Som barnkär – och lesbisk – insåg Ylva tidigt att hennes väg till föräldraskap förmodligen skulle se lite annorlunda ut. I umgänget fanns redan flera mammor som skaffat barn med hjälp av insemination, så det sättet att bli förälder kändes inte så främmande.

Men jag har argumenten för mitt beslut och kan stå fullt ut för det. Sedan får barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp i den här familje- konstellationen.

– Jag levde tidigare i en relation med en kvinna och vi hade allvarliga planer på att försöka få barn ihop. Men så separerade vi och då kändes det först som om min chans att bli förälder försvann. Allt var bara nattsvart.

Men när Ylva väl kommit på fötter igen efter separationen, kände hon att det inte var så avgörande att ha en partner vid sin sida när ett barn blev till. I hennes fall skulle det ju troligtvis ändå ske på en klinik med donerad sperma. I stället för att låta åren gå, bestämde sig Ylva, som då var 29 år, för att ta saken i egna händer och försöka bli gravid som ensamstående.

– Jag jobbar som lärare och har alltid tyckt att barn är en viktig del av livet. Eftersom jag helst ville ha flera barn, vågade jag inte vänta för länge.

Ylva fick en tid för insemination på danska Storkkliniken. Hon kom till Köpenhamn två timmar före utsatt tid och passade på att promenera runt i stan för att få en känsla för Danmark – hennes potentiella barns andra ”hemland”. På skakiga ben klev hon sedan in på kliniken.

– Känslan av att kunna bli gravid var svindlande, men själva inseminationen kändes inte särskilt högtidlig. Det är väl det tråkiga med det här sättet att bli gravid: man ligger där ensam på en brits på en klinik. Kanske hade det känts mer speciellt om man varit där som par. Nu var jag bara fokuserad på slutresultatet: att få barn.

Och Ylva hade tur. Redan första inseminationsförsöket lyckades. Eftersom allt gått väldigt snabbt, hade hon inte hunnit prata med omgivningen om sin plan att försöka bli förälder – vilket hon i efterhand tycker verkar ”helt galet”. Först när nästan halva graviditeten gått, berättade Ylva att hon väntade barn.

– När jag väl berättade blev alla väldigt förvånande – men glada. Mina systrar var superpositiva och svågern korkade upp champagne.

Det här var 2005 och vid den tiden genomfördes i princip bara anonyma donationer i Danmark. Ylva kunde därför inte välja något annat.

Och en snöig aprildag föddes sonen Edgar på Södersjukhuset i Stockholm. En av Ylvas systrar och två nära vänner var med under förlossningen.

Efter några år ville Ylva försöka få ytterligare ett barn och då ställdes hon inför valet om hon skulle välja samma donator så att barnen blev biologiska helsyskon eller om hon skulle ta någon helt annan. Valde hon samma donator skulle även hennes andra barn få en anonym biologisk pappa – trots att flera danska kliniker då även börjat erbjuda öppna donatorer.

– Det är svårt att fatta så här stora beslut åt sina barn och jag funderade länge. För mig är syskon barn som lever i nära relation till varandra. Det biologiska spelar egentligen ingen större roll. Samtidigt kan det ju inte vara någon nackdel att vara biologiska helsyskon, säger Ylva, som till slut valde samma anonyma donator till sonen Herbert, som nu hunnit bli två år.

Redan under första samtalet på Storkkliniken fick Ylva frågan hur hon skulle berätta för ett eventuellt barn om dess tillkomst. Ylva hade då en genomtänkt plan för hur detta skulle ske på ett pedagogiskt och bra sätt. Vad hon inte räknat med var att Edgar – som var väldigt tidig språkligt – skulle börja ställa frågor om pappa redan som 1,5-åring.

– Jag var lite oförberedd, men försökte på ett väldigt enkelt sätt förklara att ”mamma längtade jättemycket efter barn” och att ”en snäll man hjälpte mig med det” – men att han inte är någon pappa.

Edgar fortsatte dock att fråga. Han hade troligtvis sett att alla dagiskompisarna hade pappor och att familjer oftast ser ut så i barnböcker och på film.

– Jag försökte förklara att hans pappa bor i Danmark och att vi inte kommer att träffa honom eftersom vi inte vet vad han heter eller var han bor.

Ett tag nöjde sig Edgar med det svaret. ”Mamma är i skolan och pappa i Danmark.” Men efter en tid kom frågorna kring pappa upp igen. Det han funderade mest över nu var om hans pappa var snäll.

– Då kunde jag svara att ”han är jättesnäll eftersom han har hjälpt mig att få dig”. Det nöjde Edgar sig med. Hittills har det varit de stora grejerna för honom. Han ville veta var pappa fanns och om han var snäll.

Ylva, som själv är uppvuxen i en kärnfamilj, är övertygad om att det har betydelse att växa upp utan en närvarande biologisk förälder. Frågan är vilken betydelse. Säkert skiljer det sig dessutom åt från barn till barn. För vissa adoptivbarn har adoptionen varit ett stort trauma och för andra inte. Så kommer det säkert att vara även för donatorbarn, resonerar Ylva.

– När mina barn är 15 år och går igenom sin tonårskris, är det ju ganska troligt att de här frågorna finns med. Men jag har argumenten för mitt beslut och kan stå fullt ut för det. Sedan får barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp i den här familjekonstellationen. Jag är kanske naiv, men jag tänker att om man är så efterlängtad och älskad redan innan man finns, måste det räcka ganska långt.

Som lärare träffar Ylva nya årskullar med barn varje år och bland dem finns det de som har såväl tre som fyra föräldrar omkring sig, men som ändå inte blir tillräckligt sedda. Sedan finns det barn som bara har en förälder och som får jättemycket närhet.

– Visst kan det vara bra med två vuxna till hands, men det är kvaliteten i relationerna som räknas, säger hon.

Rent praktiskt är det förstås ändå ett tyngre lass att dra som ensamstående förälder. Ylva får ofta frågan hur hon orkar. Hennes lösning är noggrann planering och att prioritera bort det som inte är helt nödvändigt, som storstädning. Barnen ger dessutom otroligt mycket glädje och energi tillbaka, betonar hon.

– Men visst kan det vara jobbigt att allt hänger på mig, hela tiden. Föräldraledigheterna har i ärlighetens namn varit ganska tuffa. Ibland har jag önskat att det hade kommit hem en annan förälder och avlöst mig vid 17-tiden.

Nu när barnen går på förskola och Ylva jobbar, flyter vardagslivet på lite lättare. Det är härligt att få längta efter barnen, konstaterar Ylva, som denna fredagseftermiddag har unnat sig att träna en stund på egen hand. Nu väntar dock dagishämtning och sedan fredagsmys.

– Helgerna är härliga, men också lite tuffa. Jag måste fylla hela dagarna med aktiviteter – samtidigt som alla par sugs in i sina familjer. Som tur är umgås vi mycket med andra ensamma mammor och deras barn.

– Och även om småbarnslivet är jobbigt emellanåt, känner jag en oerhörd tacksamhet över att få leva med mina barn. I mitt fall var det ju inte alls självklart.