David Andersson, som nyligen blev pappa till Matteus, Emil Vranjancu och Anders Bornäs, som båda går i väntans tider för sitt första barn, utbyter erfarenheter. De går en kurs för nyblivna pappor i Varberg.
Män behöver män och pappor behöver pappor – för att få stöd och för att få prata om barnvagnar.
– Finns det fungerande nätverk för pappor så är chansen större att de blir hjälpta när de hamnar
i kris, säger Bengt Daniel Richardsson.
Han vill skapa bättre förutsättningar och möjligheter för det lilla livet. Det där livet som människan föder fram. Det lilla barnet ska få kärlek, omvårdnad och allt det bästa som livet kan erbjuda. Det är det som lockar Bengt Daniel Richardsson. Det är det som gör att han är intresserad av att skapa processer som rör sig framåt.
– Hur ska man fixa att vara pappa på 2000-talet? Jag kan vända mig till min egen farsa för att få veta hur jag ska mecka med bilen, men han vet inte hur det är att vara pappa i dag. Han hade andra förutsättningar.
Bengt Daniel leder pappagrupper i Varberg, på uppdrag från mödravården. Han talar om den förändrade papparollen och hur pappor i dag inte har några förebilder att vända sig till, det finns ingen att fråga till råds.
– Jag vill ge män möjligheten att dela med sig av sina erfarenheter och få råd om såväl praktiska saker som psykiska. Jag vill få dem att snacka om barnvagnar på samma sätt som vi pratar om bilar, menar Bengt Daniel.
Hans pappagruppsmöten handlar inte om fakta kring förlossningen. Det handlar om att få män att lyssna på varandra.
– Vi behöver andra män som vi kan inspireras av. Men för att få det måste vi våga införskaffa information från varandra. Våga fråga: hur fixar du det här? Eller: om jag bryter ihop, vart vänder jag mig då? Och för att prata med varandra krävs att man kan lyssna.
Bengt Daniel tror på lyssnandet. Män som lyssnar på andra män får andras perspektiv på olika livssituationer. Genom lyssnandet lär sig människor att kommunicera och att visa känsloyttringar, som skratt eller gråt, vilket kan leda till omvärderingar eller förändringar. Bengt Daniel kallar det för intelligent lyssnande och har i två år lyssnat på pappor
i Varberg.
– Genom att de får lyssna på varandra och utbyta tankar och erfarenheter går det att förebygga ångest och depressioner. De lär sig att det är okej att krisa när man får barn, precis som i många andra livssituationer.
Om en man skulle få ångest eller bli deprimerad så ska pappagrupper i framtiden kunna finnas där och fånga upp och stödja. Det är vad Bengt Daniel vill se.
– Kvinnor kan söka sig till varandra, och vi behöver bli bättre på att göra likadant. Jag vet inte varför vi män har så svårt för det.
Han skrattar. För innan han började med pappagrupper så har han jobbat i tio års tid med stödgrupper för män. Så han borde kanske veta var problemet ligger. Bengt Daniel är underskötaren och mentalskötaren som blev massör och därefter medicinsk qigong-instruktör. Att han började jobba med stödgrupperna var för att lära sig hur det fungerar med människans känslor och känsloyttringar.
– När män ska lära sig något söker de upp andra män. Vi hittar likasinnade och lär av varandra hur man spelar fotboll, jagar eller raggar brudar. Så stödgrupperna, precis som pappagrupperna, är ett forum där vi lyssnar på varandra. Alla har behov av att någon lyssnar på en.
”Hans” pappor träffas några gånger innan de har blivit pappor och några gånger efter att barnet har fötts. De ses ofta ute i naturen, promenerar längs med havet i Varberg eller i en park. Att kvinnor är ute och promenerar tillsammans med barnvagnar är inget konstigt, menar Bengt Daniel. Men han ser aldrig män som gör så.
– Det känns naturligt att försöka skapa sådana vanor, så det kan bli naturligt även för män att mötas i grupp, med barnvagnar.
En ambition med pappagrupperna från mödravårdscentralens sida är att få pappor att ta ut mer föräldraledighet.
– Men papporna känner sig ofta ensamma, de tar ut sina dagar, går till sandlådan och där finns bara kvinnor som pratar om fysiska åkommor, eller amning.
Män är uteslutna på många sätt, menar Bengt Daniel och berättar hur pappor som han har mött undrar vad det finns för information riktade till dem.
– Den enda information som en blivande pappa hade hittat var att han skulle ge stöd, ge varma blickar och massage till sin fru. Några andra män har antytt att de tycker att informationen som finns är fördomsfull.
Fler män än Bengt Daniel har uppmärksammat mäns behov och gjort något för att förändra situationen.
När Fredrik Höggren skulle vara pappaledig med sitt andra barn märkte han att det var ganska ensamt. Så i Engelbrekts församling i Stockholm, där han
nu jobbar som präst, började han att leda samtalsgrupper för pappor.
– Föräldraskapet innebär en stor omställning. Frågor och tankar uppstår, och skuldkänslor, för det är lite tabuartat att klaga som förälder, tycker Fredrik Höggren.
Han gillar inte konstateranden om att pappans viktigaste eller enda uppgift är att stödja sin partner när de har fått barn.
– Jag blir mörkrädd när jag hör sådant. Det skapar bara negativ press som gör att folk mår dåligt.
När ett barn föds, föds också två föräldrar, menar Fredrik. Därför efterlyser han att det skulle finnas någon slags relationsvård, som tar upp de negativa sidorna av föräldraskapet och där det skulle pratas känslor.
– När jag gick föräldrakurs handlade allt om förlossningen. Vem förbereder paret på att relationen kommer att slitas? När någon mår dåligt så tror pappan att det är honom det är fel på. Han tror att han är en dålig förälder, eftersom han verkar vara undantaget. Det finns ingen information som berättar att han inte är ensam.
Mansjouren är ett slags ”föräldra-Bris”, förklarar ordföranden Mårten af Ekenstam. Dit vänder sig män som mår dåligt, framför allt är det pappor i olika livskriser.
– Det finns ett behov från pappor att få mer uppmärksamhet på mödra- och barnavårdscentralerna, deras arbetssätt hänger inte ihop med bilden som samhället ger, att föräldraskapet är ett teamarbete.
Att mödra- och barnavårdscentralerna säger att de inte har resurser för att ta hand om papporna tycker Mårten af Ekenstam inte har med saken att göra.
– Det handlar inte om pengar, utan om inställning. Att pappor får känna sig inkluderade kan underlätta för dem som mår dåligt.
Fredrik Holmén är en annan pappa och han är engagerad i ”Vi pappor”, en intresseorganisation för pappagruppsledare i Stockholm.
– Informationen på mödra- och barnavårdscentraler är undermålig. Bara namnet är fel, det borde heta föräldravårdcentral i stället.
Han pratar om att många nyblivna föräldrar skiljer sig under det första året med barn och att pappagrupper är ett bra sätt att fånga upp papporna. Då kanske det går att minska antalet par som skiljer sig.
Bengt Daniel Richardsson i Varberg nämner samma sak. Han är övertygad om att det behövs fler pappagrupper runt om i landet och fler män som stödjer män.
– Generellt så handlar krishantering i dag inte bara om att träffa psykolog eller andra professionella. Det handlar om att bygga nätverk. Som pappagrupper.
