I politikertoppen må det vara politiskt korrekt att vara pappaledig, om än bara en månad. Men så kommer ursäkterna: jag jobbade samtidigt. Tyvärr stjälper sådan låtsaspappaledighet nog mer än det hjälper.
Är det fult att vara pappa? Kan inte ens en så kallad förebild stå upp för papparollen, vem ska då göra det?
Störst är bristen på pappor i näringslivet. Här tycks inte finnas några pappor alls. Få är pappalediga. Sällan går någon till dagis vid 15-tiden. Istället försöker alla upprätthålla en kompakt jobbimage, dygnet runt. De talar i jobbtelefonen på dagis, vid fotbollsplanen och till kvällssagan. Som om jobbet var den enda sandlådan.

Att sådana jobbmänniskor snart blir tröttsamt endimensionella kan de själva omöjligt upptäcka.
Finansbranschen, där jag jobbar, är nog den värsta tänkbara öken för pappor. Här är det ofta uteslutande ekonomins sandslott och 70 timmarsvecka som räknas. De tycks inte förstå att ensidigt jobbfokus skadar verksamheten och gör chefer mest till stämpelur och den personliga bankmannen liknar mest en robot. De inser inte att de som bara talar jobb och siffror, snart blir overkliga och omänskliga. Och att overkliga företag och branscher sällan lyckas i verkligheten.

Här bär cheferna det största ansvaret. De måste våga vara personliga förebilder och även pappor (och mammor). Kanske är det en typisk brist bland svenskarna? Jämställdhet och integritet tycks ha kraschat ihop. Företag måste vid sidan av affärer även rymma människor, personliga iakttagelser och idéer. Diskussionen om mänskliga företag och förebilder behövs både på ledningsmöten, i planer, utvärderingar och i löneförhandlingar.

Sedan behöver papporna även ”komma ut”. Pappor måste sluta krypa och ta diskussionen med sin chef och lämna viktiga möten för att gå på dagis och begära längre semester istället för löneförhöjning. Att i akutfall ha med sin bäbis på börs- och bankmöten fungerar också alldeles utmärkt.
Själv har jag erfarenhet av kvoterad föräldraledighet. Vi har delat två föräldraledigheter 50/50. Det var
ett krav, från min sida. Jag gjorde det inte som förebild, utan för att lära känna mina barn. Att bli en förebild för andra pappor blev en bonus. Men det har inte varit lätt. Motståndet var tydligast hos mammor och barnmorskor. Flera pappa-vänner har haft enormt tufft med äldre chefer, men även deras egna fäder ”förstår inte varför någon ska vara pappaledig”.
Men det ljusnar, om än bara i min närmaste omgivning. Sju nära kollegor är eller har varit pappalediga och de går ofta till dagis. Mycket handlar om självtillit och att våga vara en förebild. Det går inte att knussla med papparollen. Det gäller att stålsätta sig mot trångsynta jobbsandlådor och resa sig ifrån så kallade viktiga möten... för att gå till de viktigaste mötena av alla på dagis och skola.
Claes Hemberg


Det vänder sig i magen när man läser om Thomas Bodström och Jan Björklund som pratar ut om vikten av pappaledighet. Och hur mycket ledighet tog de ut? En månad var. Löjligt! Det är ingenting annat än populism att då prata om pappaledighet. Jag hoppas att fler än jag inser det.
Det vore olyckligt om ni båda herrar kammade hem politiska poäng på era kejserliga nya kläder. På en månad kan ingen förstå hur mycket energi och tid det ”oviktiga” arbetet i hemmet kräver. Dessutom hann nog ingen av era kollegor märka av att ni var borta från jobbet.
Det har sagts förut och det behöver sägas igen. Bäste herr Bodström och herr Björklund, så här är det bevänt med den svenska familjepolitiken:

1. Män har viktigare arbetsuppgifter än kvinnor (ni kunde till exempel inte själva ta hand om era barn på grund av arbetet).
2. Därför tjänar män mer.
3. Därför tjänar man på att kvinnan tar ansvar för hem och barn.
4. Resultat: kvinnan halkar efter karriär- och lönemässigt samt blir en riskfaktor på arbetsplatsen (hög frånvaro).
5. Cirkeln är sluten.

