Äntligen vågar någon lyfta upp problematiken som de svagbegåvade barnen möter i skolan!

Lärare ser dessa barn, men tvingas skriva orealistiska åtgärdsplaner där man förklarar hur även det här barnet ska nå alla mål i skolan. Som lärare måste du agera som du skulle tro att alla har möjlighet att nå minst den lägsta nivån fast du tydligt ser att barnet har stora problem med att organisera, planera och prioritera. Till det här kan man lägga även läsförståelsen och problemlösning inom matematik.

Jag håller inte med om att man skickar dessa barn, på skolans initiativ, till olika utredningar för att man inte förstår var problematiken egentligen ligger. Man skickar eleverna till olika utredningar för att föräldrar inte vill höra att deras barn har stora svårigheter att hänga med även på den lägsta nivån. Som lärare måste man få andra yrkesgruppers ord på att eleven har de problem som du som lärare ser. Det är, som sagt, tabu inom skolan att säga att eleven inte har de förmågorna som krävs för att klara av den lägsta nivån, trots att IQ ligger över 70.

Jag håller med Elisabeth Fernell att skolans lägsta mål borde sättas så lågt att man kan nå dem även med IQ 70 – 85. Det är de inte idag. Vi måste också börja våga prata om det här. Så länge det är tabu fortsätter vi att knäcka unga människors självkänsla och ger inte lärarna en chans att få lyckas med alla elever.

LÄRARE PÅ MELLANSTADIET

Jag är farmor till en tonårsflicka som har diagnos adhd, dyslexi och dyskalkyli. Hon går nu i sjunde klass. Hon är en praktiker men har stora problem med teoretisk inlärning. Vi har provat med medicin och utan medicin, det blir olika problem men alltid problem! Hon har nu börjat skolka, hon avskyr skolan. Hemma är hon en glad, positiv tjej. Hon frågar mig ibland ”tror du att det är något fel på mig, farmor?”. Jag brukar svara ”det är inget fel på dig, du har svårare att lära in teoretiska saker men är bättre på praktiska saker och du behöver hjälpmedel, till exempel dator.”

Jag tror att skolan måste göra mindre grupper och ha fler lärare. Flickans pappa har samma diagnos och jag kan säga att skolan inte förändrats ett dugg när det gäller inställningen till dessa barn, fast det skiljer 30 år. Det krävs att dessa barn har anhöriga som orkar strida mot skolan för det behövs! Tack för att ni belyser detta problem. Jag tror att det är många barn som far väldigt illa genom att de känner sig odugliga.

FARMOR

LÄS OCKSÅ: ”Tänk att resa sig efter varje prov med ett ”IG” skrivet i hörnet”

Som speciallärare i många år, nu pensionär sedan 2002, hävdade jag ofta att ”alla barn med läs- och skrivsvårigheter har inte dyslexi” och att ”alla barn med koncentrationsvårigheter har inte adhd”. Men krav på etikett fanns!

Mycket viktig artikel! Borde läsas av alla berörda, föräldrar och skola.

MONICA

Jag är 19-årig tjej som går sista året i gymnasiet och när jag var 4 år fick jag diagnosen tal- och språkstörning. Det innebär att jag har svårt att förstå helheten med texter, jag har svårt att lära mig nya språk och det är inte perfekt grammatik när jag ska skriva mina uppsatser. I hela mitt liv har jag fått kämpa med att klara av skolan och betyg för att bevisa att jag är en intelligent tjej.

Men tack vare mitt hårda arbete, support från min familj och lärare från grundskolan så klarar jag av skolan väldigt bra för att vara en elev som har en diagnos. Även idag är det många lärare som vet alldeles för lite om just detta. Det gör inte bara mig utan säkert också alla andra elever frustrerade när en lärare inte har någon förståelse.

Även om jag har en diagnos så känner jag igen det ni på SvD skriver att eleverna känner. Jag vet att det är många andra elever som också skulle känna igen sig. För en gångs skull är det någon som tar upp detta ämne och det gör mig så himla glad. För det känns som ingen vet om det, trots att det är vanligare än man tror.

SOPHIA

Har läst era artiklar om ”svag” begåvning och kan inte låta bli att reflektera över våra återträffar från vår skolklass i nian. Har träffats löpande efter 20, 25, 30 år och nu senast på 35-årsjubileum.

Det spännande är vad som hände sen! De som satt längst bak i klassen och inte var stjärnor på prov och läxförhör är de som idag är duktiga, drivande egenföretagare med härlig framgång!

