Först såg han donationen som ett gratis test av spermakvaliteten. Inte för att han egentligen hade någon anledning till oro, men ändå – det var skönt att få bekräftat att den dög.

Många har fantasier om att spermakliniken är full med porrfilmer och sånt, men så är det inte alls.

Spermadonatorn "Juan".

När personalen på fertilitetsenheten sedan frågade om han kunde tänka sig att fortsätta donera, eftersom det rådde brist på donatorer med latinamerikanskt ursprung, ställde 28-åriga Juan upp av mer altruistiska skäl. Han ville göra en god gärning, helt enkelt.

– Jag är glad över att kunna hjälpa till. Kanske kommer det också att kännas bra i framtiden att veta att det finns ett antal individer som bär mina gener. Även om det inte alls är mitt huvudskäl, blir det ett slags avtryck av mig på jorden, säger han.

Det var i höstas som Juan tog kontakt med fertilitetsenheten på Karolinska universitetssjukhuset och erbjöd sina tjänster. Innan han blev godkänd som donator fick han genomgå en hälsoundersökning och lämna blodprov för att kontrollera att han inte hade någon infektion, som skulle kunna överföras till kvinnan och barnet. Hans spermier analyserades också och frystes ner för att se om de klarade en upptining.

– Mina kompisar har skojat med mig om hur själva donationen går till. Många har fantasier om att spermakliniken är full med porrfilmer och sånt, men så är det inte alls. Miljön är ganska klinisk. Det känns ungefär som att lämna blodprov.

Innan Juan blev antagen som donator fick han också träffa en kurator som ställde frågor om varför han ville donera. Många utgår från att pengar är en stark drivkraft, men Juan betonar att han inte gör det av ekonomiska skäl. Han får 400 kronor i ersättning varje gång han donerar, men tågbiljetten från hans hemort till fertilitetsenheten i Stockholm kostar runt 300 kronor. Totalt tar det mellan tre och fyra timmar att resa fram och tillbaka för att lämna sperma. Ingen hög timpenning alltså.

–Jag tycker att det är bra. Om jag hade fått mer pengar som donator, hade det känts som ”business” och det gillar inte jag.

I Sverige tillåts bara öppna donatorer inom den offentliga vården. Det betyder att de barn som kommer till med hjälp av donerad sperma har rätt att få veta vem donatorn är när de uppnått mogen ålder. Om de vill kan de då söka upp honom. I samtalet med kuratorn fick Juan frågan hur han skulle ställa sig till det.

–Jag kan förstå om barnen är nyfikna på sitt ursprung och jag ställer gärna upp och stillar den nyfikenheten. Det som skulle kunna bli jobbigt är om det gått dåligt för dem och om de ställer mig till svars för att jag donerade sperma och sedan inte fanns där för dem. Men det är en risk jag får ta. Förhoppningsvis går det bra för dem i livet.

Som donator inom landstinget får Juan inte veta vem som får hans spermier. Däremot kan han få reda på huruvida det blivit några barn. För egen del tror han dock inte att han kommer att vara särskilt nyfiken på de individer som kommer till med hans hjälp.

– Nej, jag känner inte att jag har någon relation till dem. Även om de bär mina gener så är jag inte deras pappa och de är inte mina barn. Jag anser att den som tar hand om ett barn är dess förälder. De personliga banden är viktigare än de genetiska.

Däremot tycker Juan att det är viktigt att berätta att han har medverkat till att sätta dessa barn till världen om han träffar en tjej och själv bildar familj en dag. Donatorbarnen skulle dessutom bli genetiska halvsyskon till Juans ”egna” barn.

– Än så länge har jag bara berättat för några kompisar att jag donerar sperma. Ingen i min familj eller släkt vet. Jag tror egentligen inte att de har något emot det, men det har inte blivit tillfälle att säga något.

I Sverige är det än så länge bara tillåtet med spermadonation till heterosexuella och lesbiska par. Ensamstående kvinnor, som vill försöka få barn på det här sättet, åker därför ofta till Danmark eller andra länder där lagstiftningen ser annorlunda ut.

Men det knyts också informella kontakter mellan sperma­donatorer och barnlängtande singelkvinnor på nätet. På exempelvis sajten villhabarn.se, som många ofrivilligt barnlösa besöker, har Juan och andra män erbjudit sina tjänster via diskussionsforumen. Juan har flera gånger gjort privata spermadonationer till personer som han fått kontakt med där. Priset han tar för dessa donationer ligger enligt honom själv i nivå med den ersättning han får av landstinget.

Oftast ses Juan och mottagaren någon gång före själva donationen för att känna varandra på pulsen. Kvinnorna brukar fråga om hans utbildning, fritidsintressen och eventuella sjukdomar. Han i sin tur brukar försöka få en uppfattning om hur det ser ut kring kvinnan. Hur bor hon? Har hon något socialt nätverk?

– Det känns bättre att ses ansikte mot ansikte än att donera på ett sjukhus utan att veta vem mottagaren är. En gång sa jag faktiskt nej. Det kändes som om den kvinnan hade alldeles för mycket problem i sitt liv.

Första gången Juan donerade privat var mottagaren en lesbisk kvinna med latinamerikanskt påbrå. Hon och hennes partner åkte till Juans hemstad och tog in på ett hotell. På överenskommen tid gick han dit och levererade sperman medan kvinnorna väntade utanför rummet. När han var färdig lämnade han över donationen i en liten plastburk och gick sedan därifrån.

– Vi hade tänkt skriva något slags kontrakt där jag lovade att inte kräva vårdnad av barnet och där de lovade att inte ställa några juridiska eller ekonomiska krav på mig. När vi väl träffades glömde vi det, men jag känner mig inte särskilt orolig. Man får försöka lita på varandra.

Juan har även donerat till ensamstående. En gång åkte han hem till en singeltjej och levererade sperman inne på hennes toalett.

– Jag har absolut inget emot att donera till ensamstående kvinnor. Jag har själv vuxit upp med en ensamstående mamma och det har gått bra för mig. Jag har en stor släkt med andra manliga förebilder omkring mig.

Inom landstinget får varje donator ge upphov till barn åt högst sex barnlösa par. Efter ett första barn erbjuds dessa föräldrar möjligheten att försöka få ett syskon med sperma från samma donator. Totalt skulle Juan alltså kunna bli genetisk pappa till tolv barn som kommit till via landstingsbehandlingar.

Eftersom han också donerar privat utan sådana regleringar, måste han själv sätta en gräns för hur många donatorbarn han ska medverka till. Juan har inte funderat så mycket över det, men tänker att han kanske borde sätta stopp efter ett tiotal barn.

– Det värsta som skulle kunna hända är att de genetiska syskonen träffas och blir kära utan att veta om sitt gemensamma ursprung. Samtidigt har barn i alla tider kommit till utanför äktenskapet och många har halvsyskon utan att veta om det. Jag har aldrig känt någon tvekan under donationsprocessen. Det känns som om jag gör något bra för andra.

Fotnot: Juan heter egentligen något annat.