Jag läste på Idagsidan om självmord bland unga, och att det är ett ökande fenomen. Det måste nog vara bland det värsta man kan gå igenom som förälder, att ens barn tar sitt liv och att man inte har märkt hur dåligt han eller hon mått. Inte kunnat göra något åt det.
Men jag undrar faktiskt om det inte är värre att veta om precis hur dåligt en person mår, veta att han skär sig i armarna varje dag, veta att han helst vill dö. Att veta att det kan vara om ett år, en månad eller imorgon som det är för sent. Och ändå inte kunna göra något åt det.
Läsåret mellan 2003–2004 var det bästa året i hela mitt liv. Jag hade precis börjat gymnasiet och fick min första pojkvän. Läsåret därefter var det värsta. Under sommarlovet började nämligen min pojkvän må dåligt.
Jag upptäckte skärsår på hans armar, han kunde ringa mitt i natten och gråta och han fick åka hem till mig för att bli lugnare. Hans depression berodde på hans föräldrar, på skolan och vänner. Han var less på allt.
Jag gjorde vad jag kunde för att få honom att må bättre, fick honom till exempel att lova att inte röka marijuana mer eller skära sig eftersom det inte löser något, erbjöd honom tröst och kärlek och all tid jag kunde avvara. Så länge vi var tillsammans visste jag att han var okej.
Men som sjuttonåring orkar man inte med detta särskilt länge, jag höll väl ut i fem månader. Till slut blev jag tvungen att göra slut med honom, för min skull. Nu började den värsta tiden i mitt liv, trots att jag fick en ny pojkvän. För var det något som kunde göra det ännu värre för min gamla pojkvän var det att göra slut med honom.
Så varför pratade jag inte med någon och berättade, hans föräldrar till exempel? För säkert om de skulle veta skulle de väl ingripa? Vid flera tillfällen bad jag honom att han själv skulle berätta för dem, och om han ville att jag skulle vara med så visst. Men han vägrade. Om de skulle blandas in skulle det göra saken tusen gånger värre.
Vissa föräldrar fungerar helt enkelt inte som föräldrar ska göra. Vissa föräldrar är borta varannan vecka och bryr sig inte om att fråga sina barn hur de mår när de väl är hemma, vissa föräldrar misshandlar och säger aldrig till sina barn att de älskar dem ...
I ett års tid bevittnade jag en person jag älskade så oerhört mycket banka huvudet i väggen, slita sig i håret, skrika och gråta, kräkas av ångest. Skrika att han bara ville dö. Till och med be mig om hjälp att kunna dö.
Vem skulle jag vända mig till? Jag berättade allt för mina föräldrar och bad dem hjälpa mig att hitta någon som kunde hjälpa honom. Jag grät hos mina vänner flera gånger i veckan. Jag pratade med lärare och skolkurator. Ingen visste vad man skulle göra, för alla tyckte att hans föräldrar måste få veta och ta hand om honom. Alla verkade också tycka att det var jag som behövde hjälp. Att jag borde prata om detta med en psykolog, för min skull.
Ingen förstod att det enda jag ville var att någon skulle berätta för mig vilket nummer man skulle ringa för att få hjälp. Det gick så pass långt att jag tvingade mig själv att föreställa mig hans begravning och förbereda mig på det som jag nu tyckte verkade oundvikligt, att han skulle ta livet av sig.
Jag är trots allt en av de lyckligt lottade. På något sätt klarade han att ta sig ut ur mörkret på egen hand, utan medicin eller psykolog. Han lever. Jag är tacksam varje dag för att han inte försvann. Men det som hänger kvar, och som kommer att fortsätta göra det, är min ilska över att inte veta alls vad jag skulle ta mig till under detta år. Jag har aldrig känt mig så ensam, så fruktansvärt besviken på samhället. Det borde vara det mest självklara i världen; om en person mår så dåligt att han eller hon faktiskt inte orkar leva mer så ska allt göras för att få denna person att ändra sig. Det ska inte krävas att man själv måste ta sig igenom allt, någon i ens närhet borde i alla fall hjälpa till lite grann och skaffa hjälp.

