Min son hade klänning varje dag under över två års tid – från cirka tre till cirka fem års ålder. Den som hade svårast var nog pappa och till en början blev det en del diskussioner men eftersom klänning var receptet på glad son=enkel morgon så vann sonen.

Omgivningen vande sig och det blev helt naturligt. Jag försökte hitta gamla klänningar som var lite mer ”neutrala”, mest arvegods, men köpte faktiskt ett par klänningar och sonen var supernöjd. Men han ville egentligen gärna ha de allra fulaste med volanger och ryschpysch. Ibland försökte vi övertala honom att ha byxor och t-shirt (mest vid speciella tillfällen då vi tänkte att det blev så mycket fokus på sonen för att han kom i klänning) men sen gav vi upp det också.

Det var först när han bytte avdelning på dagis som han upptäckte att grabbarna hade lite grabbigare kläder. Gradvis slutade han och en dag var det borta. Över en natt blev det istället extremt känsligt. Jag hade sparat ett par klänningar långt in i garderoben och när han upptäckte det något år efter ”avvänjningen” blev han helt ifrån sig. Någon gång sa någon tjej på dagis att ”du hade klänning” – då blev han också väldigt ledsen.

Jag kan ju inte låta bli att tycka att det här var världens gulligaste. Samtidigt var jag medveten om risken att göra sonen till ett slags freak. Han hade hög social status och det var egentligen aldrig någon som ifrågasatte hans klänningar. Om någon sa något sa vi bara ”ja, han har klänning, så är det” och det var inget mer med det. Men vi tänkte nog tyst för oss själva att vi skulle dra en gräns vid skolstart – vi kände att risken för att pekas ut/mobbas av äldre elever var för stor. Nu klingade klänningsperioden ut i god tid så det blev aldrig någon issue.

En annan sak är att den här killen alltid var väldigt killig trots sina klänningar – annars hade vi nog fått tänka om även inför skolan – då hade situationen varit helt annorlunda. Det här kändes mer som en fas han bara ville gå igenom.

Lisa Bergman

– – –

Jag har inte läst hela artikeln av Mia Sjöström, det räcker att se vad det går ut på. Det är oerhört tanklöst att påverka småkillar att till exempel bära klänning för att man tror att könsrollerna är inbillade. Det blir som i forna Sovjetunionen, när man sa att religion är opium för folket. Man vilseför människorna med denna falska opinionspåverkan att vi kan byta könsroller hej vilt. Vi ska luras att tro att det är så här. Ja allt tingeltangel i näsor, mun (att killar bär öronclips) är ju bara uttryck för ett dåligt självförtroende, svag identitet, vilsenhet. Vi behöver bli trygga i oss själva – men inte genom att påstå att bryta normer är tufft. Detta skapar istället förvirring och ett schizofrent samhällsklimat och det börjar redan på dagis.

Det är inget konstigt eller på något sätt fel att man är man och kvinna är kvinna, utan normalt. Men genom att föra in diskussionen på detta tar man fokus från andra angelägna saker i samhället, till exempel klyftorna mellan rika och fattiga, miljöfrågor. Man förvirrar istället.

Varför måste det hänga på klädesplagget hur man uttrycker sin personlighet och sina känslor? Jag kan väl uttrycka mjuka, fina, ”kvinnliga” känslor och egenskaper om jag har kostym eller andra herrkläder, liksom kvinnor kan uttrycka sig hårt, känslokallt och tyranniskt i blus och kjol, gudbevars finns det sådana kvinnor med härskartekniker. Ja, nu handlar det om barn och deras lekar, men påverkan är ju påverkan. Men normer handlar inte om klädval, så ställ inte till det.

Eller som en författare sa ”försök inte vara någon annan, det kan vara tillräckligt svårt att vara sig själv.”

Använd huvudet och tänk om Prins Daniel hade haft brudklänning i storkyrkan. Det är ju konsekvensen av ert resonemang.

