– Det var inte alls jobbigt att vara gravid och att ha spädbarn. Båda barnen har varit lätta. De har sovit och ätit. Jag fattade inte vad alla pratade om. Det är nu först som det har blivit jobbigt med alla syskonkonflikter och strider, säger Gunilla Wiklund, här tillsammans med barnen Anton och Carl och maken Dag.
När Gunilla Wiklund var yngre var familj och barn något som låg långt fram i tiden. Inte nu - sedan, tänkte hon. Men när sedan kom, hittade hon ingen man. Gunilla insåg att hon inte både skulle hinna träffa en man och skaffa barn innan den biologiska klockan sade stopp.
- Innan jag träffade Dag hade jag helt slagit undan tanken på barn. Det var ingen stor grej som jag minns det, det var inget som jag mådde dåligt över. För mig var det viktigare att hitta en man att dela livet med. Jag var trött på att vara singel.
När hon väl träffade Dag, en jämnårig man som inte heller hade några barn, gick allt snabbt. Hon blev gravid inom ett år, på naturlig väg.
- Trots att vi inte hade inte känt varandra så länge när vi fick barn hann vi göra en hel del tillsammans innan pojkarna kom. Men ändå kan jag önska att vi hade haft mer egen tid.
Vi sitter vid köksbordet hemma hos Gunilla och Dag Wiklund. De har nyligen flyttat in i en fyra på Söder eftersom tvåan de bodde i blev för trång. Här finns hiss, badrum med
tvättmaskin och en stor gård att leka på.
De slog till, trots att Gunilla inte gillade åttiotalsstilen. Man får andra prioriteringar med barn, förklarar hon. Gunilla och Dag fick sin förste son Carl när de var 42 år gamla och sin andre son Anton när de var 45. Gunilla tyckte inte att det var någon stor omställning att få barn. I början.
- Det var inte alls jobbigt att vara gravid och att ha spädbarn. Båda barnen har varit lätta. De har sovit och ätit. Jag fattade inte vad alla pratade om. Det är nu först som det har blivit jobbigt med alla syskonkonflikter och strider.
Ett barn var romantiskt. Två barn gjorde att vardagen blev mer kaotisk.
- Vi har två killar, så det tjongar på lite mer här hemma, säger Gunilla som tycker att det är svårt med gränssättningen gentemot barnen.
Ibland går konflikterna i varandra hela dagen - eller hela veckan.
- Jag är inte den mamma som jag beslutade mig för att vara. Det föll väldigt snabbt efter andra barnet, säger Gunilla Wiklund som ändå tycker att hon är en bra
mamma.
Familjen är utomhus mycket, äter middagarna tillsammans varje dag, umgås på helgerna och åker till landet på somrarna. Leker, skrattar, läser sagor, tjatar, ja allt som en småbarnsfamilj brukar göra.
- Det bästa jag kan ge mina barn är tid - och det är där skon klämmer, de vill ha mer av en hela tiden.
Gunilla känner sig sliten efter mammaledigheten och längtar tillbaka till jobbet som sjuksköterska på intensiven. I dagarna byter Dag av henne hemma under två månader. I januari börjar även minstingen Anton på dagis. Då ska Dag arbeta heltid och Gunilla deltid.
- Vi har haft för lite tid för varandra och för oss själva. Det måste vi bli bättre på, säger Gunilla Wiklund.
De har ingen hjälp med avlastning från sina egna föräldrar, som yngre föräldrar kan ha. Både Gunillas och Dags pappor dog i våras och deras mammor är runt 80 år gamla.
- Jag kan känna mig avundsjuk på andras barn på dagis som har mormödrar som är unga och raska. När man är i 40-50-års åldern, som vi är, så händer stora saker i
livet. Föräldrar dör, själv kan man drabbas av sjukdomar och mitt i det är vi småbarnsföräldrar.
Men hon ser även fördelar med att vara äldre förälder.
- När man är yngre är man mer sugen på att resa och är kanske mitt uppe i en utbildning eller nytt jobb. Barnen bara kommer mitt i det. Vi slipper plugga på nätterna och leva på studielån. Vi har båda fast jobb och en bra ekonomi. Men man väljer inte i livet, det blir som det blir.
Trots att Gunilla var över 40 under båda sina graviditeter var hon inte nervös över att något skulle vara fel på barnen.
