Även hundarna har fått anpassa sig till växelvis boende. Hos matte Eva Mårtensson får hundarna vräka sig i soffan, hos husse håller de sig snällt på golvet.
SUNDSVALL Karin minns när mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Då var hon nio år.
– Jag satt och tittade på tv. Ni pratade i köket. Sedan kom ni in och satte er på var sin sida av mig i hörnsoffan.
Karin kommer ihåg att hon grät, men inte riktigt vad de sade.
– Det är ju sex år sedan!
Eva Mårtensson och hennes dåvarande man hade redan gjort upp om boendet när de berättade för Karin. I den vevan hade de sett ett UR-program om skilsmässor. Det var en fiktiv vårdnadsrättegång där en pojke intervjuades. Han ville bo kvar hemma, varannan vecka med mamma och varannan med pappa. I programmet konstaterades att det inte var en särskilt realistisk lösning.
– Men vi tänkte att vi borde klara det. Vi bodde i ett hus 1,5 mil utanför Sundsvall och skaffade en etta i stan. Där flyttade vi ut och in varannan vecka, berättar Eva Mårtensson.
För Eva och hennes dåvarande man var skilsmässan inget hastigt beslut. De hade gått uppåt tio gånger på familjerådgivning, till en början med förhoppningen att kunna reparera förhållandet. Sedan blev samtalen mer en förberedelse för skilsmässan.
– Vi var ganska färdigpratade. Det är nog en förutsättning för att välja en sådan här lösning. Vi hade klarat av ”Det är ditt fel att...”.
Eva Mårtensson hämtar dottern Karin i skolan på Alnön, där hon går sista året. De tar extra sväng med bilen för att visa huset på norra udden av Alnön där de bodde förut.
Karin pekar ut det gula huset med utsikt över Alnösundet. Där bodde hon från ett års ålder tills hon var 14. Fasaden är av plåt, vilket var ganska praktiskt de sista fyra åren när mamma och pappa bodde där växelvis och ingen hade lust att måla eller renovera.
Vi stannar till vid strandkanten nedanför huset. Pointern Simson och den släthåriga foxterriern Ibsen far ut ur bilen.
– Hundarna bidrog också till att vi valde den här lösningen. På den tiden hade vi tre hundar och det är inte lätt att ha i en lägenhet, säger Eva.
Karin, som i dag hunnit bli 15 år, är glad att mamma och pappa lät henne bo kvar i huset och själva flyttade.
– Det var som att bo med båda två, bara det att den ena var borta hela tiden, säger hon.
Veckorna med mamma och pappa vara ganska lika – förutom maten.
– Det blev mer makaroner med pappa och mer konstig mat med mamma – hon experimenterar, säger Karin.
Eva tyckte att första halvåret var ganska plågsamt. Då delade hon och hennes exman både hus och lägenhet.
– Det var jobbigt att inte ha någon privat sfär. När vi slutade dela på lägenheten blev det väldigt mycket bättre.
Karins pappa hade träffat en ny kvinna. Efter ett halvår flyttade de ihop, men pappa bodde fortfarande varannan vecka med Karin i huset. Eva fortsatte pendla mellan lägenheten och huset.
– Då fungerade det rätt smidigt. För Karins del hade vi inte kunnat hitta en bättre lösning, säger Eva.
Varannan fredag, när Eva kom hem till ettan i stan, kranade hon upp ett bad med väldigt mycket skum, en liten ritual för att ställa om från det ena livet till det andra.
– Det var oerhört lyxigt att ha en liten lättskött etta, jag som var van att sköta ett helt hus. Och jag behövde inte sakna Karin på samma sätt, hon hörde liksom inte dit.
Eva och hennes exman höll kontakten via mejl och lappar.
– Det var rätt affärsmässigt. Vi kommunicerade om det nödvändigaste och höll oss på var sin kant.
De öppnade ett hus-barn-hundar-konto där båda satte in pengar. Sedan mejlade de ett excelark med budgeten mellan sig.
På lappar skrev de listor över vad den andra stod på tur att köpa hem till huset.
– Fast Magnus köpte det billigaste smuligaste papperet, medan jag ville ha tjockt vitt hushållspapper som man kan torka livsmedel med. Det slutade med att han vägrade köpa hushållspapper för att jag bara klagade, säger Eva Mårtensson.
I dag kan hon skratta åt struntkonflikterna, men då hade hon definitivt inte nära till skratt. Det dröjde ett par år efter skilsmässan innan de kunde småprata med varandra.
– Man måste sätta gränsen någonstans när man har skilt sig. Det fungerar inte att umgås om man samtidigt delar hus och går i varandras spår.
Året efter skilsmässan träffades ibland pappa, hans nya sambo, hennes dotter och Karin. De kunde göra en utflykt tillsammans på helgen, men pappa och Karin bodde ensamma i huset.
– I början fattade jag knappt att pappa och hon var tillsammans. Jag tänkte på henne som en av pappas arbetskompisar.
