jag blev dömd på kändes helt fel. Men jag svalde det och tänkte att nu ska det inte bli någon mer gång, säger hon.
Hon är klädd i rosa tajt tröja och svarta byxor. En prydlig kappa i liten storlek hänger på en kaféstol. Om några år vill Sara jobba som stylist och hon tittar ogillande på händerna där nagellacket är lite avskavt. Men framtiden får vänta. Först måste hon ta igen missade gymnasiestudier.
– Jag är äldre än de andra i min klass. Det märks ibland men det är okej.
Hon slänger en snabb blick ut genom ett fönster där tunga regndroppar plöjer upp spräckliga mönster. Utanför har mörkret sänkt sig över ett ödsligt centrum i södra Stockholm. Sara berättar att här drog hennes kompisgäng runt under flera års tid. Ofta blev det tjafs och bråk med andra tjejer. Ibland slutade det med slagsmål.
– Jag kände en tomhet och ilska som jag tog ut på andra. Jag slog alla som råkade komma i vägen för mig. Om någon puttade på mig så smällde jag till. Jag visste att mina tjejkompisar backade upp mig.
Ilskan hittade näring i familjeproblem som började när hennes föräldrar skilde sig. En stark syskongemenskap slogs sönder när de äldre bröderna valde att följa med till pappans nya hem. Sara, som då var tolv år, bodde kvar hos sin mamma. Hon kände sig sviken.
– Alla jag älskade försvann trots att jag hade gjort allt för att hålla ihop familjen. Mina bröder var min livskraft och det är de fortfarande, men då brydde de sig inte. Jag kraschade och kände att det inte var värt att vara snäll.
Det började att gå sämre i skolan för Sara och småsaker kunde få hennes känslor att explodera. Ibland gick det överstyr när tjejkompisarna var ute på kvällarna.
– Då kunde jag slå folk med nävarna i ansiktet.
Den stökiga tillvaron kulminerade en sommarkväll när Sara var 15 år. Det var spänd stämning vid pendelstationen i Flemingsberg, och flera kompisgäng hamnade i bråk med varandra.
– En tjej kallade mig hora och jag blev helt chockad och förbannad. Vi stod ansikte mot ansikte och bara skrek. Hon puttade mig och så smällde jag till i ansiktet. Jag slog och slog tills hon gick. Sen sprang jag efter och tog hennes jacka.
I rättegången som följde dömdes hon för personrån och grov misshandel. Straffet blev 130 timmars ungdomstjänst. Hon struntade i att gå till det inledande mötet på socialkontoret.
– Jag ville inte gå dit. Jag tyckte de tog min fria tid.
Hennes vägran ledde till en ny rättegång. Nu dömdes Sara i stället till ungdomsvård på ett behandlingshem i Norrland. Hon sov sig igenom de första två veckorna.
– Det var hemskt att vara inlåst där. När jag var ensam började tankarna att rulla, vad gör jag med mitt liv?
Mellan kortspel, prat och trädgårdsarbete växte sakta ett förtroende för personal och psykologer fram.
– De fick mig att prata om vilken hjälp jag behövde för att förbättra mig. Jag mådde inte bra av det jag hade gjort, att jag hade förstört en annan människas liv.
Sara tror att de tre månaderna på ungdomshemmet kanske ändå blev ett första steg mot en förändring.
– Jag fick en förklaring till mitt beteende, det kändes som en lättnad. Jag fick också en känsla av att nu räcker det. Men jag pratade aldrig om mina djupaste tankar. Det som finns inom mig döljer jag. Så har det alltid varit.
Kort efter frigivningen hamnade Sara i bråk igen. Nu polisanmäldes hon för misshandel mot en jämnårig flicka och hennes pappa.
I sin tredje rättegång dömdes Sara till 50 timmars ungdomstjänst. Den här gången följde hon planerade samtal med socialtjänstens handläggare, besökte Södersjukhusets antivåldsenhet och arbetade på en simhall.
– Jag fick först byta plats men på nya stället gick det galant. Jag gjorde mina timmar men lärde mig inget direkt. Jämfört med ungdomsanstalt kändes det som ett enkelt straff för att inse vad man hade gjort. Det är inte så hårt som att sitta inne.
Nu har Sara fyllt 18 och bestämt sig för att lägga det stökiga livet bakom sig. Hon kan fortfarande bli arg, men försöker att se framåt.
– Jag har lärt mig att kontrollera min aggressivitet. Om det blir tjafs ute går jag därifrån i stället för att ge någon en smäll.
Sara har i dag en bättre relation till sin familj och jobbar hårt för att komma ikapp skolan. Hon tycker att hon börjar hitta tillbaka till sig själv.
– Jag mår riktigt bra och vill ta chansen att gå ut gymnasiet. Nu har jag en bild av mig själv som positiv och glad, den person som jag varit innerst inne.
Fotnot: Sara heter egentligen något annat.
Jobb eller vård? Det beror på var man bor
Allt fler unga döms till oavlönat arbete, och möjligheten att få vård varierar stort mellan landets kommuner. Socialstyrelsen överväger nu insatser för en enhetligare bedömning av vårdbehoven.
I dag får 43 procent av alla ungdomar som döms av en domstol göra ungdomstjänst. Samtidigt visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, att antalet tonåringar som döms till ungdomsvård har halverats.
En förklaring är att det numera måste finnas ett så kallat särskilt vårdbehov för att kunna döma unga till vård, men Brå ifrågasätter om den drastiska minskningen är vad lagstiftaren tänkte sig.
– En del kommuner verkar ha satt ribban för särskilt vårdbehov ganska högt. Och på vissa håll överutnyttjas ungdomstjänsten, säger utredaren Jonas Öberg.
Flera kommuner som SvD pratat med anser att ungdomstjänst är en bra påföljd för många unga, men att de striktare kraven för vård märks när straffet ska verkställas.
– Vi träffar i dag fler ungdomar som har ett vårdbehov, men som dömts till ungdomstjänst och kanske inte mäktar med att slutföra den. Det kan bli ytterligare ett personligt misslyckande. Då fungerar påföljden inte heller brottsförebyggande, säger Arash Zinat Bakhsh, sektionschef för ungdomstjänsten i Malmö.
Enligt Brå råder stora skillnader mellan tingsrätterna när det gäller att döma unga lagöverträdare till vård eller ungdomstjänst. I ett tingsrättområde döms mindre än 10 procent till vård, i ett annat över 50 procent. Variationerna förklaras med att domstolen oftast följer socialtjänstens yttranden om när ett särskilt vårdbehov föreligger.
– Var du bor har direkt betydelse för möjligheten att dömas till vård, trots samma sociala problematik. Att man får lika behandling är ett fundament i ett rättssystem, och vi tror därför att det behövs tydligare nationella riktlinjer om vad särskilt vårdbehov innebär, säger Jonas Öberg.
Även Socialstyrelsen har uppmärksammat de stora variationerna i kommunernas tolkning.
– Troligen behövs en fördjupad beskrivning av vad ett särskilt vårdbehov innebär, säger Håkan Aronsson, utredare på Socialstyrelsen som ska se över om det finns ett behov av utbildning och stöd till kommunerna.