Gert

– – –

För snart åtta år sedan fick jag en styvdotter, nio år yngre än mitt yngsta barn. När jag började hänga med henne på dansgruppen och andra fritidsaktiviteter, märkte jag en helt ofattbar backlash vad gäller flickor, pojkar och kläder. Alla flickor klädda för Svansjön, pojkarna i träningsbyxor och t-shirt. Jag kom i luven med allt och alla; föräldrar (mammor!) och ledare. Håhåjaja.

Solveig Sigridsdotter Thörnblom

– – –

Det är märkligt att många pappor som oroar sig för att deras söner ska bli homosexuella på grund av ett klädesplagg, själva är gränsöverskridande genom att avlägsna sina manliga sekundära könskaraktärer (raka av sig skägget) och därmed likna kvinnor.

Erik Levin

– – –

Jag känner igen mig i hur starka reaktioner man kan få från omgivningen om ens son klär sig i flickkläder. Vår son, nu sex och ett halvt år, har sedan två års ålder älskat att klä sig i klänningar, smycken och vackra saker. Många har oroat sig för hur det ska gå för honom och påpekat att vi borde hjälpa honom att klä sig rätt. För oss har det varit viktigare att han känner att vi älskar och respekterar honom för den han är, oavsett klädval. Han har en stark självkänsla och är tydlig med att han får tycka om att ha på sig klänningar!

Häromdagen sa han: ”Jag ska bli modedesigner! Jag ska designa klänningar, smycken och klackskor som både flickor och pojkar kan ha!” Om inte vi som föräldrar respekterar våra barn och stödjer dem att våga vara sig själva, hur ska de då våga vara det? Normbrytande barn är viktiga förebilder!

Sara Green

– – –

Intressanta artiklar, men jag tycker också att ni rent allmänt borde belysa detta med rosa/blått. Mina barn (flicka och pojke) nötte samma Polarn&Pyret-plagg i rött, brunt, blått. Fick vi ärva ljusblått eller rosa från kusinerna hamnade dessa kläder raskt i ett färgbad i tvättmaskinen och allt blev vackert rostrött. Snyggare till små svenska blekfisar.

Med andra ord: rosa och blått i all ära men det finns andra färger. Och tyllkjolar och tunna klänningar - hur praktiska är de egentligen i vårt klimat? Men, tack ändå för en intressant artikel.

Praktiska 70-talsmamman

– – –

Självklart får våra killar gå i klänning. Liksom de får gå i kamouflagemönstrade byxor, ha flätor, leka med svärd, pistoler och dockor, spela dataspel, pyssla, spela pingis, gå på kampsport, fotboll och Idlaflickorna (gymnastik).

Vi har tre underbara (förstås:)) killar på snart 11, 9 och 6 år. Två av dem har haft ”rosa” perioder med glitter och tyll. Ja, vår yngsta kille har en liten fot kvar fortfarande. De rosa perioderna inkluderar balettklänningar- och skor, tyllkjolar, fjärilsvingar, långt hår med flätor och fina hårspännen, rosa skridskohjälm, nagellack – ja, alla möjliga saker som många barn tycker är fint.

Vi har nästan bara fått positiva reaktioner från omgivningen, särskilt från dagispersonal och de närmaste kompisarnas föräldrar. Vår äldsta kille har däremot tyckt att det varit lite jobbigt periodvis eftersom vissa av hans klasskompisar har ansett att det varit konstigt att hans lillebror haft ”tjejkläder” på sig och kommenterat det. Däremot har han aldrig sagt något till sina bröder, eftersom han själv förstått att det inte varit något fel.

Det borde vara självklart att varje barn får möjlighet att vara sig själv och att bli omtyckt för den person de är, och att inte lägga en massa värderingar i det. Det är förstås jättesvårt med alla värderingar och fördomar vi själva trots allt har, men att köpa en rosa klänning, skridskohjälm eller en tyllkjol istället för ett par extra byxor och en blå skridskohjälm har för oss känts väldigt lätt och rätt. Och omgivningen har som sagt var nästan bara varit positiva.