Karin uppskattar att hon fick mer tid med pappa. Han gjorde saker med bara henne, åkte på utflykt eller bara satt ner och pratade. Och hon fick lära känna hans nya familj i lugn och ro.
Någon gång i början sov pappas sambo över i huset på Alnön.
– Det hände typ en gång. Jag blev så tjurig så jag tror inte att de gjorde om det. Det kändes som om hon inkräktade på mammas område, säger Karin.
Hon trodde att hon skulle sakna pappa när hon bodde med mamma och tvärtom, men så blev det inte.
– Man vänjer sig förvånansvärt snabbt.
I början ringde Eva titt som tätt till Karin under pappaveckorna för att fråga om hon kommit ihåg gympapåsen eller bara för att höra hur det var med henne.
– Till slut sade Karin åt mig. ”Mamma, det är litet jobbigt när du ringer. När jag är med pappa så är jag med pappa och du stör faktiskt”, säger Eva och skrattar lite åt minnet.
Karin återkommer flera gånger under samtalet att hon absolut inte vill välja mellan mamma och pappa, inte favorisera någon. När hon var jättesjuk och åkte in för blindtarmsinflammation så frågade sjuksköterskan om mamma eller pappa skulle följa med, men inte ens då ville hon välja den ene före den andre.
Det som var tänkt som en övergångslösning kom att vara i fyra år. Karin var mycket bestämd att hon ville börja högstadiet innan de sålde huset. Men luften gick ur husmarknaden på Alnön och Karin hann börja åttan innan de fick huset sålt. Numera bor Karin med mamma i hennes nya radhus varannan vecka och med pappa, hans sambo och hennes dotter i deras hus varannan vecka.
I dag pratar hon om sina ”bonusföräldrar” och ”bonussyskon”. När folk tror att pappas sambo är Karins mamma bryr hon sig inte alltid om att förklara.
Vi åker hem till radhuset i Granlo där Eva Mårtensson bor. På vägen hem handlar de middagsmat i närbutiken.
– Gör nu inget konstigt med laxen. Jag vill ha sådan där vit sås med ägg i, säger Karin.
Så blir det också.
– Jag tror faktiskt att jag blivit en bättre förälder efter skilsmässan. Karin sade tidigt att ”en sak är bra med skilsmässan: när jag är med dig är jag mer med dig och när jag är med pappa är jag mer med pappa”. Hon har fått mer odelad uppmärksamhet, på både gott och ont.
Eva Mårtensson har en chefstjänst på universitetet och har kunnat gå hem vid 16-tiden de veckor hon har Karin, för att sedan jobba över de andra veckorna. Karins pappa har också haft möjlighet att disponera sin arbetstid ganska fritt.
Nu har Karin flyttat mellan mamma och pappa i ett år.
– Största skillnaden är att man har så mycket kläder på ett ställe helt plötsligt. Ibland har jag alla underkläder hos pappa när jag ska bo hos mamma.
Eva Mårtensson klagar aldrig på dottern när hon glömt något hos pappa. Hon vet ju precis hur det är.
– När jag pendlade mellan huset och lägenheten fick jag ha kläder i en färgskala på ena stället och i en annan på det andra, säger hon.
Under tiden som växelvis boende fick Eva ofta medkännande kommentarer från andra vuxna – ”det måste vara jättejobbigt”.
– Men det är inte svårare för en vuxen att hålla reda på sina saker i ett evigt flyttande än för ett barn, säger Eva.
Sedan ett par år har också Eva en ny partner, Jörgen, som bor
i Skåne. Även han har en tonårsdotter som flyttar mellan honom och mamman.
Karin tycker att det är jättebra att mamma träffat en ny man.
– Förut ville jag nästan inte berätta för mamma om allt roligt jag gjort med pappa och hans familj, om vi hade varit ute och ridit eller åkt skidor. Då tyckte jag så synd om mamma.
Karin tycker att det är kul att vara med Jörgens tonårsdotter Filippa, så kul att det inte blir någon helg i Stockholm på tumanhand för Jörgen och Eva den här månaden som de hade planerat. Filippa och Karin följer med.
– Vi tyckte det var orättvist att de skulle få åka till Stockholm och inte vi. Vi erbjöd oss att vi kunde vara själva i Stockholm, men det tyckte inte mamma var någon bra idé, säger Karin.
Om Karin nu som 15-åring ska recensera hur mamma och pappa skötte skilsmässan så tycker hon att det var bra gjort av föräldrarna att börja med att låta henne bo kvar och själva flytta.
– Men jag tycker att det är viktigt att föräldrar säger som det är och inte daltar. Ni sade att ni bara skulle prova att flytta isär ett tag. I början trodde jag det. När jag skulle förklara för en lärare så sade jag ”De ska inte skiljas – bara flytta isär”.
– Det var nog lite eufemismer, medger Eva.
– Man är inte så långsint när man är liten. Man smälter saker rätt fort, säger Karin.
