Sju barn på Årstadalsskolan talar om längtan. Läs deras tankar längre ned.
Foto: Tomas Oneborg
I korridoren nämnde jag för en kollega att jag ska skriva om ”längtan”. Hon stannade till, andades in. Det var som om tiden stannade. ”Så intressant”, mumlade hon. ”Det väcker så många känslor.”
Visst gör det, om vi ger oss tid att känna efter vad vi verkligen längtar efter? Eller känner du ingenting? ”Att önska är halva livet”, skrev poeten Khalil Gibran. ”Att vara likgiltig är halva döden.”
Många grundläggande känslor, som glädje och sorg, delar vi med andra däggdjur. Men frågan är om inte längtan är en specifikt mänsklig känsla, som är avhängig vårt medvetande om oss själva och vår förmåga att minnas och att tänka framåt.
Enligt ordboken är längtan en intensiv och långvarig önskan att få eller uppleva något, att göra något eller träffa någon. Ibland kan föremålet för längtan vara något konkret.
Barn längtar ofta framåt, efter jul och julklappar exempelvis. Det märker ni i dagens intervjuer med skolbarnen.
Ett förälskat par längtar efter varandra, och så småningom ofta efter ett gemensamt barn. Har man svårt att ”skaffa barn” kan önskan att få ett dominera hela ens tillvaro. Avsaknaden av egna barn, eller drömmen om att återskapa en förlorad barndom, kanske en barndom som aldrig funnits, är ett tema som återkommer i flera intervjuer jag gjort.
Har livet gått i stå kanske man längtar bort. Är livet ”för mycket” kommer behovet av en stunds lugn. När man blir äldre är det inte ovanligt att man längtar vemodigt efter det som varit, efter personer man förlorat på vägen.
Men längtan kan också vara något än mer diffust, en längtan som hänger samman med livets förgänglighet, en känsla av hemlöshet och existentiell förvirring. Det är en känsla som kan tränga sig på, som inte går att skaka av sig.
”Bara de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger”, diktade den finlandsvenska poeten Elmer Diktonius kaxigt. Det må så vara.
Man kan inte bara sitta längta. Man måste också handla. Men först måste man känna sin längtan. Och längtan bär människan halva vägen, säger ett isländskt ordspråk.
Människan är i grunden en längtande varelse. Längtan är en komplex, mångfasetterad, intressant och viktig känsla. Den här artikelserien tänker ta längtan på allvar. Vi börjar på Årstadalsskolan i Stockholm där vi pratat med sju barn.
Ebba
Ebba Boström, 11 år.
Kan ett monster längta? Det är klart det kan. I sagan om Skönheten och Odjuret vrålar Odjuret av sorg när han - av kärlek - släpper iväg Belle (Skönheten) för att hon ska kunna rädda sin far. Han hade lärt sig att älska.
Just nu håller Ebba Boström på att tälja fram ett monster ur ett trästycke i slöjden. Träslöjden är en av sakerna i skolan som kan få henne att längta dit.
– Man kan längta efter små saker. Ofta är det så att varje dag längtar jag efter nästa dag. Jag vet inte riktigt varför ... men det är nog för att något roligt ska hända, någon extra kul lektion.
Annars är det nog vanligare att man längtar efter stora saker, som i höstas när Ebbas klass skulle åka på skolresa. Då pirrade det rejält innan avresan. Och resan blev precis så härlig som hon tänkt sig.
Längtade du inte hem?
– Jo, kanske nån gång. Men vi hade så roligt att jag inte hann tänka på det.
Ivan
Ivan Ålund Berglie, 11 år.
När man längtar tar allting väldigt lång tid, klagar Ivan Ålund Berglie.
– Exempelvis när man väntar på att det ska bli julafton eller min födelsedag, då blir jag bara så otålig. Det känns pirrigt och spänt. Jag går omkring och försöker tänka på annat, men oftast blir det långtråkigt.
Samma sak är det när han ska åka med familjen till lantstället. Där kan han bada, leka med sina grejer, ta det lugnt, läsa.
– Innan vi kommer iväg brukar jag tjata. Hur lång tid kan det ta egentligen?