Jag, som hade 5:or i det mesta blev alldeles utbränd i mitt akademiska yrke och är nu hemmamamma, av val och med glädje, på heltid. Just nu ialla fall.

Att inte vara duktig på matte eller inte vara duktig på att smälla in massa årtal eller teoretisk kunskap, behöver inte betyda att man inte är jättebra på något annat. Det önskar man att de ”svagbegåvade” barnen i dagens skola kunde få veta på en gång och att deras förmågor, vad det vara månde, togs tillvara och stimulerades tidigt, så att ingen ska behöva känna sig dålig och ledsen – helt i onödan.

HEMMAMAMMAN

Jag arbetar på skola (dock inte som lärare) och har en tonårsdotter med stora inlärningssvårigheter. Vid testning ligger hon i intervallet för teoretiskt svagbegåvade. I slutet av måndagens artikel (22/10) nämns den nya läroplanen. Och enhetschefen för förskole- och grundskoleenheten vid Skolverket, Ingrid Lindskog, säger att den nya läroplanen lagt en ribba som ska vara möjlig att nå för de flesta, men att den inte får vara för låg eftersom det inte blir någon gräns mot särskolan då.

Gränsen borde väl i stället sättas så att alla elever som bedöms ligga inom normalintervallet, om än lågt, ska ha möjlighet att klara av sin skolgång? Grundskolan är ju trots allt är obligatorisk.

Om jag uppfattat det hela rätt, så har i stället den nya läroplanen satt ribban betydligt högre än tidigare. För att i dag nå upp till betyget E, det vill säga godkänt, så krävs en analytisk förmåga som dessa teoretiskt svagbegåvade elever mer eller mindre saknar.

Att känna till rena fakta, tycker jag är nog så viktigt. Jag anser därför att det både är rimligt och etiskt att ge en elev godkänt även om denne ”bara” lärt in rena faktakunskaper. Men i stället har dessa ”intelligenta” läroplanssnickare valt att slå in på en diametralt motsatt väg, och till råga på allt elände teoretiserat också de praktiska skolämnena, såsom slöjd och hemkunskap. Förr kunde eleven rätt och slätt sy sina byxor efter mönster eller baka kakan efter recept, men numer måste det först skrivas en projektplan.

Jag googlade för skojs skull på termen ”teoretiskt svagbegåvade” och fick då upp namnet Håkan Eriksson. Han har nyligen gått i pension, men har dessförinnan verkat som expert inom detta område. Redan på slutet av 1990-talet skriver han, att skolans mål är för högt satta för att dessa elever ska ha en chans att nå upp till dem. Med en ny läroplan och ett nytt betygssystem hoppas man råda bot på krisen inom den svenska skolan.

Men enligt min uppfattning handlar skolans problem om allt annat än för lågt satta mål. Stressade lärare, som tvingas utföra allt mer och allt fler administrativa arbetsuppgifter på bekostnad av undervisningstid, stora och/eller stökiga klasser och ett bristfälligt läromaterial är sådant som har betydelse. När elever som skolkar får godkända betyg, medan elever som går till skolan och arbetar hårt, men inte når upp till målen, är det något som är fel – mycket fel. Vilka signaler sänder vi egentligen ut till våra barn och ungdomar?

HELENE

Äntligen lyfter någon detta! Som specialpedagog i grundskolan har jag suttit på många möten med skolpsykologer där man efter utredning (läs- och skriv-, matematik-, neurospektrum-) kommit fram till vissa svårigheter med en begåvningsprofil i nedre delen av normalkurvan. Problemet är att skolpsykologerna gör bedömningen att eleverna med hjälp av särskilt stöd ska klara grundskolans kunskapskrav (eftersom de befinner sig inom normalzonen). Man tar inte upp att eleverna har en svag teoretisk begåvning och att skolans vässade kunskapskrav där de metakognitiva förmågorna ligger i fokus är det som blir problem.

Vi i skolan vill väl, individualiserar och sätter tidigt in särskilt stöd, men saknas förutsättningarna hos eleven så är det svårt! Många klarar helt enkelt inte kunskapskraven där du som elev ska ha utvecklat specifika förmågor på relativt hög abstraktionsnivå. Föräldrarnas reaktion blir att skolan inte satt in tillräckligt med stöd – skolpsykologen har ju bedömt att eleven bör klara kunskapskraven med särskilt stöd.

Jag vill uppmana skolpsykologerna att våga berätta för föräldrarna om svårigheterna med den teoretiska begåvningen och vad det faktiskt innebär. Se också över bedömningssystemet, så våra elever som har dessa svårigheter också kan lyckas och få känna att de duger som de är!

