Det har varit många svåra studner för Lillemor Andersson som miste sin son 1995. Men det har ljusnat. - I dag är det ett annat liv. Den akuta smärtan, chocken och hopplösheten har bytts ut mot ett slags vemodig tacksamhet över att Jens faktiskt var en del av familjen Andersson i hela 18 år, säger hon.
Jens Andersson blev bara 18 år. Natten till den 25 mars 1995 bäddade han ned sig, tog av sig klockan, hängde upp sina kläder, och svalde en större mängd tabletter.
- Efter ett tag når man en punkt där det bara finns två vägar: Antingen går jag ned mig fullständigt i skuldträsket och kommer förmodligen inte upp levande. Eller så gör jag ett medvetet val, och går vidare, säger hans mamma Lillemor Andersson i dag.
Nyårshelgen närmar sig strax utanför Värnamo. Åren kommer och går här också. Det är den 27 december när vi ses, drygt en decimeter snö täcker marken och högtiderna avlöser varandra. Inte minst hemma hos familjen Andersson. I dag skulle nämligen
Jens ha blivit 29 år gammal.
- Jag saknar honom fortfarande otroligt mycket. Var vi än befinner oss så är det som att man ser ett hål i luften där Jens borde vara. Han kommer alltid finnas med oss, säger Lillemor Andersson.
Man talar ibland om likheter mellan de ungdomar som tar sina liv. Om hur ett visst personlighetsdrag kan återkomma trots att situationerna och bakgrunderna skiljer sig åt på alla tänkbara sätt.
- Vi säger att de har ”en viss skörhet”. De är känslomänniskor helt enkelt. Mer empatiska, öppna och uttrycksfulla, säger Lillemor Andersson, och den beskrivningen passar verkligen in på Jens. För sådan var han. Så här i efterhand inser man att det fanns perioder då han var deprimerad och riktigt nere redan som barn. Men det såg jag ju aldrig som någonting livsfarligt.
Jens tonårsperiod färgades av denna sköra känslighet och trots att han var en utåtriktad person med många vänner och aktiviteter så slöt sig ett tjockt mörker allt tätare omkring honom. En sorts psykisk skymning som blev allt
mer svårhanterlig, både för Jens själv och hans omgivning.
- Plötsligt var ingenting roligt längre. Han gjorde saker och levde som vanligt; åkte till innebandyn, gick till skolan, umgicks med sina vänner, men det fanns ingen glädje kvar. Inte ens maten smakade gott.
Och i början av 1995 avslöjade han också för första och sista gången något litet om sina planer.
- Vi hade suttit uppe och pratat en kväll när han gjorde klart att blev det inte bättre så skulle han ta livet av sig. Men inte ens då förstod jag att det var akut. Vi hade en väldigt god relation och kunde samtala om allt. Så jag tänkte bara att nu måste vi verkligen finnas här för Jens, dygnet runt.
- Som förälder lever man i illusionen att man alltid kan hjälpa sina barn. På ett eller annat sätt. Men så är det inte. Jens behövde professionell ledning, vilket jag inte hade kunskap nog att inse.
Fredagen den 24 mars hade Lillemor planerat att åka till sin nuvarande sambo med Jens lillebror Niklas, som då var sex år, för att stanna över natten.
Under eftermiddagen ringer Jens och frågar om de ”verkligen ska åka”.
- Jag visste ju hur han mådde och sa att vi kunde ställa in resan och stanna hemma med honom. Men Jens sa bara ”nej, det är lugnt. Jag har en bra dag.”
Någon timme senare hörde han av sig igen, och frågar samma sak.
- Efteråt har vi förstått att han ville försäkra sig om att ingen skulle vara hemma. Och det är förstås helt omöjligt att komma över det faktum att jag inte förutsåg det där och då.
På lördagsförmiddagen - den 25 mars 1995 - återvände Niklas och Lillemor till huset i Värnamo, där Jens cykel stod parkerad utanför.
- Vilket inte var någonting konstigt. Han bodde egentligen hos sin pappa men sov hos mig när han kände för det. Så jag reflekterade inte över det utan gick in och hängde av mig. Niklas stannade på gården och lekte.
