– Man söker inte hjälp annat än i yttersta nödfall.

Eva sitter hemma vid sitt köksbord i en liten ort i mellersta Sverige och försöker återge vad som hände tiden efter att deras son berättat att han blivit utnyttjad sexuellt av en kompis. Hon blickar ut på en tom gata av prydliga radhus. Framför henne ligger en anmälan från landstinget till socialtjänsten ”angående sexuella övergrepp mellan barn”. Längre ner på A4-arket står det: ”Anmälan avser framför allt oro för huruvida övergreppen kan upprepas och föräldrarna kan skydda barnet.”

– Jag kommer aldrig glömma den absurda känslan när jag smet tidigare från jobbet för att hinna handla, laga middag och skjutsa barnen till träningen, innan jag skulle till socialtjänsten för att bedömas som förälder.

Det kom som en chock för Eva och hennes man. Sent, en vardagskväll: plötsligt vaknar deras 13-åriga son Filip och berättar att han och hans kompis Gustav har experimenterat med sex och att Gustav tagit kommandot och gjort saker mot Filips vilja.

– Det var hemskt att se sitt barn blöt av svett och full av ångest berätta om sin bästa kompis som tvingat till sig sex, säger Eva och de tunga minnesbilderna får hennes tårar att stiga i ögonen.

– Filip tog på sig skulden och sa att de hade ”bögat” men att han ångrat sig och velat sluta. Men kompisen hade fortsatt. Eva tar ett djupt andetag. Hon samlar sig och lämnar de tunga detaljerna och berättar i stället hur Thomas, hennes man, tog sin son hårt i famnen och grät.

– Vi sa till Filip att inget var hans fel. Vi sa att det var bra och modigt att han berättade för oss och att vi skulle göra allt för att hjälpa honom att må bättre och att han aldrig mer skulle behöva träffa Gustav. Samtidigt var vi tacksamma över att vårt barn vågat öppna sig. Han litade så på oss.

Eva och Thomas hade inte märkt någon skillnad på Filips beteende eller humör innan allt uppdagades. Men när Eva tänker efter så minns hon en period när han ställde frågor kring sex. Oralsex framför allt. Det kröp fram att Filip och ett gäng kompisar sett porr på internet. Det var under den perioden som Filip och Gustav alltid umgicks och det var då som övergreppen ägde rum. Det förstår Eva nu. Senare visade det sig att pojkarna oftast lämnats själva när Filip sov över hemma hos Gustav.

Den kvällen när Filip lättade sitt hjärta var lång. Natten blev sömnlös. Eva och Thomas trodde att de hamnat i sin värsta mardröm. Men allt blev värre när de sökte hjälp hos Bup – Barn- och ungdomspsykiatrin.

– Vi ville försäkra oss om att han skulle få rätt hjälp, vi vågade inte själva ta på oss det ansvaret. Därför gick vi till Bup.

Eva säger att Filip litade på att föräldrarna fattat rätt beslut. När hon ringde Bup fick hon ett varmt bemötande och en tid samma vecka. Det var en lättnad.

Samtalet med kuratorn kom att handla om Filip, skolan och hur han själv tyckte att han mådde. När frågan kom varför de sökt sig till Bup blev det svårt, därför fick Eva berätta deras ärende i enrum. När hon var klar sa kuratorn något som Eva knappt kunde ta till sig: ”Du förstår att jag måste anmäla det här.”

– Jag förstod ingenting.

Kuratorn förklarade att hon var skyldig att anmäla Eva och hennes man till socialtjänsten för att undersöka om det krävdes en utredning om Eva och Thomas.

– Jag kände mig helt försvarslös och tankar om att jag skulle förlora mina barn for genom mitt huvud.

Eva tappade allt förtroende för kuratorn. När hon frågade om Eva ville göra en anmälan riktad mot den andra pojken, svarade Eva genast nej.

– Jag hade redan innan bestämt mig för att prata med Gustavs föräldrar för att ta ställning till hur jag skulle hantera det.

Samma kväll pratade hon med den andra mamman och satt i deras kök. Hon såg hur också Filips kompis Gustav drabbades av ångest, skam och ånger och hur ytterligare en familj blev lamslagen av sorg.

Tiden som följde minns Eva som i en dimma. Hon var rädd, arg och kände sig djupt sviken. Hon oroade sig för Filip och för framtiden. Filip erbjöds samtal men Eva och Thomas tackade nej, rädda för att något skulle missuppfattas och användas emot dem. De vävde en mental kokong runt sig och sina barn och började läkningsprocessen hemma bakom stängda dörrar.

Gustavs familj sökte hjälp, men för Bup hade de inget förtroende, de valde att vända sig till en privat barnpsykolog och en präst.

Efter flera besök hos socialtjänsten och långa samtal per telefon med kommunens socialsekreterare fick Thomas och Eva till sist beskedet: ”Intrycket är att ni fungerar väl tillsammans i familjen och att ingen av er är i behov av någon stödinsats från socialtjänstens sida”.

Det var allt. Eva menar att känslan kan liknas med att ha blivit misshandlad och dumpad vid vägkanten.

– Tänkte de att vi bara skulle resa oss och fortsätta livet som vanligt? Det här har färgat oss för resten av livet.

Sten Lundqvist, verksamhetschef för Bup:s specialenheter, säger att så här okänsligt får det inte gå till.

– Uppenbarligen har föräldrarna känt sig överkörda i en svår situation. Det är olyckligt. Det gäller för oss att komma ihåg att de som råkat in i den här situationen är i kris och kanske inte alltid kan ta till sig vad man säger. Därför måste man gå varsamt fram och ta det i olika steg.

I den här typen av fall gör man i första hand anmälan till socialtjänsten för att se till att barnet som har begått övergreppen inte gör det igen. Att anmäla den som blivit utsatt för övergreppet och föräldrarna behöver inte alls vara nödvändigt.

– Inte om föräldrarna hanterat situationen bra och kan skydda sitt barn, säger Sten Lundqvist.

Namnen i artikeln är fingerade.