Det läggs för stor vikt vid det biologiska föräldraskapet. Man kan älska ett barn precis lika mycket även om det inte bär ens eget DNA. Den insikten har Jessica Blom Larsson landat i sedan vi sist skrev om henne och maken Niklas här på Idagsidan.

Då, för nio år sedan, presenterades de som ett av Sveriges 250 000 ofrivilligt barnlösa par. De stod inför sin andra – och sista landstingsfinansierade – provrörsbefruktning (IVF). Även om läkarna varit tydliga med att oddsen att lyckas inte var så goda, hoppades de ändå kunna bli föräldrar till ett gemensamt bio­logiskt barn. Förr eller senare.

Men några veckor efter att den påfrestande hormonbehandlingen avslutats och det befruktade ägget återinförts i livmodern, fick Jessica en blödning. Det andra misslyckade försöket var ett faktum.

Inför den behandlingen var båda inställda på att gå vidare, om det krävdes, och göra fler provrörsbefruktningar – kanske upp till sex stycken – på en privat klinik. Eftersom varje behandling kostade runt 25 000 kronor, oroade de sig för hur de skulle få ihop pengar. Jessica var 33 år och hennes biologiska klocka tickade på. De vågade därför inte vänta tills de pluggat klart och fått bättre ekonomi. I stället funderade de på att sälja av möbler eller be släkten om ett lån.

– Pengarna var ett problem, men det som gjorde att vi satte punkt redan efter andra försöket var att jag mådde så fysiskt och psykiskt dåligt av hormonbehandlingarna. Niklas tyckte inte att det var värt priset och ville absolut inte göra fler försök.

I stället svängde de snabbt om och påbörjade en adoptions­utredning. Eftersom en adoption kostade minst 80 000 kronor, unnade de sig inget extra utan sparade varenda krona de kunde avvara. Till slut kändes det som om hela deras liv lagts på hyllan i väntan på ett barn. De bestämde sig för att avvakta med adoptionen tills de fått bättre ekonomiska förutsättningar.

Men även om det kändes som ett klokt beslut, gick barnlängtan inte bara att skjuta undan. Jessica berättar att hon bar sorgen över barnlösheten med sig hela tiden. Gravida magar och nyfödda bebisar fick det att svida i hjärtat.

– Ibland kunde jag plåga mig själv genom att frivilligt besöka nyförlösta väninnor på BB. När jag satt där med deras små parvlar i famnen, höll jag nästan på att gå sönder, berättar Jessica.

Men trots att de hoppat av adoptionsprocessen fortsatte tankarna att mala kring alternativa sätt att bli föräldrar. I diskussionerna kom bland annat fosterbarn upp, men tanken att kanske tvingas lämna ifrån sig ett barn som man fäst sig vid skrämde. Till slut bestämde de sig för att bli jourfamilj och öppna sitt hem för barn i kris. Hittills har drygt 30 barn och tonåringar bott hos dem ett antal månader. Att driva jourhemmet är numera Jessicas heltidsjobb.

– Även om man fäster sig extra mycket vid vissa barn och gråter floder när de åker, vet man redan från början att man bara har dem till låns för en tydligt begränsad period. Den vetskapen fungerar som ett mentalt skydd, säger Jessica.

Men en dag fick de en förfrågan om de kunde tänka sig att ta emot en pojke på mer permanent basis. Han hade omhändertagits nästan direkt efter födseln och tillbringat sitt första halvår i ett annat jourhem. Socialtjänstens utredning visade att han behövde ett långvarigt omhändertagande.

– Det går inte att beskriva den omedelbara kärlek som vi kände för honom. Jag minns exakt känslan när jag första gången fick se och röra honom. Jag har ju inte fött barn själv, men jag kan omöjligt föreställa mig att det är så annorlunda.

Pojken har nu bott hemma hos Jessica och Niklas i fem år. De betraktar honom som sin son och han dem som sina föräldrar. Samtidigt finns den biologiska mamman med i deras liv och de träffas regelbundet.

– Hon och jag har en jättebra relation. Det är viktigt att vår pojke har tillgång till sin historia. Däremot kan andra människor fälla ganska klumpiga kommentarer inför honom och fråga var hans ”riktiga” mamma är. Även om de menar väl, kan det göra mig ursinnig. ”Hans riktiga mamma står här, framför dig”. Han har två riktiga mammor. Den biologiska mamman har gett honom livet och det är klart att han älskar henne. Men vi är också riktiga föräldrar, som vill ge honom all kärlek och trygghet i världen.

För ett år sedan fick de en ny förfrågan om att ta emot en pojke på 14 månader. Han var först jourhemsplacerad hos Jessica och Niklas, men ganska snart gjordes bedömningen att även han skulle behöva en mer långvarig familjehemsplacering.

– Jag blev totalförälskad även i honom. Periodvis har jag haft mardrömmar om att någon knackar på dörren mitt i natten och tar barnen ifrån oss. Men jag har valt att betrakta detta som vanlig föräldraoro. Att barnen ska försvinna är väl alla föräldrars skräck. Biologiska barn kan ju gå framför en skolbuss och bli påkörda. Som förälder får man väl lära sig att leva med den oron.

Jessica berättar att socialtjänsten på vissa håll i landet är rädd för att placera barn hos ofrivilligt barnlösa personer, eftersom de riskerar att knyta dem så hårt till sig att umgänget med de biologiska föräldrarna försvåras. Dessutom kan en separation bli väldigt smärtsam för det barnlösa paret.

– Även om jag förstår hur de tänker, tycker jag att det är lite synd att avfärda alla ofrivilligt barnlösa rakt av. Det finns ju många utsatta barn som verkligen skulle behöva föräldrar som kan gå in till hundra procent för att ge dem kärlek och trygghet. Med egna biologiska barn har man kanske inte den tiden och de känslomässiga resurserna, säger hon.

Mot slutet av den förra intervjun, fällde Niklas en kommentar om att det kanske fanns en dold mening med att de inte kunde få egna biologiska barn på naturlig väg och att de kanske hade en annan uppgift att fylla. Idag är de övertygade om att så är fallet – och tacksamma för att livet blev som det blev. Hade provrörsbehandlingarna lyckats eller adoptionen genomförts, hade de inte haft ”sina” älskade pojkar hos sig i dag.

– Det kan kanske uppfattas som ett psykologiskt försvar, men jag känner verkligen så. För en tid sedan trodde jag att jag mot alla odds blivit gravid och den känslan var faktiskt inte odelat positiv. Vad skulle det ha inneburit för våra pojkar? Jag älskar dem så otroligt mycket – även om de inte bär våra DNA i sig.