Vi kommer aldrig att få ett jämställt familjeliv så länge som till och med ledande politiker i det här landet leende tillåts hyckla med sina åsikter. Det skrämmande är att våra attityder till familjeliv är så traditionellt rotade att vi låter det passera.
Jag är inte ensam om att ha kommit tillbaka till jobbet efter mammaledigheten och mötts av repliken ”va, arbetar du heltid?”. Eller att någon i ens bekantskapskrets säger: ”det ska fan vara arbetsgivare när du som småbarnsmamma med sjuka barn kommer tillbaka till jobbet”. Det är ingen som menar något illa men det understryker hur djupt rotade våra attityder är att ansvar för barn främst är en plikt för mamman.

Tar pappan ut sin ledighet får han en beundrande klapp i ryggen av arbetsgivaren, kompisar och resten av omgivningen. Det är i och för sig bra och jag vill inte verka allt för småaktig när jag kan konstatera att det inte är någon som gett mig någon dylik uppmuntran. Det förväntas av mig att ta hand om barn kort och gott. Och låt oss vända på steken och utmana våra egna rotade attityder: hur skulle du reagera om en kvinnlig bekant berättade att hon inte har tid att vara hemma med sina barn på grund av jobbet. Otäck, känslokall och ansvarslös person, eller hur?!
Kristina Bjureklev
Inte bara mamma utan också en diskriminerad riskfaktor på abetsmarknaden.


Kära Thomas Bodström. Varför får jag en stark känsla av att du mest var hemma för att vara politiskt korrekt? Än en gång förvånar det mig att det är först när männen ger sig in på ett område som det kan betraktas som en tillgång.
Måste verkligen männen vara föräldralediga för att det ska börja ses som meriterande, för vem har tidigare officiellt betraktat föräldraledighet som just något annat än ett ”problem vi måste lösa”?
Kan aldrig kvinnors arbete i sig självt få vara värdefullt? Hur kan man se detta att ta hand om våra små barn som något annat än just värdefullt, oavsett vilket kön som gör det?

Vidare undrar jag vem som bestämt att karriär ständigt och jämt ska premieras på bekostnad av våra barn? Hur kan vi tillåta oss att ha en arbetsmarknad som uppmuntrar att småbarnstiden infaller parallellt med de största kliven i den så kallade karriärstrappan? Ärligt talat fattar jag inte hur vi kan med att överlåta något av det bästa i våra liv till förskolans omsorg.
Småbarnsåren går väl enligt de allra flesta skrämmande fort. Kanhända hinns karriären med senare? Trots allt borde den vara lättare att styra än småbarnstiden. Frågan är om karriären ska få styra småbarnstiden. Varför inte låta det vara tvärtom? Thomas själv säger att ”barnet är aldrig i det här stadiet igen”.
Slutligen Thomas undrar jag vad din son gör när du pratar i telefon? Vet du?
Sara Svanberg
Kvinna i fertil ålder, det vill säga en riskfaktor.


Det är bra att ni jobbar med frågan om föräldraledighet men det förvånar mig mycket att det framför allt handlar om ”beteende- och kulturdelen” - det är tufft och manligt att vara pappaledig - och så lite om den ekonomiska verkligheten: Thomas Bodström har säkert likt så många andra i departementen, statliga bolag och så vidare, mer eller mindre full kompensation för sin lön när han är pappaledig. Redan detta är ganska provocerande.
För alla oss andra är föräldraledigheten primärt en ekonomisk fråga, familjer anpassar sina kostnader till de inkomster familjen har och om någon, man eller kvinna, kanske tappar flera tusen i månaden i inkomstbortfall så är det kanske inte lika självklart hur familjen väljer att göra. Att kvotera föräldraledigheten utan att åtgärda problemet med inkomstbortfallet är mycket provocerande och i synnerhet om de som driver frågan får kompensation ur de offentliga finanserna.
Magnus Melander


