En traditionell bild av hur kvinnan bör vara (naturlig och anpassningsbar) påverkar idealen för 2000-talets barafödande, anser Tove Karlsson, mamma till Ask, 2,5 år, och Ylva, 6 månader. För att väcka debatt har hon skrivit boken Att föda som en man.
Foto: JUREK HOLZER
”Stockholms förstföderskor pallar förlossningssmärta sämst”, stod det i tidningen City häromveckan. Artikeln refererade till en ny rapport från Socialstyrelsen som sade att 55,5 procent av förstföderskor i Stockholm använder ryggbedövning medan snittet i riket är 44,9. Den citerade meningen säger mycket om det ideal som råder bland många kvinnor som föder barn i dag: En ”naturlig” förlossning utan medicinsk smärtlindring.
Varför är det fint att stå ut med förlossningssmärtor? frågade sig Tove Karlsson när hon väntade sitt första barn. Inga andra smärtor anses goda på detta sätt. I vrede skrev hon debattboken ”Att föda som en man” (Nomad förlag). Titeln anspelar på gissningen att en större andel män skulle välja smärtlindring år 2009 om de var de som kunde föda.
Vetenskap och beprövad erfarenhet ger numera möjligheten att föda utan stor smärta och med små risker för barnet. Tove Karlsson anser att tanken om ”det naturliga” hänger ihop med en gammaldags syn på kvinnan. Hon förväntas anpassa sig efter naturen och lämna kunskap om medicinska landvinningar och logiskt tänkande bakom sig för att gå in i en traditionell roll som moder, en kvinna som sätter barnens och mannens behov före sina egna.
– Av en lycklig slump stämmer vissa delar av strävan mot en naturlig förlossning med strävan efter att spara pengar, säger Tove Karlsson.
Tove Karlsson är inte medicinskt utbildad utan arbetar med omvärldsbevakning. I boken har hon samlat statistik om bland annat användningen av smärtlindring i olika länder. Frankrike ligger högst, Finland betydligt högre än sina nordiska grannar och Nederländerna – där hemförlossningar är mycket vanliga – ligger allra lägst. Tyskland ligger högt i andelen kejsarsnitt. Hon vill visa att olika länder har mycket olika syn på vad som är bra metoder för att föda barn.
En mytbildning som finns här, och som möjligen döljer sig i citatet från tidningen City, är att det är kontrollfixerade storstadskvinnor som efterfrågar kejsarsnitt. Så är inte alls fallet, visar Tove Karlssons undersökningar. Tvärtom är det oftare lågutbildade i mindre städer som vill göra kejsarsnitt för att de är rädda för att föda vaginalt. Det är inte heller så att de flesta som söker hjälp för patologisk förlossningsrädsla är nervösa förstföderskor, utan omföderskor som varit med om traumatiska förlossningar.
Frågar man svenska barnmorskor framhåller de för det mesta att den födande kvinnan får välja själv om hon vill ha smärtlindring eller ej. De tvingar ingen att välja. Barnmorskor i Sverige har arbetat hårt för inställningen att de födande kvinnorna ska kunna påverka hur de vill föda och inte ”bli förlösta”. För några decennier sedan var det inte självklart att kvinnan hade inflytande över sin smärtlindring eller förlossningsställning.
Tove Karlsson tycker att pendeln har slagit över och att för mycket ansvar läggs på den födande kvinnan.
– Jag är ingen expert på att föda barn. Därför vill jag att de som har den medicinska kunskapen, barnmorskor och läkare, tar sitt ansvar.
Hon menar att de självklart ska informera om de risker som smärtlindringen kan innebära.
Själv har hon fött sina två barn i Frankrike, eftersom hon bodde där då. Det passade henne. Där får den födande kvinnan frågan om hon vill ha ryggbedövning (epidural) så fort hon kommer till förlossningskliniken.
– Då hamnar man inte i läget att ”det är för sent” eller ”det finns ingen narkosläkare tillgänglig nu”, som jag har hört många kvinnor berätta.
Tove Karlsson tycker att de barnmorskor hon mött inom mödravården i Sverige har varit välvilliga och sympatiska, men också att hon mötts av påståenden som att ”det är magiskt att föda”.
– Jag vill ha vetenskap från sjukvårdens sida, inte magi, säger hon.








