Jag tog hans tonårskris som ett personligt misslyckande. Många föräldrar reagerar så.

Helena Harrysson.

– Som mamma till sex barn vet jag hur olika rollen som tonårsmamma kan se ut, säger Helena Harrysson, författare till ”Släpp taget och håll i – handbok för tonårsföräldrar” medan hon serverar paj och kaffe i sin frodiga trädgård i Sandviken.

Hennes äldste son blev tonåring 1985 och förra året fyllde yngsta dottern 19 år. Som mamma till sex barn vet Helena Harrysson hur olika rollen som tonårsmamma kan se ut. Hennes yngsta dotter har alltid varit väldigt öppen med sig själv och sina känslor. Näst yngsta dottern visade däremot tydligt att hon ville ha distans och inte få för många frågor om allt.

– Det gäller att vara lite varsam, att lyssna in. Som författare vill jag inspirera och dela med mig, också av det smärtsamma och jobbiga i att vara förälder.

En sak som var annorlunda på 1980-talet var att mobiltelefoner och andra elektroniska möjlig­heter till kontroll inte fanns.

– Jag minns att min man och jag sa att ”hon är nog vid en korvkiosk och har det trevligt” för att försöka lugna ner mig. Jag kan bli väldigt orolig ...

Helena Harrysson tycker att tekniken har fått henne att våga släppa sina yngre tonåringar på ett annat sätt. Samtidigt har hon bett sina barn att respektera hennes oro. Signalen har varit ”jag litar på er, men vill att ni ska vara schysta mot mig också”.

Den egna oron är något Helena vill få tonårsföräldrar att fundera över. Och att försöka se sin egen roll i konflikter om tider, sena nätter, pluggande, val av kompisar och annat som det kan bli strider om. Vad har vi vuxna med oss i bagaget i form av både erfarenheter och drömmar som gör att vi agerar som vi gör?

Själv tycker Helena att hon släppte sina tre äldsta barn lite väl mycket. När de var tonåringar var hon småbarnsmamma på nytt. Hon tyckte de var stora nog att klara sig själva och de verkade uppskatta friheten. I ­dag har hon insett att hon borde ha varit mycket mer närvarande i deras liv under den känsliga tonårs­perioden. När äldste sonen säger kritiska saker om sin uppväxt kan Helena inget annat än att hålla med. Hon visste inte bättre då och hade svårt att förstå vad som hände när han vände henne ryggen som 13–16-åring.

– Då blev jag rädd, besviken och arg. Jag tog hans tonårskris som ett personligt misslyckande. Många föräldrar reagerar så.

Helena jämför tonårens känslomässiga berg- och dalbana med att vara mitt i en skilsmässa. Man blir självcentrerad, tvivlar på sig själv och är tidvis krävande för omgivningen.

– Det ser ut som ett slags depression ibland. Många tonåringar tänker väldigt mörka tankar vilket kan vara oerhört skrämmande. Men det är som det ska för det mesta. Som tonårsförälder måste man själv bli vuxen på riktigt.

Det gäller att stå stadigt i känslostormarna, att inte virvla med och blanda ihop sina egna demoner med tonåringens. Som vuxna har vi chansen att se saker med distans, bland annat tack vare våra fullt utvecklade pannlober som hjälper oss att se ett större perspektiv och tänka framåt. Tonåringen är inte där än och låter sig därför ofta styras av starka känslor i stället.

– Min yngsta dotter lärde mig att perioden av de svartaste svarta tankar kan vara något de måste gå igenom och att den går över. Det är skitjobbigt när de gråter och känner sig ensamma.

Med sina äldsta barn hade Helena lätt att sätta igång ”den stora cirkusen”. Rörde barnens problem skolan ville hon ringa rektorn, handlade det om kompisar ville hon prata med deras föräldrar. Resultat: Tonåringarna lade locket på.

– Nu vet jag att de flesta är kapabla att reda ut problem själva. Det jag som förälder kan erbjuda är närvaro, att lyssna och försöka förstå.

Tonårstvivlen kan börja tidigt. En del agerar nästan som tonåringar redan i 10-årsåldern. I boken finns ett exempel på en 12-årig tjej som själv märker att hon reagerar annorlunda inför en ny tjejkompis. Som liten var en ny bekantskap någon det kunde vara kul att leka med. 12-åringen jämför sig, känner konkurrens och frågar sig om den nya tjejen är mer populär, coolare, sötare. Tonårstiden handlar både om att hitta sin egen identitet och sin plats i gruppen. Jobbiga känslor liksom perioder av eufori följer i dess spår. Då kan man känna sig väldigt ensam med sina nya tankar.

Tuffast har högstadieåren varit, tycker Helena. För hennes barn har åren efter 16 blivit lättare även om det då handlar om att ”pröva vuxenlivet” i form av parrelationer, sex, resor, alkohol. I familjen Harrysson har det funnits en tydlig 18-årsgräns för alkohol. Vid sidan av den tydliga hållningen har föräldrarna sett mellan fingrarna med att barnen har druckit ändå.

– För en av sönerna hade det kunnat gå illa en gång. Jag är oerhört tacksam för att det fanns kompisar runt honom då. Det var en varningsklocka för mig.

I dag ser Helena på den erfarenheten som att hon inte var tillräckligt delaktig i hans värld. För gränsen mellan hemmets teoretiska alkoholgräns och festverkligheten bland kompisarna är ofta flytande ...

– Sedan dess har vi alltid diskuterat inför vissa fester. Är det midsommarfest på en ö vet man att de kommer att dricka. Då pratar vi om faran i att befinna sig nära vatten med alkohol i kroppen.

Musikfestivaler är en annan tonårsmagnet som kan oroa föräldrar. Helena skrattar gott när hon tänker tillbaka på resonemanget inför en Peace and love-festival dit tonåringarna skulle åka och bo i tält.

– Några föräldrar sa bara: ”Åk!” Andra: ”Jag tänker bosätta mig på den där festivalen!”

Som gammal kollektivboende var Helenas instinkt att dra ihop till ett stormöte för att planera för ett föräldratält. Sen såg hon hur dotterns ögon mörknade. Helena stannade hemma.

– Man får inte glömma den glädje det är för tonåringarna att bli självständiga.

Som vuxen gäller det att härbärgera sin oro och inse att hur mycket vi än vill skydda dem från att bli utsatta för våld så kan vi inte det.

– Vi måste våga låta dem göra fel, uppleva sorger och besvikelser, känna att livet gör ont ibland. Då hittar de sina vägar ur svårigheterna.

Helena Harrysson säger att hon i sin roll som terapeut och coach träffar 40–50-åringar som inte ”blir av med sina föräldrar”.

– Vi föräldrar är inte skyldiga att göra våra barn lyckliga och de är inte skyldiga att leva våra drömmar. Våga släppa taget.