SPECIALPEDAGOG

Tack för att ni belyser ett, enligt min uppfattning, mycket stort problem. Jag har arbetat som lärare på alla stadier, de senaste 25 åren på högstadiet, sedan 1993 som specialpedagog, och vet att elever i den här kategorin har mycket svårt att nå kunskapsmålen. Många föräldrar vill inte kännas vid ett eventuellt lågt IQ, allt annat är ok, dyslexi etcetera. Dessa elever blir också ett stort problem för de undervisande lärarna, de sliter som djur för att få med dessa elever ”på vagnen”.

Det är jätteviktigt att lyfta detta faktum med den nedre delen av fördelningskurvan, i min värld är det fler som borde vara inskrivna i särskolan, inte tvärtom som man ibland får en känsla av i debatten.

Vi hoppas att alla skolpolitiker tar till sig av ert arbete! Dock är min förhoppning begränsad, skolan får inte styras av vetenskap och forskning, ideologin går först! Stackars barn!

HELENA S

Arbetar sedan flera år på gymnasiet med att hjälpa elever som i varierande grad är i behov av extra stöd. Det kan innebära att göra lektionsanteckningar, skriva ner och påminna om läxor, ha extra undervisning eller ha samtal om skolan och livet som helhet. Som elevassistent får man göra lite av varje. En nyckel till att hitta rätt nivå för att nå dessa elever handlar ofta om att de får sätta ord på sina styrkor och svårigheter. Då vet jag hur jag ska utforma stödet på bästa sätt.

Alla bokstavsdiagnoser som har kommit kan göra det lättare för eleven att acceptera att de har ett annat sätt att lära. De har fått det ”på papper” och det finns en diskussion i samhället och skolan kring dessa diagnoser. Men, likt artiklarna beskriver, är det svårt att finna ett språk och samtala kring svag begåvning. Dels för mig men även för eleven.

Det är mycket riktigt ett tabu att få en dokumenterad IQ runt 70. Man brukar slentrianmässigt kalla det för läs- och skrivsvårigheter eller tillsammans med kolleger att hen är svag. Att säga till en elev att denne är svagbegåvad känns helt fel. Eleven talar heller inte om sig själv som svag. Snarare att denne har svårt att förstå. Vilket leder till osäkerhet och dåligt självförtroende.

Men faktum kvarstår, att dessa elever skulle behöva en fungerande terminologi och det skulle behövas en allmän acceptans kring dessa svårigheter. För då kan de överbryggas.

Ibland slår man knut på sig själv när man försöker hitta ett passande språk. Man vill ju inte kränka någon. Dessa elever har ju rätt till individualiserat stöd på samma sätt som andra elever med inlärningsproblem. Problemet ligger snarare i strukturen. Lärarna har i regel för många elever och specialpedagogerna är få. De svagbegåvade kommer lätt i skymundan. Många är därtill inte diagnostiserade och flyter enbart omkring i skolan. Det gäller bara att skärpa sig liksom! Tyvärr är det inte så lätt alla gånger.

Alltså behövs denna diskussion. Att på något vis finna ord för dessa svårigheter, få eleverna trygga i sin lärstil och pusha dem. Alla är inte lika.

ELEVASSISTENT SARA

Otroligt bra artikel om hur svagbegåvning knappt ens finns på kartan när det utreds för dålig koncentration i parti och minut! Jag skulle önska en skola där E var gränsen för vad man kan klara av utifrån en basnivå. För de här barnen kan det vara svårt att i det logiska tänkandet nå målet om kursplanen ligger för högt. Det är som om en vuxen ska räkna tal som 13x24 i huvudet hela tiden.

Logiskt tänkande är en fallenhet. Att bedömas på abstrakt tänkande i matematik, fysik, klocka med mera är svårt för de här barnen och de slås ut – och får väldigt dåligt självförtroende i dagens skola, när de inte når E lika lätt som sina kompisar. Många jag träffar i min roll som skollärare är däremot ruskigt duktiga på konst, slöjd, språk och så vidare.

Det är en rättvisefråga att alla ska kunna bli använda och väl sedda i samhället – även om man inte har fallenhet i matematik och kärnfysik. Svagbegåvning handlar ju om förmåga att tänka abstrakt! Handen på hjärtat – måste man kunna det för ett bra och meningsfullt liv?

Däremot måste man ha självförtroende och självkänsla – att duga som man är – och det förstörs när vi inte öppet pratar om detta i skolan och anpassar skola och betygssystem efter detta.