Jag har med stort intresse följt SvD:s debattserie om pappaledigheten. Något som förvånar mig är valet av de pappor som hittills presenterats i artiklarna. Ingen av dem kan framstå som exemplarisk för andra män på väg att bli pappor även om de kanske är representativa av hur situationen ser ut idag: pappor som jobbar för mycket, som tar pappadagarna på sommaren när också mamman är ledig (”oj, är det fotbolls-EM i sommar?”), och så vidare.
Den ekonomiska frågan - att pappan tjänar mer än mamman - och karriären med stora bokstäver verkar
avgörande för uppdelningen av föräldraledigheten, till mammornas ”fördel”. En del fördomar dyker också upp som till exempel när Thomas Bodström säger att ”två månader (pappaledighet) är väldigt lite om man inte har speciellt svårt att vara ledig, som om man (och då menar han verkligen MAN) är egen företagare”.
Jag undrar om kvinnliga egna företagare kanske har lika lätt att vara lediga?
Jag betraktar inte mig själv som en modellpappa men jag känner mig ändå som ganska unik. Jag har två barn, Ester, 2 år, och Sonia, 4 år. Jag är anställd på heltid och tjänar varken mycket eller lite. Min sambo Malin tjänar något mindre än jag och har en deltidstjänst (75 procent).

Jag är född i Spanien (invandrare alltså) och är anställd av ett spanskt företag. Min chef i Sverige är också spanjor (invandrare). I mitt hemland får de nyblivna föräldrarna nöja sig med 4 månaders ledighet och då är det förstås mamman, av naturliga skäl, som utnyttjar alla dagar.
De spanska papporna har alltså rätt till föräldraledigheten
men är i praktiken utestängda från denna rättighet. Sverige har världens mest generösa lagstiftning i den här frågan men ändå struntar många pappor i att utnyttja rätten till att vara hemma med sina barn. Frivilligt, enligt min åsikt.
Jag har själv varit pappaledig i 18 månader, 9 med Sonia och 9 med Ester. Rent ekonomiskt förlorade vi ganska mycket pengar (35-40 procent mindre lön när jag var hemma) men vi fick anpassa oss till situationen och försökte prioritera barnen och deras behov.
Jag upplever det som att många pappor (familjer) i Sverige är enormt rädda att tjäna några tusenlappar mindre under några få månader. Som om de tvingades att leva i värsta fattigdom och dessutom för evigt.

Jag är faktiskt helt övertygad om att det inte skulle bli fler pappalediga pappor om man skulle höja taket för föräldrapenningen. Det är huvudsakligen inte en ekonomisk fråga utan en fråga om attityd och inställning inför föräldraskapet och relationerna inom familjen.
Att vara hemma med småbarn är inte som att vara
ledig. Det är en både-och upplevelse med många fantastiska stunder men också en del tråkiga. För mig har pappaledigheten betytt först och främst en god närhet till mina barn.
Jag känner på riktigt att jag kan dem och att de också kan lita på mig, åtminstone lika mycket som de kan lita på sin mamma. Dessutom vet både Malin och jag hur det är att vara hemma. Man kan säga att vi har samma kunskaper och upplevelser som föräldrar och därmed litar vi också på att den andra klarar av att ta hand om våra barn. Bara den kunskapen gör att man undviker många onödiga diskussioner.
Alla har olika uppfattningar om föräldraledigheten men för mig så avstår de flesta papporna att vara hemma längre med sina barn främst för att de inte vill göra det. Listan av ursäkter kan göras lång men jag köper inte den.
Carlos Sarmiento