Tyvärr så tror vi däremot att pojkar som fortfarande vill ha klänning när de börjar i skolan, generellt sett har det betydligt tuffare än dem som fortfarande går på förskolan, men vi hoppas vi har fel!

Avslutningsvis så vill vi förmedla två ”bilder” till er som vi själva har sparat på våra näthinnor:

1. Vår mellankille iklädd en rosa balettklänning med tyllkjol, som leker med två tjejkompisar. Han tar täten och ropar ” kom nu flickor så sticker vi!”

2. Vår yngsta kille iklädd fotbollsdräkt (shorts och t-shirt), tyllkjol, flätor som springer omkring och spelar fotboll för fullt. Detta samtidigt som killarnas kompisar inte tar någon som helst notis om detta utan verkar tycka att det är helt naturligt.

Susanne och Fredrik

– – –

Min sjuåriga dotter är en riktig ”pojkflicka”. Hon har alltid klätt sig i unisex eller killkläder, spelar fotboll med grabbarna och har mest killkompisar. Hennes ena killkompis är tvärtom. På fritiden klär de ut sig, och då är han prinsessan Ariel i klänning, och hon prins Erik som räddar honom. ”Vi har bytt hjärnor” har de förklarat för omgivningen. ”Jag skulle ha hennes tjejhjärna och hon skulle egentligen vara kille” sa kompisen, när en ny klasskompis undrade varför min dotter aldrig ville ha tjejkläder. Och sen var det inget mer med det.

En mamma

– – –

Självklart ska vi befria klänningen och låta sönerna ha den på sig. Klänningen, och kjolen för all del, är synnerligen lätta och behagliga plagg. Det skulle säkert på sikt öka förståelsen för dem som i vuxen ålder trivs bäst i kvinnokläder utan att för den skull vara homosexuella eller transsexuella.

I Sverige talar man om transvestiter i en klump. I Storbritannien, till exempel, benämns dessa heterosexuella i kvinnokläder som crossdressers. Det finns mängder av heterosexuella män, ofta gifta med barn, som trivs bäst i kvinnokläder.

Mannen i klänning

– – –

Som mamma till tre söner och en dotter är jag mycket intresserad av diskussioner om genusperspektiv i barnuppfostran. Det är dock några saker i artikeln som har väckt mina tankar. Det står bland annat ”vi tror att barnets sätt att klä sig, och dess intressen, förutsäger hur de kommer att bli som vuxna” (Marie Nordberg, docent i genusvetenskap vid Karlstads universitet, i artikeln Pojkar i klänning väcker känslor, reds anm).

Visst är det så, varför klär välutbildade stortstadsmammor sina flickor i blårandiga kläder från Polarn&Pyret? Jo för att de tror att det ska öka chanserna att deras flickor blir självständigt tänkande individer och jämställda. Usch för rosa tyll och volanger! Själv tror jag inte att min egen mycket jämställde man fick klä sig i rosa kjolar som barn, jag tror att det har en mycket liten påverkan på vem vi blir, och jag tycker det är synd att diskussionerna ofta stannar på den mycket låga nivån.

I artikeln nämns också att det är positivt för en flicka att benämnas pojkflicka, vilket inte alls stämmer med verkligheten. En flicka som min egen, omgärdad och påverkad av sina bröder, ses inte alltid med blida ögon med sitt oblyga och lite tuffa sätt.

Att pojkar har det mycket tuffare än flickor i förskolan och skolans värld är en annan diskussion, men väl så intressant att ta upp för er vid tillfälle!

