Gun-Mari Blom föder upp hundar som hobby. Mats Wärme, som har en chefspost på ett it-­företag, är intresserad av fiske. Philips 17-åriga syster Josefin är en av Sveriges främsta i juniorhandling, hantering och uppvisning av hundar. Äldsta systern Amandas stora intresse är hästar. Det är full fart i familjen Blom-Wärme som bor i byn Stora Vika utanför Nynäshamn.

Att lillebror Philip föddes mer än tre månader för tidigt år 1999 och då kallades mirakelbarnet ­eftersom få pojkar som fötts så ­tidigt hade överlevt är inget som föräldrarna tänker på särskilt ofta numera.

– Varför vill du intervjua oss nu? utbrister Gun-Marie Blom när hon får höra att SvD vill träffa Philip igen, nio år efter vårt förra möte med då 1,5-årige Philip. Hon tycker att hans känsliga första månader i livet känns som evigheter sen. Nu är Philip som vilken tioårig kille som helst.

– Man blir påmind när det är något program på tv om prematurbarn, men annars är det fullt upp med så mycket annat att man glömmer hur det var då, ­säger Gun-Mari.

Hon säger att de aldrig har fokuserat särskilt mycket på att Philip skulle vara annorlunda för att han var prematur som bebis.

Philip skulle ha fötts i november, men han kom i början av augusti. Han vägde 675 gram, var alldeles blå och gav knappt ifrån sig några livstecken i början. Förlossningspersonalen hann beklaga sorgen innan en neonatalläkare kom med beskedet att Philip visst andades, alldeles av sig själv. Då fick han extra syrgas och all den vård han behövde.

– Från den allra första tiden kommer jag mest ihåg hur röd han var och alla sladdar, berättar 17-åriga Josefin som var sex år när Philip föddes.

Gun-Mari minns syrgastuberna i vagnen, sondmatningen, slangen i näsan. Nu när hon blir påmind tänker hon på hur det var att gå ut med barnvagn hemma i Stora Vika. Grannarna hade inte ens sett att hon varit gravid.

– Det var en chock för flera att jag kom med en bebis, berättar Gun-Mari.

Hon berättar om den mycket speciella situation som alla föräldrar till för tidigt födda barn befinner sig i så länge de är kvar på sjukhuset. I en egen isolerad värld där man kommer varandra väldigt nära.

– Några barn dog på sjukhuset. Ett dog när de varit hemma en vecka. Det var jättehemskt, minns Gun-Mari.

Philip hade också några kritiska ögonblick. En gång hade Gun-Mari åkt hem till familjen, men hon och Mats kallades snabbt tillbaka.

– Ja, jag minns nöddopet, säger Josefin.

– Det var som om det gick troll i det där. Så fort han kom hem hände det något, säger Mats och tänker tillbaka på alla apparater de skulle använda i början. Philip låg på en speciell platta som varnade för andningsuppehåll, andra apparater mätte blodtryck och hjärtslag.

– Coolt ... och läskigt, kommenterar Philip som har sett bilder på sig själv som pytteliten.

Nu sitter han med vid fikabordet och är med sin blotta existens en tröst för alla föräldrar till extremt för tidigt födda barn. Pappa Mats stryker diskret några fingrar över ögonvrån.

– Jag var nog mer nojig när han var nyfödd, erkänner Mats.

– Mats är nog mer av en hönsmamma än jag. Men den tiden var mycket jobbigare för honom än för mig, säger Gun-Mari.

Eftersom hon tillbringade all tid på sjukhuset lärde hon sig snabbt mycket om hur Philip skulle tas om hand.

Hemma tog Mats hand om hela ruljangsen med döttrarna som var sex och åtta år gamla och en kull valpar som var några veckor gamla. Allt medan han oroade sig för sin son.

Några gånger under Philips förs­ta levnadsår var det dramatiskt. En gång fick han maximal syresättning.

– Nu kommer många saker fram, säger Philip och ser ut att lyssna intensivt på föräldrarna.

Huden och lungorna var outvecklade. Föräldrarna fick veta att han nog inte skulle kunna bestiga Mount Everest som vuxen. Det var knappast ett bekymmer då och lär inte bli det. Förutom det första vårdintensiva året så har det mesta rullat på utan ­dramatik. Philip fick inhalera medicin tills han var drygt två år ungefär. Gun-Mari och Mats minns inte exakt. Det är inte viktigt längre.

Numera är det bara den nedsatta synen som är en märkbar konsekvens av Philips tidiga ankomst. Han ser inte bra i sidled, vilket hänger ihop med de ögon­operationer han genomgick. Detta gör också att sporter som fotboll och ishockey inte blir särskilt kul. Men vad gör det? Philip är ändå inte särskilt intresserad.

– Han är en pysslig kille, ingen bråkig typ, säger Gun-Mari.

– Verkligen inte bråkig! förtydligar Philip.

Tvärtom är Philip en lugn och ansvarsfull kille som bryr sig mycket om hur andra har det. Han är kamratstödjare i sin klass och hjälper till att hålla koll på om någon i skolan verkar vara ensam. På skolgården i Stora Vika har de en stor sol där man kan ställa sig om man letar efter någon att leka med. Det har hänt att Philip har ryckt in och hjälpt skolkompisarna.

Philip hade lite svårt att hänga med i matte och läsning så han har gått trean två gånger. Nu flyter det på bra och han är redo att början fyran i höst. Favoritsysselsättning på fritiden är att fiska. Han och pappa Mats gillar att ge sig av på tävlingar och att tälta vid en bra fiskesjö.

Även om Philip älskar familjens hundar så verkar han bli lite trött på allt snack om de fyrfota djuren ibland.

– Hundar, hundar, hundar och hundar, säger Philip och påpekar att Gun-Mari och Josefin knappt pratar om något annat.

Men det är inte bara hundar som upptar familjens intresse. Ibland åker de till Västerås där Philips äldsta syster bor. Då får han rida hennes hästar.

– Då vågar jag knappt titta, tillstår Mats.

Han gillar inte hästar och tycker att det är obehagligt när Philip sätter av i galopp. Själv är Philip sällan rädd, varken på hästryggen eller någon annanstans.

– Nej, ibland undrar vi om det har något att göra med att han är så tidigt född. Han är inte rädd för någonting, säger Gun-Mari.