Besviken på vuxna


Har just läst om självmord (SvD 11/1) och blir väldigt berörd. Det Jenniy uttrycker – ”en gång självmordsbenägen, alltid självmordsbenägen” – tar verkligen tag i mig. Oron för att en närstående tänker så och ens egen ständiga vaksamhet när det strular om bara ytterst lite för ens kära barn, annan anhörig eller vän gör livet periodvis ansträngande.
Så mycket energi går åt att ”hålla koll”, att tänka sig för hur man lägger sina ord och att försöka avläsa tonfall, meddelanden mellan raderna, beteenden. Min mor försökte ta sitt liv då jag var ung. Jag känner igen den skam efteråt som artikeln beskriver. Skam kände jag också som dotter – skam över att jag inte förstått hur dåligt min mor mådde, men också skam över den ilska jag kände över hennes handling.
Så småningom och under många år kunde vi prata om händelsen och förstå varandras känslor – ändå fanns min oro kvar när mor drabbades av fysiska och psykiska motgångar.
Nu är mor naturligt död sedan många år och i stället är det ett av våra barn som vid ett par tillfällen klart uttryckt sin önskan att avsluta sitt liv. Han har varit försvunnen i några dygn, men vi har lyckats hitta och hjälpa honom. Nu lever han ett gott liv med arbete, sambo och barn. Men oron, rädslan och känslan av skuld bär vi som föräldrar med oss – oftast knappt märkbar men lätt uppväckt.
Det hjälper att prata med varandra och andra. Både på arbetsplatsen och bland släkt och vänner finns det alltid någon som har upplevt liknande, bara man vågar öppna sig. Då kan man hjälpa både sig själv och andra. Bördan blir lättare att bära om man delar den med andra och lusten till livet tar över.

Dotter och mor


Jag är tjugo år, fyller tjugoett om mindre än en månad. Den 28 december 2005 var det ett år sedan jag, i ren ångestfylld desperation, försökte ta mitt liv – två gånger. Vid den punkten hade jag varit mobbad och utfryst i nästan hela grundskolan, haft en svår relation till min far, blivit sexuellt och psykiskt utnyttjad och egentligen inte fått mycket hjälp med något utav det.
I oktober samma år, ett par månader innan självmordsförsöket, hade jag dessutom gått in i väggen på grund av stress; jag hade tagit på mig för många projekt och stod inte pall för det fantastiska tryck som följde.
Depressionen som kom med att jag gick in i väggen blev värre och värre under årets slut och strax innan nyåret försökte jag ta livet av mig.
Min dåvarande flickvän stoppade mig, både när jag försökte ta den psykofarmaka som skrivits ut till mig (men som bara förvärrade mitt redan instabila humör) med min fars starksprit och när jag försökte skära halsen av mig med en kökskniv. Därefter ringde jag själv 112, och resten är en lång historia, som ännu inte är färdigskriven.
Efter många turer med vården som bara lett mig runt i cirklar och kostat mig tid, pengar och inte minst ork, har jag äntligen – med stöd av kuratorn på mitt gamla gymnasium, av alla människor – fått möjlighet att gå i terapi och bearbeta det jag varit med om.