SKOLLÄKARE

Jag – mamma till tre idag vuxna barn – har förundrats över den svenska skolan och vart den är på väg. Våra barn började skollivet med Tyska Skolan, där jag själv gick och trivdes förträffligt. Efter olika händelser valde barnen och vi föräldrar att låta dem gå i svensk skola: en som gick över till 9:an, en i 7:an och en i 3:an.

Den största skillnaden från Tyska Skolan var hur man ser på elevens självständighet. På något konstigt sätt verkar man i svenska skolan anta att barn kan sköta sina uppgifter själva redan i 3:an. Jag frågade om det inte fanns en möjlighet till ett Hausaufgabenheft (= ett häfte där eleven skriver in sina läxor under veckan själv, och som läraren ser till är korrekt vid dagens slut) – men fick hänvisning till ett av de många virriga system som skolmarknaden verkar drunkna i, i detta fall Schoolsoft.

Det är inte rätt! Visst kan det finnas i systemet – men barnet i 3:an och 7:an med för den delen, måste lära sig hur man planerar, mer än något annat! Att överlämna det åt ett barn i tioårsåldern att själv komma ihåg är vansinne! Och värre blir det sedan i högstadiet och på gymnasiet!

Man behöver inte vara svagbegåvad för att misslyckas här! Antingen måste man ha föräldrar med massor av tid, eller hökögon eller bägge, eller vara särbegåvad åt det intelligentare hållet för att lyckas.

Det finns flera saker som fallerar i skolan, men egentligen är det inte själva lärarkunskapen: ofta kan lärarna sin sak men de anser sig inte vara någon form av ordningsmän, ej heller föräldra-stand-ins, ej heller är de där för att lära barnen planera och studera på rätt sätt... min fråga är: var ska barnen lära sig det?

Med en son som var måttligt studiemotiverad (!) fick vi höra att han måste läsa mer hemma någon gång i femman-sexan-sjuan. Eftersom just läsning inte var hans favvo-ämne, frågade vi om pedagogiska tips, men det gick inte att få överhuvudtaget, av någon lärare! Hur ska vi föräldrar som är amatörer klara av läsningen bättre än en utbildad lärare, kan man fråga sig?

Det intressanta är hur han fick upp läsningen på banan igen när han fick gå i teaterklass i gymnasiet. Konstigt nog hade ingen lärare tänkt på att man läser när man läser manus innan! Man skulle istället läsa dessa vämjeliga barndeckare och liknande för honom totalt ointressanta fiktiva böcker...

Jag vill verkligen slå ett slag för estetiska linjer som på ett sätt blev räddningen för två av våra barn i gymnasiet: det ger en skoltrött unge ett litet andningshål, lärarna verkar vara betydligt mer inspirerade och har lättare att ta ungar med ”ska-nog-inte-bli-revisor-advokat-eller-regeringsmedlem”-syndromet som det talas om i dagens artikel.

Lärarna på de bägge friskolor där våra barn med estetisk inriktning gick, gav betydligt mer medmänskligt stöd än i de vanliga gymnasierna.

Vad beror det på? Kanske att dessa lärare får ta emot barn som på något sätt ändå inte är ”main stream” även fast de inte är ”särbegåvade” på något sätt?

MAMMA TILL TRE BARN

Jag har sedan jag tog specialpedagogexamen, mot komplicerad inlärning, arbetat med de härliga barnen och ungdomarna som ofta har legat i den nedre delen av normalkurvan. De mål som varje elev ska uppnå i olika ämnen är för många ouppnåeliga eller uppnås långt senare än tänkt.

Vi lärare ska naturligtvis arbeta mot de målen med varje elev men vi behöver inte tjata om målen med vare sig elev eller föräldrar. Det är vår arbetsuppgift att varje elev arbetar mot målen efter sina förutsättningar, men det kan väl inte genomgående vara ett innehåll i samtalen med dem. Att vid varje samtal berätta exakt hur långt det är till att varje mål uppnås belastar och trycker ned, eleven känner sig dålig, föräldrar blir frustrerade.

Vi, lärare och pedagoger, är utbildade för att ge kunskaper på ett intressant sätt, locka eleverna till mera kunskaper genom lust och nyfikenhet och stolthet över det de faktiskt kan. Det kan göras i lek, exkursioner, genom praktiskt arbete, bild och form, musik, historiska vandringar och så vidare. Allt vi gör fotograferas för att vi senare ska komma ihåg hur det var, vad vi lärde oss. Man kan göra kollage.

