Föräldrarna kan ha problem som är knutna till deras personlighet. Det kan handla om en riktigt ful skilsmässa med svek och kränkningar. Eller också råkar skilsmässan sammanfalla med andra kriser i livet, och så blir det bara för mycket.

Bakgrunden skiljer sig från fall till fall, men resultatet är ofta detsamma: föräldrar som inte kan komma överens om någonting, som anmäler varandra och överklagar domslut i åratal efter skilsmässan.

– Den här gruppen lyckas vi inte hjälpa med de insatser vi kan erbjuda i dag. Vi ser bara ett ­lidande som inte minskar, säger Marianne Gabrielsson, som är projektledare på barn- och ungdomsenheten inom Hägersten–Liljeholmens stadsdelsförvaltning.

På hennes arbetsplats började de för några år sedan fundera på om man inte gör ont värre genom att låta svåra vårdnadstvister pågå år efter år, med myndigheternas benägna bistånd. Kan det vara så att socialtjänsten och andra myndigheter tillhandahåller arenor för föräldrarnas konflikter och är en del i att barnen far illa?

– Det här är en målgrupp som är driven att använda sig av myndighetspersoner som en del av sin egen behandling, inte för att få den hjälp de egentligen behöver, säger Marianne Gabrielsson och syftar på föräldrarna.

– De tar mycket resurser i ans­pråk, och ändå känner vi att vi inte hjälper dem. Vi har inte tillräckligt med resurser för det.

Strax gör hon ett nyanserande tillägg:

– Eller också använder vi inte de resurser vi har på bästa sätt.

Sedan ett år tillbaka leder Marianne Gabrielsson projektet Barn i svåra vårdnadsstrider. Syftet med projektet är att hitta nya ­metoder för att nå de föräldrar som har allra svårast att komma överens om barnen efter en skilsmässa. Eller med andra ord: att använda de resurser som finns på ett så bra sätt som möjligt.

I sitt sökande efter nya arbetssätt stötte Marianne Gabrielsson på den amerikanska metoden parenting coordination, fritt översatt föräldrakoordination. I korta drag går det till så här: En person med lämplig bakgrund, till exempel en socialarbetare eller en psykolog, utses till koordinator för en viss familj. Det kan antingen ske efter beslut från en domstol eller om båda föräldrarna är överens om att de vill ha insatsen och ber om att få den. Koordinatorns roll är sedan att medla mellan föräldrarna och att hjälpa dem att lösa deras konflikter.

Målet är att få det att fungera rent praktiskt för familjen. Tillsammans med föräldrarna uppmärksammar koordinatorn alla områden där det kan tänkas uppstå konflikter.

– Det gäller att skapa så mycket struktur som möjligt och att planera allt ner i minsta detalj, så att det inte finns några områden kvar för föräldrarna att bråka om, säger Robin M Deutch, psykologiprofessor vid Harvard Medical School och en av dem som står bakom metoden.

Resultatet blir ett strikt reglerat schema för överlämning av barnen och för andra aktiviteter som involverar båda föräldrarna. Om föräldrarna inte kan enas i en fråga under diskussionerna är det koordinatorns beslut som gäller, och detta beslut blir juridiskt bindande, på samma sätt som ett domstolsbeslut.

Koordinatorn träffar i regel inte barnen mer än någon enstaka gång. Men det är för barnens skull som insatsen görs och koordinatorn ses som barnens företrädare.

– Det märks när det är dags för en koordinator att rycka in. Signalen är när föräldrarna har förlorat fokus på barnet och i stället inriktar sig på att vinna över den andra föräldern eller se till så att den andra föräldern förlorar något, till exempel barnens till­givenhet, säger Robin M Deutch, som själv arbetar som koordinator för ett tiotal familjer åt gången.

Hon berättar om ett fall från sin egen praktik:

Ett par frånskilda föräldrar med en 15-årig son kom inte överens om något och kunde inte tala med varandra utan att skrika och svära. Mamman tyckte att pappan var alltför hård och disciplinär i sin barnuppfostran, medan pappan upplevde att mamman hade försökt vända sonen emot honom.

Sonen ville inte träffa pappan. Han sa att pappan hade tryckt upp honom mot en vägg. Mamman i sin tur anförtrodde sig åt sonen och ville bli omhändertagen av honom.

I den här situationen gick Robin M Deutch in som koordinator och ordnade så att sonen fick gå i egen terapi. Hon såg också till att pappan och sonen gick i terapi tillsammans. Dessutom träffade hon föräldrarna varannan vecka och samtalade med dem.

Vid ett tillfälle bråkade mamman och sonen, och sonen flyttade därefter hem till sin pappa. Nu blev koordinatorns uppgift i stället att försöka försona mamman och sonen.

Efter två år har föräldrarna nu kommit så långt att mamman inte utnyttjar sonen för sina egna behov längre. Pappan är mycket engagerad i att få sonen att uppskatta sin mamma. För mamman går det långsammare än för pappan, men hon försöker göra detsamma.

Metoden har använts i USA de senaste åren och resultatet är gott, enligt Robin M Deutch. De föräldrar som har fått hjälp av en koordinator uppger att de numera har lättare att komma överens och det har också visat sig att de inte går till domstol lika ofta.

I april besökte Robin M Deutch Stockholm för att hålla ett par tvådagarskurser om parenting coordination. Kurserna, som riktade sig till kommuntjänstemän, medlare, advokater, domare och familjebehandlare, var de första hon höll i ämnet på europeisk mark.

– Responsen var stor, säger Marianne Gabrielsson, som hittills ser detta som den mest ­lovande av de metoder som hon har funnit under det gångna året.

Kruxet är att metoden inte går att importera direkt från USA. Det har bland annat att göra med att den svenska lagstiftningen ser annorlunda ut. I Sverige är det bara domstolar som kan fatta juridiskt bindande beslut, inte koordinatorer. En hel del frågor återstår att lösa, men det är inte något som avskräcker Marianne Gabrielsson.

– Det här är jättespännande. Nu måste vi undersöka om det ändå går att använda den här metoden i Sverige på något sätt, säger hon.