Ung man


Jag skulle vilja göra en reflektion kring intervjun med Jenniy. När man läser texten poppar flera ord och meningar upp som jag triggas av. Jag har en mor som suiciderade för 40 år sedan. Denna händelse påverkar mig fortfarande djupt känslomässigt.
Varför är ett barn deprimerad från tio års ålder. Föds man deprimerad? Mitt svar är nej. Jag skulle vilja påstå att det bottnar i en historia under uppväxten.
En mor som har svårt med sin anknytning till det lilla barnet på grund av egna dåliga upplevelser projicerar över det ”dåliga” till sitt barn – på ett omedvetet sätt. Det innebär att en händelse som sopats under mattan eller som inte medvetandegjorts överförs till nästa generation i den komplexa kommunikation som människor har.
Finns det brist i anknytningen håller barnet tillgodo med vad hon kan få. Men att bli avvisad och oförstådd är ett hårt slag mot självförtroendet, och det ger effekter som yttrar sig senare i livet. Det blir tydligt i en relation eftersom kommunikationen ställs på sin spets då.
Ångestattackerna över att bli avvisad kan bli väldigt starka. Barndomens otillfredsställda känslor hinner ikapp om man inte tar tag i grundproblemet. För en del människor är det så smärtsamt att möta att man väljer att sopa under mattan. En god anknytning mor–barn är avgörande för hur det ska gå för den lilla människan i framtiden.

Elizabeth


För snart 30 år sedan var jag en ung tjej som inte ville leva längre. Efter en otäck och krisbetonad händelse drabbades jag av en djup depression med ångest och till slut kom självmordstankarna.
Jag har många gånger efteråt tänkt på hur fasansfullt ologiskt detta inre resonemang var som jag förde med mig själv; jag var den värsta människa som funnits, jag var inte värd att leva etcetera. Hela mitt inre var ett enda stort grubbel. Tankarna malde runt runt.
Till slut orkade jag inte prata alls. Jag minns hur min mamma till slut skrek åt mig för att få mig att säga något. Normalt var jag ju en mycket livlig och pratglad person. Vännerna orkade inte med min tystnad och jag drog mig undan dem.
Jag började söka vägar och sätt att ta mitt liv, att få slut på mitt svarta lidande. Många gånger stod jag och vägde på tunnelbanans perrongkanter. Jag gick rakt ut i gatan utan att se mig för. Jag började spara tabletter som jag fått vid läkarbesök. Visst kan jag fundera över vad som hänt med mig om jag kunnat hitta en ”självmordsguide” i cyberrymden ...
Jag tror inte att jag som djupt deprimerad hade kunnat ”skriva av mig” på nätet om det funnits något. Jag kan bara hålla med Margit Ferm om att vuxna måste ta del av ungdomars vardag, måste delta i deras liv. Jag vågar inte tänka på vad som hänt med mig om ingen av mina anhöriga hade frågat – och som mamma, till slut skrikit åt mig.
De vuxna måste ta sitt vuxenansvar om de märker att deras unga son eller dotter inte mår bra. En bra början kan vara att fråga: Hur mår du? Att inte ge upp om den unge inte vill svara. Då kanske professionell hjälp är det som behövs.

Eva i Stockholm


Jag är mamma till tre vuxna barn, 25, 28 och 30 år. De två äldsta har försökt ta livet av sig flera gånger. Senast häromdagen. Bägge barnen har diagnosen Asperger med uppenbara svårigheter att hantera vardagslivet. Värst har det varit för min 28-åriga dotter. Två gånger har hon tagit överdoser av piller och försökt svälta ihjäl sig, hoppa från balkongen, skära sig med knivar och sådant som jag inte vet om. Och hon vill inget hellre än att leva. Det är paradoxen.
Barnen får hjälp numera av psykiatrin, men det räcker inte. Kunskaperna om behoven och det ibland mycket komplicerade tänkandet hos en mycket begåvad person med Asperger, är inte nog. Ingen god vilja i världen, inga ömma känslor, pengar, ingen omsorg kan göra ”allt bra”.
Ingen kraft i världen räcker till för att fajtas med de djinner (onda andar, reds anm) som förmörkar dessa barns sinnen. Och när det blir tillräckligt mörkt försöker de betvinga mörkret med ett besök i Paradiset, bara för att få chansen att leva ett hyggligt liv. I stället vaknar de på psykakuten. Om och om igen.

Mamma Bella