På köksbordet ligger ett kollegieblock fyllt med Jens handstil.
- Jag suckade nog mest och tänkte att nu har han inte kunnat sova utan suttit uppe och skrivit av sig. Tittade inte närmare på det utan
gick för att titta till honom. Jag kom dock inte över tröskeln. Jens låg där, men jag såg ju med en gång att han inte var kvar längre.
Lillemor kunde knappt stå upp när hon ringde 90 000. ”Min son har tagit sitt liv. Kom hit.”
- För det förstod jag med en gång. En frisk pojk lägger sig inte ned och dör på det där viset. Samtidigt kom Niklas in och ville ha en kniv. Han och någon kompis skulle tälja. Jag försökte förklara att han nog ska vara kvar ute ett tag till. ”Mamma måste ringa någon som kan hjälpa henne att väcka Jens.”
- När Niklas blev äldre berättade han dock att han förstod med en gång att någonting var fruktansvärt fel.
- När ambulansen väl kom kunde jag inte begripa vad den gjorde där. Det fanns ju ingenting att göra för Jens. Han var död. När jag satt på sängkanten och la handen på honom var det som att ta i ett föremål; det var bara hårt och kallt.
Plötsligt var huset fullt av människor. Och trots att situationen var den allra mest fruktansvärda så behåller Lillemor något slags lugn.
-
Hade någon sagt till mig ett halvår tidigare att en av dina söner kommer ta sitt liv så hade jag aldrig trott mig kunna överleva det. Händer någonting sådant lägger man sig väl bara ned och dör. Men det gjorde jag inte.
- Jag stod dock där och tänkte en massa märkliga saker. Jens brukar till exempel hjälpa mig putsa fönstren hemma och jag vet att jag funderade en lång stund på vem som skulle göra det nu. Huvudet blir ett enda kaos och man vet knappt var, eller för den skull vem, man är längre. För det här händer inte. Det här är en dålig film eller en vidrig mardröm. Det är allt annat än sant.
Hur lång tid tog det innan du inser faktum?
- På ett plan förstår man ju med en gång. Men när man börjar ordna med mer praktiska saker som begravningen och minnesstunden så blev det hela mer konkret och faktiskt. Jens finns inte längre.
- När jag körde förbi hans skola och de hade flaggorna på halv stång så gick det också upp för mig på ett annat sätt: Det där är för Jens skull. Han är verkligen död.
Den kaotiska
tid som följer kommer så ned till det slutgiltiga, och redan nämnda, vägskälet. Ett vägskäl som Lillemor Andersson menar berör varje anhörig till ett självmordsoffer. En punkt som alla med någon form av ambition att överleva måste ta sig fram till, och förbi.
- Jag kände aldrig någon skam men skuldkänslorna höll på att bryta ned mig. ”Varför, varför, varför”; varför gjorde jag inte på det sättet? Varför hade jag så mycket tabletter hemma? Varför stannade jag inte kvar i stan? Varför insåg jag inte att han hade fått en depression och behövde hjälp? Varför, varför, varför?
- Till slut landade jag i något slags insikt av att antingen går jag ned fullständigt i det här skuldträsket, och då överlever jag förmodligen inte. Eller så gör jag ett medvetet val och släpper taget. Jag gjorde mitt bästa. Punkt. Och jag har ju dessutom två underbara pojkar till att ta hand om så för mig var det ett självklart val.
I dag är det ett annat liv. Den akuta smärtan, chocken och hopplösheten har bytts ut mot ett slags
vemodig tacksamhet över att Jens faktiskt var en del av familjen Andersson i hela 18 år.
- Det är klart att känslorna kommer tillbaka emellanåt. Jens älskade till exempel att träffa släkten, eller ”träffa sekten” som han uttryckte det, och det blir särskilt påtagligt kring jul och nyår att han fattas. Men vi fick i alla fall vara med honom ett tag, om än inte så länge. Jag försöker tänka på det sättet i stället. Fokusera på att han levde, och inte på att han dog.
