På tio år har de säkra självmorden bland unga män ökat med nästan 30 procent. Under samma period har antalet kvinnor mellan 15 och 24 år som vårdas för självmordsförsök fördubblats. Nu lovar folkhälsominister Morgan Johansson drastiska förändringar och åtgärder.
- Vi måste sätta ned foten och började agera. Det finns tillräckligt med kunskap och tiden är definitivt inne för faktiskt handlande.
Och det i form av det kommande nationella handlingsprogram som regeringen initierade år 2005. Då fick Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att ta fram en plan för hur man på bästa sätt ska kunna stävja den dystra utvecklingen.
Men metoderna är omdiskuterade. Enligt kritikerna finns det en överhängande risk att handlingsplanen, som beräknas vara klar i december 2006, blir ännu ett slag i luften. En tandlös skrivbordsprodukt.
- Vi välkomnar initiativet, men efterlyser också en tyngd bakom orden. Det behövs ett rejält beslut av riksdagen som mer eller mindre tvingar kommunerna och landstingen att
verkligen göra någonting. Annars blir det bara de intresserade, de som redan sköter sig, som ger ännu mer. Det krävs lagstiftning, säger Danuta Wasserman, professor och verksamhetschef vid NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

Den nuvarande handlingsplanen togs fram redan 1994. Ambitionen var då bland annat att varaktigt minska antalet självmord och självmordsförsök. Dessutom skulle omständigheterna som kan leda till att barn och ungdomar tar sina liv röjas undan. En målsättning som ledde till mindre än man hade väntat sig.
- Jag kan till viss del förstå kritiken men samtidigt har det hänt mycket de senast tio åren. Sedan 1999 har till exempel antalet skolkuratorer ökat med nästan 40 procent. Vi har också fått ned antalet familjer som någon gång gått på socialbidrag med 100 000. Nästan en halvering. Det är förändringar som inte nödvändigtvis motiveras som självmordsförebyggande, men som ändå spelar stor roll i sammanhanget, säger Morgan Johansson.
Enligt honom
kan regeringen tänkas öronmärka pengar för att få kommuner och landsting att satsa på rätt ställen.
- Min ambition är att det här handlingsprogrammet ska bli ett verktyg som faktiskt används. Och jag är inte alls främmande för att styra resurserna dit där de behövs.
Faktum kvarstår dock. Skillnaden i budget mellan NASP och till exempel trafiksäkerhetsforskningen är enorm. Detta trots att självmord dödar drygt tre gånger fler än trafiken varje år. Och många initierade vittnar nu om en stor frustration över att situationen ser ut som den gör. Margit Ferm är ordförande i Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, SPES:
- Handlingsprogrammet känns som ett steg i rätt riktning men varför lossnar det så otroligt långsamt? Som jag ser det behöver en förändring inte ens vara något kostsamt. Det handlar om värderings- och attitydfrågor, om att med alla medel försöka vrida opinionen så att folk faktiskt förstår hur allvarligt det här är. Det gör allt för få just nu.
Huvudproblemet tycks alltså
vara information. Personer med betydande positioner får ingen relevant utbildning. De vet inte hur problemet ska hanteras. Kunskapen finns, men förs inte vidare. Detta trots att utbildning av nyckelpersoner - lärare, läkare, sjukgymnaster, barnmorskor, psykologer, präster, poliser, brandmän och så vidare - har visat sig göra en otrolig skillnad.
- Ingen vill prata om självmord. De anhöriga lever med sin sorg, skuld och skam och träder av förståeliga skäl sällan fram. Det finns ingen att skapa opinion kring. Allmänheten har fortfarande ingen aning om att det är så otroligt många som tar livet av sig varje år i det här landet och det är ingenting annat än beklämmande, säger Danuta Wasserman på NASP.

