Från oss som är runt 25 är fenomenet babyboom knappast trendigt. Vad det gäller barntrenden så avskyr jag och mina vänner dessa mammor som släpper loss ungarna på kaféer där man vill kunna ha ett samtal i lugn och ro, kanske sitta med laptoppen eller läsa ifred. Det går ju i princip inte längre. Jag funderar på att byta lägenhet mot en som inte ligger mot gården för att jag inte längre kan ha ett öppet fönster på sommaren på grund av allt barnskrik. Barn som skulle må mycket bättre av att kunna leka på en tomt än på en cementinnergård på Söder.
Trenden att stanna kvar med småbarn i innerstan vinner bara en egoistisk grupp på - föräldrarna. Inte barnen, som behöver utrymmer för lek både ute och inne och inte heller uppskattar någon annan grupp dessa små ouppfostrade monster som stör, skriker och inte kan föra sig.
Bara för att föräldrarna äntligen fixat en innerstadslägenhet vill försöka förlänga sin ungdom och sitta med en latte så ska de inte tro att sig att de är trendiga, uppskattade eller gör det
bästa för sina barn.

Susanne, Södermalmsbo,
civilekonom 26 år

Jag blev mamma i somras, och tillbringade min sex månader långa mammaledighet i höstas på kafé med latte, morotskaka och bebis. Nu är min sambo pappaledig. Vi är många 70-talister som blivit föräldrar och bor och arbetar i stan, har köpt bostadsrätter och gillar det utbud som finns. Vi trivs mycket bra i stan, men min sambo vill flytta till hus så småningom, vilket inte jag vill. Jag växte upp i förort, och trivdes inte, var alltid avundsjuk på dem som växte upp i stan. Vem vet, det kanske är fler som tänker så, som inte vill att deras barn ska få en lika ångestladdad uppväxt i en småborgerlig förort som de själva har haft?
Det jag har reflekterat över är hur många kvinnor som tidigare varit helt inriktade på utbildning och karriär, som nu helt går helt upp i att bli mammor. Det känns som folk tappar bort sig själva lite. Både arbetsmässigt och på det privata planet - man vågar inte lämna bort barnet till barnvakt etcetera. Många kvinnor
tar verkligen kontrollen över barnet, både i hur man ska ta hand om det och över ledigheten. En kvinna i min mammagrupp sa uttryckligen att hennes man inte skulle få vara pappaledig - trots att han ville - eftersom hon själv ville vara ledig i två år - det var hennes rättighet.
Ibland kan jag titta mig omkring på de här barnvagnskaféerna och fundera över hur det är samhällsekonomiskt möjligt att ha alla dessa kompetenta kvinnor i massor sittandes på kafé dag ut och dag in utan att arbeta. Nästan så att det känns som ett slöseri!
Och jag är också förvånad över hur många av mina vänner - som tidigare haft klara feministåsikter - inte reflekterar över det faktum att om de tar ut 1,5 år av föräldraledigheten och pappan en eller två månader på sommaren, så leder det till snedvridning av inte bara deras egna karriärer utan också av kvinnors ställning på arbetsmarknaden i stort.

Martina

Kul att ni tar upp babyboomen. En av de saker jag och mina föräldralediga kompisar pratar mest om är hur man ska få ihop
det så kallade livspusslet efter att man börjat jobba igen. Jag och min man är 31-32 år, akademiker, bor i en tvåa på 55 kvadrat med vår lille son Melker som är fem månader.
Vi tillbringar våra söndagseftermiddagar på husvisningar, det är en underdrift att säga att det är svårt att hitta ett hus i bra skick som ligger nära stan och jobb, har någon sorts charm till ett bra pris. Alla letar efter samma hus. Låt oss säga att vi till slut hittar vad vi letar efter. Hur ska vi då få ihop hämtningar, lämningar, vård av barn med pendling och karriärer, samtidigt som vi gärna vill hinna träna och vårda vår relation med varandra, vänner och familj?
I det perspektivet känns det som att det vore lättare att stanna i stan, eftersom man får lite mer över av bristvaran tid, men å andra sidan känns det som att man får så lite för pengarna, 3,5-4 miljoner för en trea ...
Vi pratar även om jämlikhet och vad våra arbetsgivare har för förväntningar på en när man kommer tillbaka. Om det nu är så att det är så bra för
Sverige att det föds fler barn, hur ska man få arbetsgivare att se småbarnsmammor som en resurs (jag tror inte att papporna känner sig lika jagade)?

Petra Kyllerman

Jag är 36 år och min fru är 33 år och vi väntar vårt första barn nu i september. Vi har valt att skaffa barn senare. Mycket beroende på att vi inte känt oss ”mogna” och tillräckligt färdiga med våra liv förrän nu. Vi bor sedan fem år tillbaka på Kungsholmen. Jämfört med vår föräldrageneration är vi mycket äldre när vi nu skaffar barn. En annan skillnad är att vi först väljer att utbilda oss och göra karriär innan vi skaffar barn. Vi väljer att skaffa barn och det är en planerad handling. Detsamma gäller våra kompisar som vi umgås med. Barn blir liksom inte bara till utan det är en noggrann planering med att tajma in menscykler och ägglossning.
Att ha barn i stan har även blivit mer accepterat. Höjden av lycka för ett barn måste inte vara att växa upp på landet med Bullerbyanda. Vi har tittat på hus utanför stan men fördelarna som vi ser
det är större att vara kvar, åtminstone medan barnen fortfarande är små. Dessutom känner vi båda att vi inte vill isolera oss under spädbarnsåren som man lätt annars gör. Då är det lättare att umgås med andra och ha ett socialt liv där vår umgängeskrets också finns, det vill säga centralt.

Martin Knutsson

I en artikel i serien Babyboom lät det lite grann som att om vi alla bara hade råd att flytta ut i villaträsket skulle vi göra det, så är det i alla fall inte för oss. Vi trivs i innerstan och har gjort ett aktivt val att bo här.
Och varför det? Vi är båda barn av villaförorter, en från Stockholms förorter och en från Gotland och vi känner väl till hur den sociala kontrollen fungerar där.
Villa-vovve-volvo kan vara ett fruktansvärt ok att bära om du inte har lust att spela med i den leken - i stan får man vara lite mer hur man vill.

Ditte - bonusmamma till två flickor, 10 och 7 år, och snart mamma till en ny liten klimp.