Hur låter det när man sätter tänderna i ett äpple? Smakar riven morot annorlunda än hel? Och hur luktar egentligen en grön banan?

Att med sinnenas hjälp utveckla och lära känna sin egen smak är kärnan i den så kallade Sapere-metoden. Genom att låta barn lyssna, lukta, smaka och titta på olika livsmedel, vill man ge dem ett mer hälsosamt – och lustfyllt – förhållande till mat.

– Målet med Sapere är att få barn att våga pröva nya livs­medel och rätter. För ju mer varierat man äter, desto lättare är det att äta näringsriktigt, säger Åsa Öström, docent i måltidskunskap vid Örebro universitet och en av drivkrafterna bakom den nystartade kampanjen Allebarnsrätten.

Allebarnsrätten vill stärka måltidens roll i förskolan och kampanjen riktar sig i första hand till förskolekockar och pedagoger. Ett nätverk med tolv förskolor runt om i landet har nyligen bildats och tanken är att de ska utbyta idéer kring hur man får barn att äta bättre. Ett av de pedagogiska verktyg som Allebarnsrätten lyfter fram är just Sapere.

– Flera förskolor jobbar till exempel med att introducera en ny grönsak varje vecka. Barnen får kanske riva en morot och sedan jämföra smaken med en hel. De luktar på moroten, känner på den och hör hur det låter när man bryter av den. Hela kroppen används i utforskandet, förklarar Karin Alfredsson, som är en av initiativtagarna till Allebarnsrätten.

Sapere är latin och betyder både smaka och förstå. Metoden utvecklades under 1970-talet i Frankrike av kemisten och vinkännaren Jacques Puisais.

Redan då oroades han av all den färdigproducerade snabbmat som vi i väst proppar i oss. Förutom att fryspizzorna och snabburgarna sällan håller ­måttet näringsmässigt, menade Puisais att snabbmaten skapar en likriktning av människors smak. Likriktningen förstärks ytterligare av att den söta smaken har blivit så dominerande. Enligt svenska Livsmedelsverket innehåller till exempel såväl ­industriproducerad glass som inlagd sill, mer sötningsmedel i dag än för tio år sedan.

Och när den mesta maten som vi stoppar i oss smakar sött och knappt ger något tuggmotstånd alls, vänjer vi oss vid det och vår sensoriska förmåga att uppfatta och uppskatta andra sorters mat utarmas, menade Puisais. Hans tes fick dessutom stöd av rapporter om att franska barn fick allt svårare att acceptera beska, syrliga och hårda livsmedel.

– För att kunna uppskatta mer komplexa maträtter krävs en hel del träning. När man introducerar fast föda till ett litet barn får man lägga till en smak eller en konsistens i taget och sedan nöta in det tills barnet vant sig. Äter man snabbmat – som kan vara väldigt likartad i smak och konsistens – får man inte den här sensoriska träningen och lär sig inte att uppskatta olika sorters livsmedel, säger Åsa Öström.

För att motverka denna smakmässiga likriktning bland barn – som kanske mer eller mindre växt upp på snabbmat – drog Jacques Puisais igång smak- och luktklasser runt om i Frankrike.

– Till skillnad från synen och hörseln, som redan från tidig ­ålder är väl utvecklad, är doften och smaken väldigt beroende av praktisk erfarenhet för att utvecklas. För att bygga upp de sinnena måste vi exponeras för olika smaker och dofter, säger Åsa Öström.

Till Sverige kom Sapere-metoden i mitten av 1990-talet och den har sedan använts på en rad svenska skolor. Ursprungligen var den tänkt för barn i mellanstadiet, men de senaste åren har även allt fler förskolor börjat intressera sig för det här sättet att väcka matlust. En handbok för förskolepersonal är därför på väg – vilket de ansvariga för Allebarnsrätten välkomnar.

– Barn mellan 0 och 2 år är ofta intresserade av att pröva nya smaker och konsistenser. Det bör man utnyttja både som förälder och som förskolepersonal genom att servera så allsidig mat som möjligt så att barnen vänjer sig vid olika smaker innan de blir mer misstänksamma mot mat, säger Åsa Öström.

Efter tvåårsåldern kommer nämligen många barn in i en fas då de blir mer försiktiga inför ny mat. Det beror inte på att deras smaklökar ändrats, utan handlar mer om deras psykologiska utveckling. Som tvååring har man blivit mer medveten om sin omvärld och tar mer aktivt ställning till vad man tror är bra för en och inte. Eftersom okänd mat skulle kunna vara farlig, känner barn ofta en intuitiv misstänksamhet mot den, förklarar Åsa Öström.

En annan viktig del av Sapere-metoden är att barnen tränas att sätta ord på sina smakupplevelser. Vad är det egentligen som gör ett äpple gott? Handlar det om krispigheten? Eller kanske om syrligheten?

– Genom att beskriva sina matupplevelser, skapar man en större medvetenhet om dem och man kan lättare förmedla till andra vad man tycker om och inte. I förlängningen tror jag att det kan ­bidra till en bättre självkänsla hos barnen. De blir medvetna om att de har en egen smak och tränas att stå för den inför kompisar som kanske tycker annorlunda, säger initiativtagaren Karin ­Alfredsson.

Den andra initiativtagaren, Karolina Sparring, arbetar som kock på en förskola i Stockholm och har personlig erfarenhet av hur svårt det kan vara att laga mat som tilltalar barn.

– Tidigare hade jag eget kafé. Det var väldigt välbesökt och jag fick hela tiden höra hur god min mat var. När jag började jobba på förskolan för fyra år sedan hade jag därför ett ganska gott självförtroende när det gällde matlagning. Men det tog barnen snabbt ifrån mig. Trots att jag bara serverade mat som jag själv tyckte var riktigt god, gick den inte hem till en början, berättar hon

Men Karolina Sparring gav inte upp och hon vägrade att gå snabbvägen via halvfabrikat. Ett av målen för Allebarnsrätten är just att barnens mat ska lagas från grunden, av bra råvaror. Om åtminstone en tredjedel av förskolebarnen åt av maten, fortsatte Karolina därför att servera den rätten med jämna mellanrum.

Och till slut vände det faktiskt. I dag äter barnen såväl mynta som lammfärs. De rätter som Karolina efter mycket experimenterande har fått barnen att gilla, samlas nu i en kokbok – Kom in och ät! – som hon ger ut tillsammans med Karin Alfredsson i vår.

– Det kan ta tio gånger innan ett barn vänjer sig vid en ny smak, så det gäller att ha lite tålamod och inte bli besviken över att barnen inte kastar sig över maten första gången man serverar den, säger Karolina Sparring.