Även här hänvisar Morgan Johansson till den kommande handlingsplanen, men påpekar återigen vikten av att börja agera. ”Det är dags för någonting konkret.”
- Jag utgår från att det blir en stor skillnad på den här punkten i framtiden. Även om alltihop bygger på att vi har en god grundstruktur av skolsköterskor,
lärare och kuratorer så tror jag att vi får se fler konferenser, utbildningar och kampanjer som berör självmord, säger han.
På tio år har de säkra självmorden bland unga män ökat med nästan 30 procent. Under samma period har antalet kvinnor mellan 15 och 24 år som vårdas för självmordsförsök fördubblats. Nu lovar folkhälsominister Morgan Johansson drastiska förändringar och åtgärder.
- Vi måste sätta ned foten och började agera. Det finns tillräckligt med kunskap och tiden är definitivt inne för faktiskt handlande.
Och det i form av det kommande nationella handlingsprogram som regeringen initierade år 2005. Då fick Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att ta fram en plan för hur man på bästa sätt ska kunna stävja den dystra utvecklingen.
Men metoderna är omdiskuterade. Enligt kritikerna finns det en överhängande risk att handlingsplanen, som beräknas vara klar i december 2006, blir ännu ett slag i luften. En tandlös skrivbordsprodukt.
- Vi välkomnar initiativet, men efterlyser också en tyngd
bakom orden. Det behövs ett rejält beslut av riksdagen som mer eller mindre tvingar kommunerna och landstingen att verkligen göra någonting. Annars blir det bara de intresserade, de som redan sköter sig, som ger ännu mer. Det krävs lagstiftning, säger Danuta Wasserman, professor och verksamhetschef vid NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

Den nuvarande handlingsplanen togs fram redan 1994. Ambitionen var då bland annat att varaktigt minska antalet självmord och självmordsförsök. Dessutom skulle omständigheterna som kan leda till att barn och ungdomar tar sina liv röjas undan. En målsättning som ledde till mindre än man hade väntat sig.
- Jag kan till viss del förstå kritiken men samtidigt har det hänt mycket de senast tio åren. Sedan 1999 har till exempel antalet skolkuratorer ökat med nästan 40 procent. Vi har också fått ned antalet familjer som någon gång gått på socialbidrag med 100 000. Nästan en halvering. Det är förändringar som inte nödvändigtvis
motiveras som självmordsförebyggande, men som ändå spelar stor roll i sammanhanget, säger Morgan Johansson.
Enligt honom kan regeringen tänkas öronmärka pengar för att få kommuner och landsting att satsa på rätt ställen.
- Min ambition är att det här handlingsprogrammet ska bli ett verktyg som faktiskt används. Och jag är inte alls främmande för att styra resurserna dit där de behövs.
Faktum kvarstår dock. Skillnaden i budget mellan NASP och till exempel trafiksäkerhetsforskningen är enorm. Detta trots att självmord dödar drygt tre gånger fler än trafiken varje år. Och många initierade vittnar nu om en stor frustration över att situationen ser ut som den gör. Margit Ferm är ordförande i Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, SPES:
- Handlingsprogrammet känns som ett steg i rätt riktning men varför lossnar det så otroligt långsamt? Som jag ser det behöver en förändring inte ens vara något kostsamt. Det handlar om värderings- och attitydfrågor, om att med alla medel försöka vrida
opinionen så att folk faktiskt förstår hur allvarligt det här är. Det gör allt för få just nu.
Huvudproblemet tycks alltså vara information. Personer med betydande positioner får ingen relevant utbildning. De vet inte hur problemet ska hanteras. Kunskapen finns, men förs inte vidare. Detta trots att utbildning av nyckelpersoner - lärare, läkare, sjukgymnaster, barnmorskor, psykologer, präster, poliser, brandmän och så vidare - har visat sig göra en otrolig skillnad.
- Ingen vill prata om självmord. De anhöriga lever med sin sorg, skuld och skam och träder av förståeliga skäl sällan fram. Det finns ingen att skapa opinion kring. Allmänheten har fortfarande ingen aning om att det är så otroligt många som tar livet av sig varje år i det här landet och det är ingenting annat än beklämmande, säger Danuta Wasserman på NASP.

Även här hänvisar Morgan Johansson till den kommande handlingsplanen, men påpekar återigen vikten av att börja agera. ”Det är dags för någonting konkret.”
- Jag utgår från att det blir en
stor skillnad på den här punkten i framtiden. Även om alltihop bygger på att vi har en god grundstruktur av skolsköterskor, lärare och kuratorer så tror jag att vi får se fler konferenser, utbildningar och kampanjer som berör självmord, säger han.