Med andra ord, det går att göra skoldagen spännande men bara med gedigna kunskaper hos läraren som ser var i målen varje elev befinner sig. På egen kammare kan läraren om kommunen ger tid till det reflektera, planera, utvärdera och naturligtvis veta var i måluppfyllelsen eleven befinner sig för tillfället. Vid samtal talar man om hur läget är men inte för att rättfärdiga sitt eget arbete utan för att fortsätta arbetet på ett bra sätt.

Att ge styrka till eleven, förståelse hos föräldrar, det är viktigt! Hur svårt kan det vara? Ha is i magen, lärare, gör skoldagen rolig och lärorik. Kräv rimliga arbetsvillkor för ett viktigt arbete, högre status och bra lön. Grunden måste uppfyllas genom en gedigen utbildning för alla lärare!

En sak till, hur skulle vi klara oss utan alla dem som kan ett hantverk men som kanske inte hade en teoretisk möjlighet? De är alltid eftertraktade och de har nästan alla en bättre lön än vad jag har med alla mina högskoleutbildningar!

Dags att tala klarspråk och att inse att alla kan eller vill inte studera, vi är alla lika bra oavsett utbildning.

Hur svårt kan det va?

HELÉNE ETZELL

LÄRARE OCH SPECIALPEDAGOG

Ett problem med IQ-begreppet är att det används till att sortera människor som mer eller mindre begåvade. Även om detta kanske kan vara berättigat med tanke på exempelvis utredningar om behov av särskilt stöd, bidrar begreppet också till en stigmatisering och marginalisering av många människor. En okritisk användning av IQ-begreppet i pedagogiska verksamheter kan dessutom leda att komplexa samband mellan intelligens och intellekt förenklas.

I en dansk studie om förutsättningar för musikalisk kunskapsutveckling hos vuxna människor med massiva kognitiva handikapp, tog jag utgångspunkt i Vygotskijs hypotes om intelligensutveckling. Denna hypotes innebär, som jag tolkar Vygotskijs teoretiska premisser, att mänsklig intelligens är så komplex att det antagligen inte existerar två människor med samma intelligens.

Ur ett pedagogiskt perspektiv innebär denna enorma variationsrikedom bland annat att det är den enskilda människans förutsättningar för lärande och utveckling som bör vara i centrum.

De massiva kognitiva dysfunktionerna hos brukarna som deltog i studien innebär att såväl deras intelligens som förutsättningar för lärande kan sägas tillhöra de mest varierade. Inte enbart i förhållande till människor utan kognitiva handikapp, utan också med tanke på andra människor med liknande kognitiva dysfunktioner.

Trots dessa variationer visade studien bland annat på att deltagarnas förutsättningar för musikalisk kunskapsutveckling är enorm. Att flertalet av deM som deltog i studien till exempel saknar verbalt språk får givetvis konsekvenser för deras respektive sociala och intellektuella utveckling. Men dessa begränsningar i fråga om begreppsutveckling och utveckling av diskursivt tänkande kan samtidigt innebära en större utvecklingspotential inom andra områden. Dessa brukares unika förutsättningar för lärande och utveckling gör att de ur ett pedagogiskt perspektiv kanske bäst kan beskrivas som specialbegåvade.

Problemet består snarare i att bland annat politiker och administratörer saknar förmågan att inkludera specialbegåvade människor i samhällsproduktionen. En problematik som kanske borde uppmärksammas mer i debatten?

Mats Uddholm

I samhällsdebatten kategoriseras/definieras ofta en grupp människor i förbindelse med diskussioner om ett administrativt eller ekonomiskt problem. Diskussioner som mer eller mindre smittar av sig på politiska värderingar vilka kan ligga till grund för dessa människors livsvillkor. Att genomföra en abort på grund av fostrets kön skulle till exempel antagligen betraktas som oetiskt av många. Men gäller det samma moraliska dilemma exempelvis ett foster med Downs syndrom?

Oavsett hur vi förhåller oss moraliskt till dessa typer av dilemman, kan det vara relevant att ifrågasätta hur produktiv denna etiska marginalisering och stigmatisering av människor är. Borde exempelvis inte variationerna i människors intelligens kunna utgöra en resurs för samhällsutvecklingen som helhet?

Enligt min uppfattning är ett samhälles utvecklingspotential förbundet med graden av variationerna och diversiteten ifråga om exempelvis medborgarnas reflektioner och kommunikationsformer. Homogenitet och disciplin är med andra ord inte alltid de bästa (pedagogiska) förutsättningarna för kreativitet och innovation. Utifrån detta perspektiv utgör exempelvis inte människor med grava kognitiva dysfunktioner ett samhällsproblem.

