Läscuper där den elev som läst flest sidor skönlitteratur vinner, läsolympiader där målet är att skolans elever tillsammans ska läsa 1 000 böcker, bokryggar på rad runt skolmatsalens väggar, hemskickade lappar där föräldrarna ska intyga att barnen har läst 20 minuter varje kväll, honungsburkar som fylls med en droppe honung för varje läst bok, bokpizzor och boktårtor som belöning för lästa böcker.

Larmrapporter om att svenska barns läsförmåga sjunker har fått lärare och skolledare att nästan slå knut på sig själva i försöken att hitta på nya sätt att få barnen att läsa mer. Föräldrar å sin sida mutar barnen med ”skärmtid” för att få dem att läsa. Den tid då barn kunde få bannor för att de hängde över böcker känns mycket avlägsen.
Annette Ewald, expert vid Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling, disputerar i mars på en avhandling där hon studerat hur lärare använder sig av skönlitteratur i svenskundervisningen. Under fyra år har hon följt fyra mellanstadieklasser.
– Jag blev lite förvånad hur marginaliserad litteraturläsningen är. Man läser väldigt lite och väldigt splittrat, säger Annette Ewald.

I de klasser hon studerade spelade ”bänkboken” en dominerande roll. Eleverna hade en skönlitterär bok i bänken som de läste i vid särskilda lästillfällen eller när det blev tid över.
– Det blev en privat liten lässtund som en del barn uppskattade, medan andra barn läste väldigt lite och skrämmande många ingenting alls.

Elever som inte var klara med andra uppgifter eller inte hade lust att läsa kom undan med att ha boken liggande i bänken.
Två av skolorna fick nationellt stöd för att stärka läsandet.
– De här lässatsningarna tenderar att bli kvantitativa bokbad där eleverna läser bok efter bok och skriver recensioner. Läsandet får inte liv utan blir en mekanisk sysselsättning. Uppföljningen med recensionsskrivning blir också mekanisk.

Frånvaron av en fördjupad, reflekterande dialog kring texterna var slående. De elever som redan var intresserade läsare kunde botanisera fritt och fick glädje av satsningarna.
– Men de elever som har liten läserfarenhet, ofta pojkar, kommer vilse i bokfloden och bär Bert- och Suneböcker fram och tillbaka. Konsekvensen är att skillnaderna mellan eleverna blir större och större.

Annette Ewald intervjuade eleverna i början och slutet av projektet. Det fanns svaga läsare som inte läst någon bok alls under hela projektet, medan bokslukare hunnit med ”minst 30 böcker och jättemånga recensioner”.

De fyra skolorna i studien är valda för att de är ”vanliga”, de ligger i områden som är genomsnittliga vad gäller inkomster och andel invandrare. Ingen skola har utmärkt sig för att vara påtagligt framgångsrik, men inte heller markant problematisk.
– Det är viktigt att påpeka att det här är en kvalitativ studie och att man inte kan dra generella slutsatser att det ser ut så här överallt i landet, men resultaten ger oss anledning att diskutera vad vi gör med läsningen i skolan.
De skolor Annette Ewald studerade gjorde inga uppföljningar av projekten.
– Det satsas från kommuner, Kulturrådet och skolmyndigheter på läsprojekt, men det görs tyvärr svaga utvärderingar. I de två skolor som fått statligt stöd gjordes inte ens en enkel uppföljning i arbetslagen där lärarna satte sig och funderade över hur projektet fallit ut.

Stora internationella läsundersökningar visar att svenska barns läsförmåga försämrats. De är fortfarande duktiga på att läsa informationsmaterial och tyda tabeller, men har halkat efter när det gäller att tolka och förstå skönlitteratur och sakprosa.

Ulrika Wolff vid Göteborgs universitet har i sin doktorsavhandling analyserat data om nioåringars läsförmåga 1991 och 2001. På tio år hade den grupp vuxit som visserligen kunde läsa orden, men som hade svårt att förstå vad texten handlade om. Andelen goda eller medelgoda läsare hade minskat från cirka 75 till 65 procent på tio år.
Varken den gamla eller den nuvarande lärarutbildningen ger lärarna tillräcklig kunskap i textanalys och litteraturreception, menar Annette Ewald. Nya lärare kan ha visioner om en mer utvecklad läsundervisning, men faller snabbt in i den lästradition som finns på skolan. Litteraturläsningens betydelse för kritisk reflektion och självständiga ställningstaganden som kursplanerna så vackert talar om överskuggas av färdighetsträning.

– Antingen är det ingen läsning alls utom bänkboken eller så badar man i böcker. Man fyller klassrummet med böcker och säger att nu läser vi två timmar om dagen i fyra veckor. När klassen tillsammans har läst 200 böcker ska fröken sova på taket eller rektorn äta upp en daggmask. Det tenderar att stanna vid en kvantitativ ytlig textkonsumtion som man vet ganska lite om vart den leder.

Övar den inte upp läsfärdigheten?
– Ja, möjligen gör den det för de som faktiskt läser. Men de är redan goda läsare.
Annette Ewald menar att om eleverna bara läser ”på ytan” och aldrig får hjälp av mer erfarna kamrater eller lärare att prata om hur de tänker när de läser, så får eleverna inte nödvändigtvis en fördjupad förståelse för det lästa.
– Om man diskuterar boken så får läraren en bättre uppfattning om hur eleverna läser och kan hjälpa dem att se nya saker i texten.
Annette Ewald anser att lärarna inte får någon större hjälp av kursplaner och läroplaner i att förstå hur man kan fördjupa elevers läsupplevelse.

– Kursplaner och läroplaner har också det här outtalade att litteraturläsning i sig gör en människa demokratisk, fördomsfri och god. Fokuseringen på det kvantitativa läsandet gynnar en ytläsning och en syn på läsning som skidåkning, man ska träna upp konditionen.
Det är svårt att engagera pojkarna som ”bara sitter och vänder blad i Bert- och Suneböcker”.
– Jag säger inte att lärarna inte försöker, för det gör de, de lägger ner oerhört mycket kraft på att hitta böcker som de här pojkarna vill läsa. Men det är fascinerande att lärarna inte själva läser böcker. För att hitta rätt bok måste läraren både läsa ungen och läsa boken.

Lärarna i studien är, men något undantag, inga bokslukare. De beskriver genomgående en aktiv fritid, men läsning av böcker har inte någon prioriterad plats och de säger sig sällan hinna läsa barn- och ungdomslitteratur. I stor utsträckning förlitar de sig på bibliotekarier för boktips. En förklaring är tidsbrist. Dagar och helger är fyllda med annat som krävs för att skoldagarna ska fungera.
– Det har blivit fokus på att läsning är oändligt viktigt, men diskussionen har inte handlat så mycket om varför och framför allt inte om vad är det är för läsare vi vill ha.

Det finns inget som säger att man per automatik blir en bättre människa av att läsa skönlittetur, menar Annette Ewald, därtill finns för många belästa missdådare i historien.
– Men däremot kan litteraturen i skolan ha en kraft genom att fånga upp frågor som är angelägna för barn och ungdomar i dag, existentiella och medmänskliga frågor. Men det är ett komplicerat arbete som kräver engagemang, rejäla kunskaper och en stor beläsenhet.
I skolorna som Annette Ewald studerade var det dåligt med lärarfortbildning i läs- och litteraturundervisning och hon hoppas på fler sådana satsningar framöver.

Anna Asker
08 –13 52 07 anna.asker@svd.se