– Ungefär 5-7 procent av alla barn och unga har ett könsöverskridande beteende som gör att deras föräldrar kontaktar sjukvården för att få råd. Men alla barn har faser när man leker med könsroller utan att det betyder något annat och ofta upphör det när barnet blir äldre.

Det säger Olle Söder som är överläkare och professor i pediatrik vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Han är del av det team som utreder barn och unga som verkar vara osäkra i sin könsidentitet.

En mindre del av barnen har en störning av könsidentiteten och här kan de få hjälp. En del får som tonåring diagnosen transsexuell. En transsexuell person har av biologiska orsaker under graviditeten utvecklat ett mentalt kön som inte stämmer överens med de könsorgan man har – en biologisk pojke som känner sig som en flicka eller tvärtom.

Det första Olle Söder gör är att utesluta medicinska orsaker, som hormonrubbningar eller kromosomavvikelser. Sedan görs en psykiatrisk undersökning av barnpsykiatern och professorn Per-Anders Rydelius. Dessutom görs en psykologutredning och senare kan även en gemensam bedömning i samarbete med en plastikkirurg tillkomma.

– Vi intervjuar föräldrarna för att samla ett slags levnadshistoria över barnet och psykologutredningen kompletteras ibland med lekobservationer när det gäller mindre barn. Är barnet under sju år vet ingen med säkerhet hur det kommer att utvecklas, säger Per-Anders Rydelius som bara gör en bedömning av mindre barn om föräldrar eller en remissinstans önskar det.

Sedan avvaktar man barnets utveckling och håller kontakten tills barnet blivit äldre. Under tiden råder Per-Anders föräldrar att vara som vanligt och stödja sitt barn så som barnet vill vara.

– Var öppen och tillåtande, men gör ingen stor affär av det. Prata med barnet och säg ”om du vill vara en flicka är det helt okej och vi kommer att stödja dig. Men det kan hända mycket innan du blir stor och du behöver inte bestämma dig nu”, säger Per-Anders Rydelius som inte tycker att man som förälder ska uppmuntra sitt barn att klä sig i det andra könets kläder.

– Försök att välja lite mer könsneutrala kläder. En pojke kan ha byxor och tröja i flickfärger, i stället för klänning.

Varför? En flicka som känner sig som en pojke får gå klädd i byxa och tröja i så kallade pojkfärger – helt vanliga killkläder. Då behandlas ju barnen olika på grund av kön, är inte det orättvist?

– Föräldrarna får själva bestämma vilket ben de ska stå på. Självklart kan man ha klänning på en pojke men försök att inte låsa barnet vid ett spår. När man växer upp kan man vara väldigt olika vid olika åldrar. Först när barnet blir äldre ser man vilket utvecklingsspår det följer, säger Per-Anders Rydelius.

Och det finns många spår. De flesta ovanliga. Som att barnet har en störning i autismspektrumet som gjort exempelvis prinsessor till barnets specialintresse. Eller att barnet blivit skrämt och känner att det är läskigt att vara pojke. Någon kan ha en sjukdom som debuterar i tidiga tonår. Någon annan mår bra av att klä sig i det andra könets kläder emellan åt. Några få är transsexuella. Några fler kommer ut som homosexuella. Mer vanligt är att det handlar om ett barn som överskrider våra könsnormer utan någon ”orsak”.

– Barn i samma ålder kan vara väldigt olika. De genomsnittliga sjuåringarna passar in i utvecklingsfasen för en sjuåring, men de som är lite omogna eller tidigt utvecklade för sin ålder blir lätt lite udda. Jag tror att vi har blandat ihop att alla ska vara lika värda med att alla ska vara likadana, säger Per-Anders Rydelius.

– En del pojkar som är tidigt intellektuellt och socialt utvecklade får ett trist utbyte med jämnåriga pojkar. Flickor som grupp är generellt två år före jämnåriga pojkar upp till 17 års ålder och de tidiga pojkarna har roligare och lättare att fungera i flickgruppen. Lärare och föräldrar i dag har glömt lite av den kunskapen.

Men, är det så att barnet när det blir omkring elva år fortfarande inte identifierar sig med det kön som kroppen har, utreds det vidare. Är barnet troligen transsexuellt genomför man några år senare ett ”real life”-test då barnet helt och fullt ska leva som det mentala könet och se hur det känns.

– Är vi eller ungdomen osäkra så får utredningen ta längre tid, tills vi blir säkra. Personen måste inom sig känna vad som är rätt, säger Per-Anders Rydelius.

Olle Söder, som beskriver sig själv som den kroppsliga doktorn, agerar inte förrän han har en trolig diagnos från en psykiater. För trots att transsexualism har en biologisk grund går det inte att mäta eller ta ett blodprov som visar att man är transsexuell. Enligt nya internationella riktlinjer, som Olle Söder varit med att utarbeta, ska ett troligt transsexuellt barn vara väl inne i puberteten och ha exponerats för sina egna pubertetshormon innan något medicinskt får göras.

– Puberteten kan göra att man förändrar sin syn på sig själv. Det är inte ovanligt att man upptäcker att man är homosexuell, säger Olle Söder.

– De flesta människor utgår ifrån att vi antingen är en biologisk man eller kvinna. Men vi har alla en blandning av manliga och kvinnliga hormoner. Ingen är hundra procent man eller kvinna, vi hamnar alla någonstans på en gråskala. Dessutom påverkas vi av könsrollerna, som är en social aspekt och inte något biologiskt, och som tar sig olika uttryck i olika kulturer, säger Olle Söder.

Vilken oro har föräldrarna?

– ”Är vi säkra på att det här är rätt?”, ”Kommer vårt barn att ångra sig sen?”, ”Är han eller hon mogen nog att förstå konsekvenserna för sin framtid?”, säger Per-Anders Rydelius som upplever att de flesta föräldrar vill stödja och hjälpa sitt barn.

– Hur man som förälder reagerar på det här med könsidentitet beror på hur man uppfattar sig själv, hur man är uppfostrad och vilken miljö man kommer ifrån. Det finns fall där ungdomen blivit utkastad hemifrån, hamnat i prostitution, hoppat av skolan eller sitter på behandlingshem. Men det börjar bli vanligare med barn som mår bra och har stöd hemifrån i och med att samhället blir öppnare och mer liberalt, säger Olle Söder.

– Både föräldrar och unga är pålästa och jag är imponerad över den klokhet som ungdomarna besitter. De har grunnat mycket över sig själva och sin framtid. Jag blir ödmjuk inför den stora variationen av hur människor upplever sig själva, sin identitet och sin sexuella läggning, säger Per-Anders Rydelius.

– – –