Karin

– – –

När mitt barnbarn Otto var cirka tre år blev han helt fascinerad av sin äldre systers känningar, balettskor och hårprydnader. Hemma gick han omkring i rosa trikåer med rosett i håret. Till dagis gick han iklädd turkos tyllkjoll. Ingen – vare sig i familjen eller på förskolan – gjorde något väsen av det hela. Idag är Otto drygt fem år. Spiderman, t-shirt och tuffa jeans är nu hans favoritklädsel. Gör inte en ”affär” av allt.

Mormor

– – –

På 1970-talet flyttade jag med min familj till ett villaområde i Stockholms län där vår närmaste granne hade en feminin framtoning vissa dagar och en manlig framtoning andra dagar. Vissa dagar hämtade han morgontidningen iklädd rosa morgonrock och luktade på rosorna samt rörde sig feminint. Andra dagar kom han ut i rutig skjorta och snickarbyxor samt kollade angrepp på rosorna genom att greppa runt stjälkarna på ett manligt sätt. Eftersom jag som narkossjuksköterska hade sövt unga män som gjorde könsoperationer för att bli kvinnor kände jag igen beteendet.

Vid närmare bekantskap berättade grannen, som var över 40 år, att han hade varit gift men inte kunde göra barn och gärna gick i kvinnokläder. Han vågade aldrig visa sig offentligt i kvinnokläder av rädsla för att väcka förargelse.

Jag föreslog att han skulle läsa Preben Hertofts bok ”Klinisk sexologi” och söka läkare.Han fick göra ett dna-test där det visade sig att han hade en X-kromosom för mycket. Normalt har en man xy-kromosomer och en kvinna xx-kromosomer. Han hade xxy-kromosomer vilket förklarade hans problem som kallas för Klinefelters syndrom.

Han var väldigt begåvad och skrev flera böcker bland annat om latinets böjningsformer. Han dog 63 år gammal. Han hade svårt med manliga kläder och klädde sig i kvinnokläder efter diagnosen.

En man av 500-800 män föds med xxy-kromosomer och vet ofta inte själva om sin situation.

Syster Ingegerd

– – –

Vill framföra att jag tycker det är tråkigt att ni kallar artikelserien för ”Pojkar i klänning” och att den sedan handlar om könsidentitet och transsexualism. Ämnena som sådana är ju intressanta och viktiga för omgivningen att ta del av, men titeln på serien skapar ännu mer förutfattade meningar för dem som vill bryta normerna och önskar att kläder neutraliseras. Det som sker med dessa artiklar är att fördomar förstärks, att de som använder klänning antingen är flickor eller transsexuella. Ingen av de två är det något fel med men ni har knappast lyckats med att skapa en mer öppen syn på klänning oavsett om man är pojke eller flicka. Önskar att det hade varit två artikelserier. Frågan om normer och kläder till barn är mycket intressant i sin enkelhet.

Lena Omholt

– – –

Serien om pojkar i klänning började bra, men spårade ur på slutet. Ni borde ha nöjt er med att bara se det hela som en fråga om jämlika kläder, utan att ta upp transsexualitet och könsbyten. Om en flicka har byxor varje dag så frågar man ju inte om hon är en riktig flicka eller vill byta kön. Då borde också en pojke ha rätt att ha klänning varje dag utan att man frågar om han är en riktig pojke eller vill byta kön.

Att koppla samman pojkar i klänning med barnläkare, psykologer, blodprov, hormoner, transsexualitet och könsbyten stärker ju bara bilden av att om en pojke vill ha klänning så är det något fel på honom. Målet borde väl vara att både pojkar och flickor fritt får välja mellan byxor, kjol och klänning utan att bli ifrågasatta. Gör det hela till en fråga om jämlika kläder och lämna resten därhän.

FolkeV

– – –

Jag läser er serie om pojkar i klänning med viss undran. Varför är det så givet att koppla avvikande klädsmak till osäker könsidentitet eller prövande av den samma? Varför kan man inte tänka sig att pojkar faktiskt väljer klänning av den anledningen att det är snyggt och bekvämt?