- Vi har inga sjukdomar i släkten och jag var helt frisk under graviditeten. Jag var övertygad om att allt skulle gå bra, säger hon och berättar att de ändå valde att göra fostervattensprov på båda barnen, något som alla mammor över 35 år erbjuds att göra.
Hur ser du på framtiden?
- Jag lever i nuet. Jag har svårt att se mig själv som en 60-åring. Jag kan inte ens föreställa mig min äldste son i skolan. Men allt beror på vilken person man är. Jag har
alltid varit frisk och känner ingen rädsla inför döden. Det har jag aldrig gjort. Om jag lever tills jag är 80, vilket är ganska normalt, så kommer barnen att vara stora då.
Några dagar senare är jag tillbaka i Dag och Gunillas hem. Den här gången för att prata med Dag Wiklund. Han är hemma från jobbet som civilekonom för att vara pappaledig med Anton, den yngste. Gunilla är på fotvård och Carl är på dagis. Väggalmanackan på kylskåpet i köket - som trängs med barnens teckningar, lappar från dagis och ett bröllopsfoto av Dag och Gunilla - är bibeln i familjen. Där står allt som alla i familjen ska göra.
- I helgen var jag ensam med barnen eftersom Gunilla jobbade. Vi var på Spårvägsmuseet och på Skansen. Det var två roliga dagar för oss alla tre. Jag tror att sälarna var barnens favoriter. Att gå hemma hela dagen är rätt så trist både för dem och för mig, säger Dag Wiklund medan Anton med napp i munnen klättrar i och ur hans knä om och om igen.
Dag hade inte funderat på barn innan han träffade
Gunilla. Det var aldrig aktuellt eftersom han inte hade någon stabil relation. Nu är han glad över att han har sönerna.
- Jag brukar tänka på vilken tur det är att barnlösa inte vet vilken känsla det är att ha barn. Det är en helt annan dimension.
Men det underbara har också baksidor. Det dåliga samvetet gnager när han har rutit till.
- Efteråt funderar jag på om jag gjorde rätt. Var det verkligen nödvändigt? Det blir så mycket nej hela tiden. Jag försöker vara konsekvent och inte skrika så mycket, men tyvärr så gör jag det. Carl, den äldsta, är slamsig och tramsig vid matbordet och det skapar konflikter varje dag. Det är svårt att sätta gränser. Vad gör man när de inte lyssnar? Jag funderar mycket. Men när dagen är slut är vi alltid vänner och kramas.
Saknar du något från det liv du levde före barnen?
- Nej, inget som jag kan komma på. Det är ju svårt att gå på restaurang och så. Allt måste planeras mycket mer, det blir inget spontant. Men det finns ingenting som jag inte kan göra.
Han och Gunillas
jämnåriga vänner har barn som redan är i princip utflugna. De har knutit nya kontakter på BVC och på dagis.
- Det finns säkert de som är 25 år. Men det är inget som känns obehagligt eller konstigt. Jag känner mig inte gammal.
Dag Wiklund tycker inte att åldern på vännerna eller deras barn spelar så stor roll när man umgås.
- Det är snarare när vi umgås med vänner som inte har barn som vi oroar oss. Men inte för åldern, utan för att barnen kanske stör när de busar och skriker.
Dag känner sig inte rädd för att dö ifrån sina barn. Inte ens när han i våras drabbades av en inflammation i hjärnan blev han rädd.
- Det kan vem som helst få, även yngre, säger han men erkänner att han ändå har blivit lite flygrädd sedan han blev pappa.
Hans egen pappa var 42 år när han fick Dag - lika gammal som Dag var när han blev pappa till Carl. Dag beskriver sin pappa som en aktiv man med god fysik som högg ved tills han var över 80 år.
- Jag uppfattade aldrig min pappa som gammal, jag skämdes inte över honom vad jag
minns utan såg upp till honom och tyckte mycket om honom. Men jag upplevde honom alltid som gråhårig. Jag hade en väldig respekt för min pappa, något som jag tycker att Carl saknar.
Som äldre förälder har han funderat på att han själv kanske aldrig kommer att få träffa sina framtida barnbarn. Anton hann aldrig träffa sin farfar, som bodde 47 mil norrut, innan han dog i våras.
- Egentligen ska man nog inte bli förälder om man är äldre än vad vi var. Men det är svårt att sätta en gräns. Det är inte idealiskt att bli pappa om man är 60 år eller äldre, men vad ska man säga? Det kan bli bra det också.