Problemet består snarare i att bland annat politiker och administratörer saknar förmågan att inkludera specialbegåvade människor i samhällsproduktionen. En problematik som kanske borde uppmärksammas mer i debatten?

MATS UDDHOLM

LEKTOR UNIVERSITY NORDJYLLAND

Jag arbetar som lärare i matematik på teknikprogrammet på en gymnasieskola. Dessutom undervisar jag en del på en högskola, även där i matematik.

Min vardag på gymnasiet består till största del av att jag lägger all min kraft på att hjälpa elever nå så långt de kan i de matematikkurser man ska läsa på teknikprogrammet. Eftersom jag även arbetar på högskolan, har jag god inblick i vad som förväntas då eleverna kommer vidare till nästa nivå. Det är ingen lätt uppgift att övertyga ungdomar som kommer direkt från högstadiet om att på teknikprogrammet krävs mycket arbete för att lyckas med studierna, i synnerhet då det gäller matematik.

Jag möts ofta av mer eller mindre förvånade ansikten då jag förklarar att utöver de sex timmar i veckan som de har matematik i skolan, krävs minst lika mycket hemarbete för att man ska klara sig någorlunda bra.

Jag ser alla möjliga typer av elever, men en sak är säker: om man verkligen vill klara av sin matematik och anstränger sig så klarar man av den även om man har lite svårt tidigare. Jag har många gånger sett exempel på att elever som har haft det lätt för sig misslyckas i början då de kommer till gymnasiet, helt enkelt för att de saknar vanan att arbeta/plugga. Samtidigt har jag stött på flera elever där jag verkligen varit orolig för hur det skall gå, men eftersom de är vana sedan tidigare att få kämpa så klarar de sig helt okej.

Det jag vill säga med detta är att ett stort problem med vår skola idag är att våra elever tidigt får lära sig att det mesta ska gå ganska lätt, att läxor görs på någon kvart och att man kan åka på semester mitt i terminen utan att det gör så mycket...

Vi måste sakta men säkert vända den här trenden och få elever och föräldrar att inse och respektera det faktum att skolan är ett heltidsarbete som kräver fokus och hårt arbete. Det är inte fråga om att eleverna inte ska ha någon fritid – fritidsintressen som sport, musik, teater etcetera är mycket viktiga de också – men som det ser ut idag är det ofta en ganska liten del av en skoldag som verkligen läggs på fokuserat skolarbete.

MATTELÄRAREN

Jag arbetar som organisationskonsult och terapeut med psykosyntes och gestaltpsykologi som grund. Det innebär att vi har ett helhetsperspektiv på människan. IQ är en mätmetod som väl avspeglar det rådande klimatet när det gäller att bedöma människor och bedriva forskning. Men det som gör skillnad i många verksamheter och i mina klienters liv är sällan IQ utan andra förmågor och framför allt empatisk förmåga, konsten att inkludera hjärtat i sitt tänkande och beslutsfattande.

Så min slutsats bygger på att om vi använder ordet svagbegåvad så har vi begränsat oss till en rådande kultur i samhället som också begränsar skolans värld till att försöka utveckla ”begåvade” människor mätt med IQ och kunskapsmassa.

När jag träffar människor som inte är så teoretisk begåvade och inte så pålästa så saktar jag ner och börjar se djupare på den människan. De bidrar med något helt annat och kan de bidra med ett vara i vår stressade, prestationsinriktade tillvaro så är det en hälsoinsats! Vi andra betalar pengar och åker på kurser för att lära oss att vara. I stället kan vi lära oss av dem som redan kan.

Jag ser det som en prioritet att lägga om kursen i skolan. Ett nytt ord för dem som är IQ-mässigt svaga kan bidra till ett skifte. Inte bara i skolan utan i samhället i stort och framför allt för stressade föräldrar. Vilken gåva de har fått i sitt barn.

SVANTE BJÖRKLUND

Äntligen diskuteras svagpresterande på ett klokt sätt. Jag är pensionerad lärare i svenska och engelska och har alltså arbetat med detta problem i decennier.

Skolan har tyvärr konstruerats för högpresterande elever (alla ska kunna läsa på universitet) i stället för att uppmuntra och stimulera alla elever på en för dem lämplig nivå.

Vi gjorde en annorlunda organisation på min skola. Vi testade den i flera år och tyckte den fungerade bra. Vår rektor var med på noterna vilket underlättade arbetet.