Det är en ganska kort tid av historien som mäns kläder har varit så stela och färglösa som idag. För inte allt för länge sedan var spetsar och färgrika glamorösa tyger på var man med stil. Det finns inga sådana alternativ idag.

I stora delar av världen går män i kaftan utan att på något vis känna sig osäkra på om de är män eller kvinnor. Kaftan ja, säger ni, men inte klänning – det är bara en språklig skillnad. Plagget är likväl tyg som fladdrar fritt längs kroppen.

När jag var en liten flicka klädde mina föräldrar mig (i enlighet med 70-talets ideal) i blå snickarbyxor och gav mig bilar att leka med; inte någonsin har jag velat vara pojke. Äldre generationer tyckte då att mina föräldrars sätt att klä mig var konstigt och många gånger fick mina föräldrar förklara att jag faktiskt är en flicka och inte pojke, trots klädvalet.

Kanske vill somliga av pojkarna i klänning faktiskt vara flickor, men det är inte konstigt i så fall, med tanke på hur begränsande mansrollen är. Om den var mer öppen skulle säkert fler pojkar trivas i den.

Petra

– – –

Oskar i artikeln ”Han bär alltid kjol eller klänning” är mycket speciell. En mer vanlig Oskar skulle bättre illustrerat att även om könet sitter i hjärnan är vår framtida identitet som man eller kvinna något som inte styrs bara av gener. Den formas och förstärks i ett samspel med omgivningen. Och konstigt vore det ju annars.

Doktor B

– – –

Jag är 16 år gammal. Jag går nu andra terminen på gymnasiet. När jag var liten ville jag ha klänning på mig. Jag tror att det var när jag vara tre eller fyra. Jag fick ha på mig det men det fortsatte aldrig. Däremot har jag alltid känt mig lite kvinnlig, främst genom tankar eller fantasier om att vara tjej. Men jag är oerhört bekväm som kille och jag skulle inte vilja vara tjej även om jag fick möjligheten.

Jag såg mig själv som transperson förut, men jag skulle snarare beskriva mig som kvinnlig man. Men det är inte heller riktigt korrekt eftersom jag går klädd i traditionella manskläder, alltså byxor och tröja eller skjorta. Om man analyserar min personlighet kan man säkert hitta kvinnliga drag, jag är till exempel ganska känslosam.

Jag skulle nog säga att jag är mer manlig än kvinnlig till sättet, jag trivs bättre i sällskap med andra män och ser nog ut som en helt vanlig kille för omvärlden. Men om jag kunde ”testa” att ha en kvinnlig kropp tror jag att jag skulle prova på det, det är trots allt det som min ”läggning” har gällt. Tyvärr är min ”läggning” så komplicerad att jag nog inte kan definiera den, däremot kan jag försöka beskriva den. Sexuellt och känslomässigt tänder jag på tjejer.

Jag har bara talat om detta för min familj, jag vill av olika anledningar inte sprida det till fler. För det första är min ”läggning” så komplicerad att jag tror att det bara är likasinnade som kan förstå. För det andra är jag rädd att folk inte kommer att förstå och dra fel slutsatser om mig. För det tredje är min ”läggning” väldigt personlig, man märker inte av den från utsidan, så varför behöver jag dela med mig av den? Den enda anledningen är att förmedla erfarenheter.

Anonym

– – –

Barnpsykiater Per-Anders Rydelius säger ”Jag tror vi blandat ihop att alla ska vara lika värda med att alla ska vara likadana” (artikeln Lång väg i vården för transsexuella barn).

Jag blev så lycklig så det rann en tår. Exakt den frasen har jag använt för att för mig själv förklara varför skolan misslyckas med sin uppgift.

Det har då inte handlat om könsidentitet, utan själva grunden i pedagogiken och läroplaner. Då blir allt begripligt, systemfelet belyses så bra.

Susanne Hedengren

– – –