Erik
Erik Herne, 11 år.
Erik Herne förknippar längtan mest med att vänta på någon som är långt ifrån en, någon som rest bort. Mamma är borta en del i jobbet, pappa också, berättar Erik, mer än en hel dag.
– Det är klart, man har ju den andre, den som är hemma. Men man saknar den som inte är där. Det är tråkigt när någon är borta. Fast ibland går det så fort att man knappt hinner märka det.
I somras var Erik ute och tågluffade med familjen. Det var en härlig resa till Tyskland, Italien och Danmark. Nu var det alltså han som var borta, och då kunde han längta hem, framför allt till kompisarna.
Vad gjorde du då?
– Jag skickade vykort till dem.
Elsa
Elsa Blomskog, 10 år.
Allt som är roligt längtar man efter, säger Elsa Blomskog, som julafton exempelvis. Fast det är inte så kul att längta.
– Det är jobbigt. Man vill att tiden ska gå jättefort.
Om det man längtar efter ligger långt fram i tiden, flera dagar, då brukar Elsa försöka tänka på något annat. Men när det bara är någon minut kvar, då går hon bara omkring.
För något år sedan hörde Elsa någon spela fiol på en skiva. Mamma visade också bilder på fioler. Det fick Elsa att börja längta efter att själv få spela. Nu spelar hon fiol, och det är så roligt att hon kan längta efter varje lektion.
– Så var det inte för mamma. Hon började också spela fiol, men tröttnade efter tag. Hon spelar piano istället.
Simon
Simon Henriksson, 10 år.
– Jag längtar så mycket efter julen att jag inte kan sova på nätterna. Jag vill bara springa runt hela tiden, säger Simon Henriksson med sådan entusiasm att han lyfter från stolsitsen, på vilken han just satt sig för att prata med mig.
– Fast det går ju inte att få tiden att gå fortare, säger han och sätter sig igen. Ju mer man önskar det, desto långsammare går den.
Det verkar inte vara julklapparna som lockar mest. Simon pratar istället om hur roligt ska bli när släkten, som bor i Köping, kommer på besök. Först brukar de fika tillsammans. Sedan spelar de spel. Bladspel exempelvis.
Likadant är det med den 21 april. Då fyller Simon år. Men det är inte presenterna som smäller högst. Bäst är att han blir näst äldst i skolan.
– Det är härligt att vara längst och störst. Och att kunna nå längst.
Thea
Thea Svedberg, 10 år.
– Jag längtar efter många saker, säger Thea Svedberg, och räknar upp julafton, födelsedagen, resan till Thailand i januari med lillasyster, pappa och pappas tjej.
Men mest längtar hon efter den tolfte mars 2011. Då ska hon vara med på genrepet inför Melodifestivalen.
– Jag ska sitta med bland publiken, säger hon och tindrar med ögonen.
Fast än bättre. Hon får komma i närheten av Erik Saade. Han var med förra året med sin Manboy, och nu ska han vara med igen.
Sådant roligt kan man få vara vad om när man har en kompis som heter Isabelle och som en dag ringer och säger att hon hittat biljetter!
– Fast jag vill egentligen inte vänta så länge. Jag orkar inte. Det ska ske nu!
Dina
Dina Billsten, 11 år.
– Att längta är att längta efter något extra roligt, säger Dina Billsten. Det är alltså inte helt vanliga dagar. Dem längtar man ju inte efter. Utan det är när något speciellt ska hända.
Sådana tillfällen kan vara julafton, födelsedagen, eller skolavslutningen.
– Fast skolstarten längtar jag inte efter, även fast det är en särskild dag. Då börjar det jobbiga igen.
Extra tungt blir det nästa höst. Då måste Dina börja på en ny skola, eftersom den hon går på nu bara har klasser upp till årskurs 5.
Lite spännande ska det bli att komma till en helt annan miljö, men också läskigt. Hon kan inte påstå att hon längtar dit.
– Jag kan också tänka, "då var det här snart slut", tiden på den här skolan alltså. Det känns lite sorgligt. Kanske kommer jag att sakna den.