Fyra parallellklasser fick fem lärarresurser (i svenska, engelska och matematik) och ämnesgruppen blev arbetslaget. Vi testade eleverna vid terminsstarten och gjorde tillsammans gruppindelning. Alla snabba elever placerades i stora grupper och de allra svagaste plockades inte ut ur sin klass utan vår skickliga speciallärare tog hand om den gruppen och kunde stötta dem och de eleverna uppfattade att de var en bra grupp på sin nivå. De kunde klara G.

Alla hade samma kursplan och utgick från skolans lokala arbetsplan. Grupperna var öppna, ville någon byta grupp så var det ok efter att arbetslaget diskuterat saken. Det krävdes givetvis ett intensivt samarbete i ämnesgruppen. Vi som arbetade med detta tyckte det var fantastiskt roligt och stimulerande. Tyvärr är skolan nerlagd nu efter ett kommunpolitiskt beslut kring tomtmarken.

ELISABETH BONBECK

STOCKHOLM

Äntligen kommer detta tabu upp! Jag anser att er artikel om svagbegåvade stämmer helt. De som ligger i detta skikt får inte den hjälp de behöver bland annat på grund av att elever med diagnos tar en stor del av budgeten. Tack och lov finns det praktiska ämnen som en del kan glänsa i, men ibland finns det inget ämne alls som passar dem.

Skolan måste lösa detta problem. Inte genom att skriva fler kunskapsmål utan att finna andra vägar, till exempel genom praktiskt/fysiskt lärande och inte minst genom att repetera.

Det måste till en annan typ av undervisning i exempelvis mindre grupper med lärare med specialkunskap eller erfarna lärare som kan lotsa dem fram i baskunskaper. Tyvärr gör det nuvarande betygssystemet det omöjligt för dessa elever att få godkänt i de flesta ämnena.

Förmågan att reflektera och dra slutsatser har dessa elever svårt med. De kan ”plugga och lära sig utantill” men det räcker inte då följdfrågan var vad vi drar för slutsatser.

Det är även tabu att prata om att man ärver sin förmåga till teoretisk kunskap i de flesta fallen.

Jag har varit mellanstadielärare i 43 år och är utbildad ”folkskollärare”.

BIRGITTA BERG

Äntligen en tidning som säger det vi alla vet. Teoretisk intelligens skiljer sig markant mellan oss människor.

Att samla alla typer av elever i samma klass och undervisa cirka 30 elever med samma pedagogik,samma takt och lyckas med detta är lika omöjligt för en lärare som att ta ner månen.

Svagt begåvade elever har inte en chans att hänga med i vanlig klassundervisning på högstadiet. Det blir för högt tempo vid genomgångar och alltför abstrakta genomgångar. Detta märks i första hand i matematikämnet där teoretiskt tänkande är en förutsättning för att lyckas.

Det krävs en helt annan pedagogik och förhållningssätt för att få de svagt begåvade att klara målen. Det abstrakta måste tas ner till en konkret nivå.

En klasslärare kan således inte undervisa mer än på ett sätt. Undervisningen sker på de normalbegåvades nivå. Detta är dessutom påfrestande för klassens högt begåvade elever, då dessa vill gå fortare fram i sin kunskapsinhämtnig. De blir uttråkade och kan i värsta fall helt tappa intresset.

De svagbegåvade reagerar på lektionerna i stor klass med att störa hela tiden. Prata, skrika och springa omkring. Störst skada av en sådan bråkig miljö tar de elever som befinner sig på medelnivå. De får då stora svårigheter att lyckas efter sin förmåga eftersom matematik är ett ämne som kräver att få arbeta och tänka i lugn och ro. Annars blir allt oftast fel och man misslyckas.

Men med en speciallärare som arbetar med en liten svagbegåvad grupp kan de flesta elever på högstadiet ändå uppnå godkänt resultat.

Att vara en flexibel, lyhörd, kreativ och gladlynt lärare är förutsättningen för att passa dessa elever. Att kunna sprida glädje så att lärandet blir roligt.

Att lyckas. Att få uppmuntran. Att få fråga hur många gånger som helst utan att behöva skämmas för att någon skrattar åt en. Ett hemtrevligt, mindre rum, där allt signalerar möjligheter. Blommor och frukt på bordet. Ja, fantasin har inga begränsningar. Då trivs eleverna och jag kan lova att de presterar på toppen av sin förmåga.

