…/ Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt./ … /

Runt om i Sverige delar släktingar på barndomens hus och gårdar. Släktingar som alla har sina egna minnen och uppfattningar av barndomens hus och som till vardags lever sina liv utan att behöva bry sig om vad andra tycker och tänker. Så ska man då under en kort intensiv semester dela det älskade torpet med föräldrar, bröder, systrar och deras makar. Inte sällan leder det till att semesterdrömmen förvandlas till ett enda långt gräl.
Så kunde det ha blivit också i Evas släkt. Men för att undvika bråk har de valt att skriva ett avtal. På det sättet stannar sommaridyllen tryggt kvar i släkten trots att det gått fyra generationer sedan det köptes.
– Det var farfars mor som skaffade huset. I dag är vi säkert runt trettio syskon, kusiner och sysslingar som delar på stället.

Som för så många andra är det Evas paradis på jorden där hon själv lekt som barn och där hennes egna söner tillbringat sin uppväxts somrar. Väl medveten om värdet av att ha en ö för sig själv i Stockholms skärgård har släkten därför sett till att reglera rättigheter och skyldigheter via ett avtal.
– Det är ju inte direkt gratis att underhålla gamla trähus, båtar, bryggor och bodar samt en jättetomt. Och man ska inte behöva jobba hela semestern.

Själva egendomen förvärvades i början på 1900-talet när det var relativt billigt att köpa gamla fiskebostäder i havsbandet. Milsvid utsikt över kobbar och skär med egna stränder och badklippor har skapat minnen och upplevelser åt alla som vistats där. Så av de fyra syskon som ärvde stället ville bara en låta sig köpas ut. Evas farfar var en av dem som blev delägare.

– Till en början var det inga problem. Ett av syskonen flyttade utomlands och var sällan där och till de andra två fanns det gott om plats. Det var först när tredje generationen skulle ta över som den riktiga utmaningen började.

Var och en hade skaffat fyra barn och plötsligt var det tolv familjer som skulle sköta en ö i skärgården tillsammans och som i sin tur fått barn. Som i de flesta familjer hade livets väg stakats ut annorlunda för de olika medlemmarna i släkten. Därför var det inte självklart hur den ärvda egendomen skulle skötas. Frågor om vilken standard man ville ha, vad varje familj hade råd att betala för att sköta stället och vem som hade rätt att vara där vilken tid, blev aktuella.

– Olösligt har det inte varit. Och den hyra vi bestämt att alla ska betala har kommit in. Däremot har det blivit en hel del tjafs om när man ska lämna över sin del till nästa generation. Meningen är ju att detta ställe ska gå vidare men sina egna barn ser man ju alltid som barn hur gamla de än är.

Ett tag delade därför unga vuxna med mostrar och fastrar i 80-årsåldern. Det fick gå, men Eva menar att för att ta ansvar fullt ut måste man känna att stället är ens eget och att man har mandat att bestämma. Annars blir det lätt så att ingen på allvar ser till att ägorna blir skötta. Måste man alltid fråga om man får vara där är det inte heller säkert att man känner på samma sätt utan väljer att vara någon annanstans på semestern.
– En av mina systrar har gjort så. Hon vill inte delta utan har gift in sig i ett annat sommarboende och är aldrig här.
Och i varje syskonskara är det alltid någon som väljer bort släkten. Orsakerna är stora som små; det är för smutsigt, för dyrt eller för långt bort. Att köpa ut dem har ändå visat sig svårt. Få är beredda att ge upp sin del. Barndomen är inte till salu.

De praktiska besluten har varit lättare att få ordning på. Den hyra som alla släktingar betalar för att ha tillgång till husen används till yttre renoveringar. Sedan föreslår ett arbetsutskott som har representanter från alla grenar av släkten vad som ska göras. På ett stormöte är sedan alla med och beslutar. Det kanske kan låta torrt men fungerar bra. Eva tycker att de har skoj i samband med mötena – det blir en anledning att träffas – även om lite småbråk alltid förekommer. Det som spökar är rättvisetänkandet – ofta förankrat långt bak i barndomen – om vilket hus som renoverats mest och varför.

– På något sätt är det ändå så att de släktingar som inte kan tänka sig att betala och som bråkar om allt på sikt kommer att försvinna ut ur gemenskapen. Ett ställe kostar alltid pengar. Man kan ju inte bara komma och konsumera även om en del tycks ha den inställningen.
Det gäller även vardagens ordning. Ett rullande schema bestämmer vilka veckor vilka familjer får disponera de olika husen. Och var och en ska städa efter sig och hjälpa till med vanligt underhåll. Det kan handla om allt från att klippa gräsmattor till att sköta bryggor och båtar.

– Eftersom flera familjer ofta är här tillsammans har vi skapat matlag. Annars skulle alla behöva stå i köket jämt och det blir ju inte direkt någon semester. Förr, i en annan tid, kunde man köpa sig fri från ansvar med hjälp av tjänstefolk, men så fungerar inte samhället idag. Därför är det så viktigt att alla hjälper till.
Om detta har det förstås också varit bråk. Många diskussioner bottnar i outtalade konflikter mellan syskon i en annan generation och kan därför vara svåra att göra något åt även om de flesta känner till bakgrunden.

– Men i vår syskonskara är vi i alla fall ärliga mot varandra. Vi säger till och ställer krav och talar om exakt vad saken gäller. Visst ryker vi ihop men om vi bara vågar ta de samtalen så ordnar sig faktiskt det mesta.
För att ändå undvika onödiga uppgörelser görs alla stora renoveringar av professionella. Pengarna tas från den gemensamma potten. Det visade sig nämligen att ambitionsnivån kring måleri och snickeri var mycket skiftande bland medlemmarna i släkten. Diskussioner uppstod kring saker som om det var nödvändigt att använda linoljefärg och hur man kittar om fönster. Någon målade över en tapet med ett mindre lyckat resultat.

– Det finns tillräckligt mycket att sköta och diskutera ändå. Inredningen slits ju också och nu har vår gren av familjen faktiskt skapat en gemensam ekonomi för det med. Det började när vi skulle byta ut vissa sängar och några hävdade att det minsann inte behövdes för ”de sov så bra i de här sängarna från 1930!”

Alkohol då?

Eva skrattar gott åt min fråga och säger att de har haft tur. Några sådana problem har inte förekommit i hennes familj.

Ändå är det är vanligt att man hör om sådana diskussioner just när det gäller semester och lantställen, berättar Eva. Och då handlar det inte om några glas vin framåt kvällen – de unnar sig nog de flesta på semestern – utan folk som är fulla och inte kan samarbeta på grund av alkoholen. Det är dessutom problem som är svåra att lösa med hjälp av avtal. Det har funnits perioder när Evas släkt lättat på regler och alla har fått komma och gå lite som de har velat. Men det skapade omedelbart kaos med olika bråk och konstellationer om vilka som stod ut med vilka. En del favoriserade vissa och andra blev irriterade på alla. Så nu har varje familj sina veckor och kan – om de vill – dela den med andra.

Det brännande ämnet just nu är öppning och stängning av stället på våren och hösten. Någon har en gång glömt att stänga av vattnet så rören frös och trädgårdsmöbler och grill har fått tillbringa vintern ute. Dessutom har gas och ved varit slut när de första kommit dit för säsongen. Allt sprunget ur att folk har olika sätt att värdera både arbete och prylar.
– Men på det stora hela är jag nöjd med min släkt. Jag tycker vi är duktiga som lyckas förvalta detta ganska arbetskrävande ställe utan större konflikter.

FOTNOT: Eva heter egentligen någonting annat.