– När ett barn slår sitt syskon, och även oss vuxna, så säger man ”nej, så gör man inte” och lyfter bort barnet. Man kan inte avvakta, utan ska göra det direkt, säger Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog.
Foto: CATA PORTIN
– NEEEEEEJ, den är min, du får inte ta den!
– Jag ska ha den nu!
– Neeeej, jag hade den först.
– AAAAIIIIII!
Ytterligare ett syskonbråk och adrenalinet rinner till på föräldrarna. ”Nu slutar ni bråka! Jag har ju sagt åt er tusen gånger. Kan aldrig hålla sams?!”. Ilskan blandas med uppgivenhet och en känsla av misslyckande. Måste det vara så här. Vad gör vi för fel?
– Föräldrar känner så mycket skuld i dag och tycker att de har gjort fel, säger barn- och föräldrapsykolog Malin Alfvén.
– De tycker de blivit för arga, för ledsna och är för opedagogiska. Men föräldrar ska inte vara pedagogiska! De ska visa att de har alla känslor. Och – de flesta syskon bråkar, en del mer sällan och andra nästan jämt.
Varför?
– Svartsjuka är den största anledningen. Jag personligen är övertygad om att svartsjuka är något vi föds med. Ofta tror vi att det bara är det äldsta barnet som blir svartsjuk på sitt småsyskon, oftast om föräldrarnas uppmärksamhet, men det kan även vara den yngre som är svartsjuk.
Hur mycket ska man som förälder lägga sig i?
– Vi vuxna lägger oss i för mycket. Barn klarar mycket mer än vi tror. Låt dem vara en stund. Låt dem bli förbannade och bråka och se vad som händer. Men samtidigt finns det en gräns både för dem och för oss. Om vi föräldrar är trötta och irriterade orkar vi inte med bråken. Men är vi pigga kanske vi kan klara av att bita ihop och vänta en stund.
Den största förändringen hon sett på senare år är att föräldrar som skaffar ytterligare ett barn tycker synd om det första barnet.
– Föräldrarna känner att de överger det första barnet och förbereder och förbereder det på att det ska få ett syskon. Först har föräldrarna dåligt samvete över ettan, sedan för att de försummar tvåan.
Men det är faktiskt inte synd om ettan, understryker Malin Alfvén.
– Vårt syfte är ju ändå att ge familjen en person till att älska och tycka om, så då får man förmedla det från första stund. Nu är vi fyra i vår familj, punkt slut, och det är något som är bra. Och så fort vi märker att storasyskonet attackerar sitt småsyskon ska vi hejda det. Inte hålla på och tänka att ”det är för att han känner sig övergiven” – det är larv.
Fysiskt våld är aldrig okej, säger Malin Alfvén. Aldrig. I det ingår slag, sparkar, att rivas, bitas och dra i håret. Då måste man gå in som vuxen.
– När ett barn slår sitt syskon, och även oss vuxna, så säger man ”nej, så gör man inte” och lyfter bort barnet. Man kan inte avvakta, utan ska göra det direkt. Barn springer nästan aldrig ut i gatan för där är vi tydliga, vi blir så upprörda, säger Malin Alfvén som menar att föräldrar ska vara lika tydliga när det gäller våld och inte diskutera det så mycket.
Vad kan man göra för att minska bråken?
– Dela på barnen. Hela familjen behöver inte vara tillsammans hela helgen till exempel. Gör istället saker med ett barn i taget så att alla kan få lite lugn och ro. Och varje barn kan få känna sig som en egen individ.
Även familjeråd är ett bra sätt när barnen är stora nog, ungefär från fyra år, tycker Malin Alfvén.
– Man avsätter en lugn stund då man som familj pratar igenom hur man vill ha det. De vuxna kan säga ”vi tycker inte att det är roligt när ni bråkar. Kan vi få hjälp av er hur vi kan göra?”. Barn är jättebra på att själva komma med lösningar på problemen.
Är det bra att bli vänner igen efter ett bråk med en kram eller ett förlåt?
– Jag är inte för det där med förlåt. Istället kan man tala om det som hände och be barnet tänka sig in i situationen. ”Hur skulle det kännas om du var lillasyster och din storebror gjorde så här mot dig?”. Det gäller också oss vuxna. Vi ska inte vara för snabba med att säga förlåt. Det är först när man känner sig färdig för det som man kan bli vänner igen. Är du inte färdig, så säg det ”jag kan inte kramas än, jag är fortfarande så arg och ledsen”. Det ger också barnet en chans att tänka efter.
Föräldrar kan ibland känna att de behandlar sina barn orättvist. Att de till exempel alltid blir argare på det stora barnet som borde veta bättre.
– Det är vår ryggmärgsreflex att skydda den lilla, och det ska vi göra. Och dagens föräldrar är bra på att kompensera och avsätta egen tid med det stora barnet.
Enligt Malin Alfvén beror syskonbråk mer på personlighet än på hur många år det är emellan två syskon. Och syskon har inte valt varandra. Det finns syskon som absolut inte trivs ihop.
– Men i en familj ska man ändå kunna vara tillsammans. Så är livet. Vi gillar inte alla, men man måste ändå lära sig att vara på samma arbetsplats till exempel.
Något knep för att få syskon att vara vänner livet ut finns inte. En del bråkar som barn och blir vänner som vuxna, för andra är det tvärt om.
– Det finns inga garantier. Det handlar om vars och ens egen personliga utveckling i livet. Vi kan heller inte veta om vår parrelation håller livet ut.