EN SPECIALLÄRARE SOM VET

Åren 1970-1974 gjordes en statlig utredning, vars syfte var att lösa problemen för de svagpresterande eleverna. Syftet var alltså gott – men hur fel blev det inte! Propositionen antogs av riksdagen 1975 och genomförandet som SIA, Skolans Inre Arbete. Staten skulle delegera mer ansvar för hur resurserna användes ute i kommunerna och därmed nå högre effektivitet. Föräldrarna skulle också ges ökat inflytande genom föräldraråd. Den gamla folkskolan och realskolan skulle ersättas av enhetsskolan med låg-, mellan- och högstadium och vara 9-årig. Nu skulle alla barn kunna nå samma resultat om de bara fick tillräckligt mycket hjälp! (Läs gärna Nils Olof Christoffersson utmärkta artikel om SIA, som finns på webben!) Jag är lika kritisk till SIA som han.

Själv utexaminerades jag på (den nya och enda) Lärarhögskolan 1960 som folkskollärare med behörighet att undervisa i år 1-8, för man hade ännu bara delvis ändrat i utbildningen. Antalen sökande till lärarutbildning var, liksom kraven, höga. Metodiklärare och lektorer var nitiska och skickliga.

Psykologin hade stort utrymme. Det betonades att de flesta barn förstår och lär sig läsa, det var barn med problem vi skulle ha metoder och förståelse för! Men synen på hur lärare skulle utbildas, metoder och innehåll ändrades med tiden ”lite på måfå”. ”Sitta ner och prata” blev viktigast. Hur man lär barn att läsa var inte viktigt längre!

Flertalet lärare i tjänst på 1970-80-talet var utbildade i det gamla systemet, som i mycket fungerade rutinmässigt på ont och gott. Vi var väl medvetna om de svagpresterande elevernas antal, problem och behov. Speciallärare utbildades, ”hjälpklasser” försvann och ersattes av bland annat små läsgrupper och talpedagoger. Enligt SIA skulle ju nämligen alla barn kunna nå samma resultat om de bara fick tillräckligt mycket hjälp. Men flertalet lärare hade inte lärt sig att arbeta på det sättet tidigare, alla litade på att andra löste problemen.

Föräldrarna hade numera rätt att be om men även att avsäga sig ”särskild placering”. Då som nu sammanfaller ofta barnens svagheter med föräldrarnas, och de har svårt att stötta sina barn såväl teoretiskt som ekonomiskt.

I skolor med aktiv, energisk personal bildades lärarlag, åldersblandade stadier och man gick på kurser. Resultatet blev faktiskt att den genomsnittliga kunskapsnivån ökade, men inte bland alla elever. Men så kom de ekonomiska indragningarna från och med svenska valutans devalvering på 80-talet och med en krympande ekonomi framöver.

Klasserna blev större, mycket av specialundervisningen skars ned liksom elevvården i stort. De stora ambitionerna och satsningarna försvann snabbt ned i ett svart hål. Läraryrkets kvalité och status sjönk på grund av brister i utbildningen, ökad arbetsbelastning, torftig arbetsmiljö och förhållandevis låga löner.

Jag har undervisat och varit skolledare på alla stadier i grundskolan. Som nyutexaminerad hamnade jag på högstadiet, där det var brist på lärare, delvis därför att många av realskolans adjunkter varken ville eller klarade av klassernas nya sammansättningar. Fortfarande fanns högstadiets Y(-rkes), A(llmän)- och G(ymnasie)- linjer kvar. Länge kunde man sen välja mellan allmän och särskild kurs. Men sedan flera år tillbaka ska alla i den stora klassen prestera i stort sett samma resultat. Individuell undervisning i klasser på 30 elever är inte lätt att bedriva.

1994 blev jag rektor. Man hade då delegerat ut ansvaret för i stort sett allt, och den ensamma rektorns pedagogiska ansvar kom helt bort. Allt handlade om pengar. Det jag ville med undervisningen, till exempel att värna om barnen i ”gråzonen”, gick inte att genomföra längre. Till julen 1999 var jag inte utbränd men väl vidbränd.

Jag valde att hoppa av jobbet och ägna mig åt mer resultatgivande uppgifter. Men intresset för skolan lever kvar, och med tre söner, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn följer jag denna intressanta debatt.

Sammanfattningsvis:

• Samhället måste satsa mer pengar till bland annat lärarlöner.

• Lärarutbildningens innehåll måste revideras.

• Skolmiljön måste rustas upp på många områden.

• Tjänster som skolkuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor och skolvärdar/värdinnor återinsättas. De är alla ett nödvändigt komplement!

ANITA STJERNSTRÖM